Revanshen fortsätter!

Tanya Persson på Pärleporten, gestaltat av fotografen Per Gustaf Silfverdal.

Framstegen slutar aldrig tas! Den såkallade "djävulsporten" skrämde mig sist till tårar men idag var det den som grät åt mig! Från och med nu kallar vi den för Pärleporten! För det låter trevligare och eftersom jag nästan tillät mig att ha en trevlig liten stund där uppe på höjden. Min kära vän hade också revansh på stenen, men av en helt annan anledning.

Bergsbestigarna tar revansh!

På toppen av Blåtind!

Tidigt imorse river min rumskompis ner en halv veckorturspackning, samt mat för 5 grova skogshuggare, i sin lilla dagsturs ryggsäck och ger sig av för att, för andra gången försöka, bestiga "döden bortom staden" Vågakallen. Detta resliga berg som tillsammans med Galvjetind är de två klassiska turerna på Lofoten. Första försökte gjorde vi i lag, det började med att vi gick bort oss redan vid foten av berget. Ett litet vägvalsfel och vi hamnade i total jungel där vi till slut kom fram till "bara blåbär"(en klätterled som går upp till toppen) och fastnade ironiskt nog med näsorna i ett snår med just; bara blåbär. Efter att ha ätit oss igenom snåret fick vi ett kärt återseende, stigen! Väl uppe på ryggen så seglade molnen in och säkrade toppen från att få fler besökare den dagen. Det var inte mer att göra än att vända och gå ner igen. Dock så slog snilleblixtrarna till med full kraft och något i huvudet sa, varför gå samma väg tillbaka när man kan gå obanat ner på andra sidan, en stig som ingen valt att trampa upp de senaste hundra åren. Men vadå liksom..
Ca 300m längre ner står vi sedan och lyssnar till ljudet av våra röster som ekar mellan bergsväggarna på en 70m djup klyfta. Aj, aj. De sista 200m ner till stranden tog oss nära två timmar då dessa klyftor blev en igenkommande krux. Kanske finns en anledning till att man inte gjort en stig ner på just denna sidan av berget.. Kanske var det så att vi gick på en nit.. Men bara kanske. Ner kom vi och sällan har marknivå känts så fantastisk och platt!

Nåväl, idag bestegs det omtalade berget av min kära vän men jag.. jag sov, trodde han.
Om sent men redo gav jag mig av med mina korta små, mot den lilla berget Tuva. Trodde du! Istället tar jag den högra stigen och följer den hela vägen upp på Blåtindens topp! Fjärilarna i magen har jag frätt sönder med magsyra och som Ariel ligger jag på toppen och strålar ner mot lilla Tuva, berget jag fick buga mig för sist och kalla till reträtt då mina små inomhus sandaler inte riktigt gav det greppet som krävdes för att hålla fjärilarna i schack. Revansh!

Hej & välkommen till nord Norge!

Svolvaer

Vågakallen - berget till vänster i bild & Svolvaer framför till höger i bild.

Likt en annan Topgun!






Vår fina första-prova-på-tur...

Det manliga slaget på axeln

Efter fyra fantastiskt shtekiga dagar i solen på playa del Munkaskog, varav två tillbringats solandes under ett rosa skynke då huden fått sig en smärre törn av den kära Uv-strålningen, så var det dags att jobba. Med mitt lilla solblekta blonda hår och rosa vattenflaska i handen så var det inte utan att jag stack ut i den skara som kl. 8.30 stod samlade kring en lastbils container. Fröken Persson och sju gubbar och grabbar, utan rosa vattenflaska. "Vi har aldrig haft några tjejer här innan" säger chefen och tittar på mig. "Jaha" säger jag varmt samtidigt som jag räknar upp till tio vackra vita hästar. Utan fler krussiduller ger vi oss på containern. Containern är fylld med kartonger med solpanel i, de är mellan 180cm-220cm och väger mellan 18kg-30kg/st. Av någon anledning har man inte, och brukar tydligen inte, staplat de på pall. Utan man har lagt dem rakt på golvet och bara staplat på varandra. Det är bara att börja bära, de tyngsta hjälptes vi åt med två och två, tills chefen kom " Det där tar alldeles för lång tid, ni får bära dem själva."Jag, som just då fått lite felbalans med min lilla 26,5kg kartong, lyckas komma in dansandes precis när han säger detta. Han ser på då en kille skuttar fram till min undsättning och hjälper mig fram med den. "Med undantag för flickan som givetvis får hjälp om hon behöver". Sen går han. Jag räknar till upp tio vita, fantastiska vackra hästar och jag får riktigt fantisera upp dem i bilder för mitt inre för att bibehålla mitt glada humör. Sen tusan bar vi kartong, allihopa, lika mycket, lika tungt. Sen, efter en halv timma kom det, det manliga slaget på axeln, slaget som bekräftar att man är med i matchen. Att jag vuxit upp med bröder listades ut relativt snabbt och sedan var snacket igång. Efter drygt två timmars bärande stod vi och beskådade den tomma 12meter långa containern, enande, jag och sju svettiga män. Ajjemän!

Inte utan min morgongröt

Vaknade av en strålande sol. Sprattlade mig ur sängen och kastade mig över en kastrull i köket för att koka upp stugans special. Tittar på klockan och inser att jag inte hinner med bussen till tåget om jag ska sitta hemma och sleva i mig gröten. Funderar en stund och hivar sedan ner gröten i en liten fryspåse. Kastar på mig ytterkläderna, slänger ner den härligt mjuka lilla grötpåsen i ytterfickan och hinner slänga med en liten fantastisk, oh så platssparande, (öh!) hopfällbar plast spork. Altså en gaffel och sked i hopsatt kombination, en av de fantastiska friluftsprylarna du inte kan leva ett fulländat liv utan.
Jag svävar in i bussen och faller ihop på ett säte där jag andas ut. Men efter endast 4min är jag framme vid hållplatsen där busschauffören personligen ser till att jag kliver av för att komma vidare mot Östersund. Det vara bara att tacka för omtänksamheten och trallalalalaa av. Jag kliver av men ser till häpnad hur bussen svänger av ner mot station därifrån tåget om 3min ska gå. (Lita inte på tuppen för han ljuger). Det var bara att, som så många andra fantastiska mornar, lägga benen på ryggen och kuta mot station, 2.5km, det kan gå! Men ack, svettig och blek kommer jag fram endast för att finna en tom perrong, 3min för sen och 8timmar till nästa avgång. Endast den lilla grötklumpen fanns till min tröst där jag ensam stod och blickade bort på rälsen. Kära norreland, du är fager och grann och jag ska aldrig missa detaljbeskrivningen på reseplanen igen..


(Detta inlägg är tillägnat pappa Torsten i Munkaskog, för allt gott tålamod och god gröt).

Välkommen in i huset moderjord!

Andra dagen på min praktik på Naturum i Vålådalen och jag har fått göra något som jag så länge längtat efter. För första gången, sen jag bodde i kära Munkaskog, så kommer jag hem och hör hur det sjunger, i hjärtat, i själen, i stugan. Idag lämnades jag själv i ett kalt utställningsrum, med fotografier på fåglar, med en enda uppgift; att fixa. Att få fixa. Altså att själv få piffa, få skapa, omvandla, smeta jord på väggarna, vältra allt i lera, drapera taket i allt som är vackert. Få gå helt lös och där ingen annan än mitt egna hjärta får bestämma. Vad kan gå snett då? Lyckan var total då jag fick ge mig iväg på skidor och med såg för att komma tillbaka med en liten björkskog på släp. Tänk dig sen att inte behöva lämna moderjord utanför dörren när du går in, utan faktiskt få bjuda in henne i huset, plantera henna och låta henne få gro och fylla rum och luft med liv, liv att leva i, här, nu, idag & imorgon...
Det kommer bli en fantastiskt fågelutställning.

En kvinnas kära lyckovecka

Efter att ha ägnat denna söndag förmiddag med att ha stirrat mig trött på Sailor Moon från soffan, låtit tårarna rinna ner och salta min frukost och kvidit under kvinnliga, jag kallar dem happyday, krämpor, så reste jag mig upp. Jag reste mig upp för att så ta dagen i mina egna händer, innan dagen tagit ett alldeles för hårt grepp om mig.
Ut begav jag mig och klev i mina vackra blå turskidor, spärrade upp näsborrarna och vädrade; ICA Undersåker.
Genom skog och snurriga åkrar lyckas jag ta mig ned på en vinterled på Indalsälven. Jag stannar upp för att suga in känslan av att vara stark och på egen hand. Men den kommer inte, istället får jag en väldig lust att lägga mig ned i fosterställning och invänta en bättre tid.
När jag ser ICA flaggan på 1km håll blir fosterställningen allt för lockande. Men då jag för mitt inre öra hör röster med förmanande ord om faran för kraftig nedkylning som kommer underifrån. Jag gör en halvt omedveten, oh-så-smidig kompromiss, då jag sjunker ned i en trött fosterställning sittandes fram över de vackra blå. Där sitter jag sedan, alldeles stilla och tänker på det vackra livet. Ända till jag känner hur de fuktiga kläderna börjar bli lite skönt frostiga mot kroppen. Då reser jag mig, tackar för att kroppen inte tömt hela min blodbank än och tar mig sista biten fram.
Nu har jag landat i soffan igen men en flickas bästa vän; choklad. Jag tänker inte röra mig utanför min lilla stugas väggar på resten av dagen och för alla kvinnor med svåra röda dagar, för er har jag en ny förståelse.