Tanya Persson: november 2008

4grader, gråa tunga moln och ett mesigt regn. Välkommen till den svenska vintern!
24 timmar tidigare, strövandes i den stekande solen utan strandpromenaden i SeaPoint med Atlantvindarna som enda svalkningskälla. Ja, jag kan ju inte säga att det kändes super härligt att behöva lämna de bakom sig och mötas av dess motsatts hemma i landet lagom. Jag var siste man av flygbussen, siste man att kliva in i planet och den sist med att en fylla lungorna en sista gång med den ljumna afrikanska luften. Ja, människa som jag är så rann tårarna sorgest ner för kinderna.
Detta var fr. 8 nov. Ja, jag har vart hemma i lite mer än två veckor och ja, jag har inte tagit mig an att skriva ner det förens nu. Första veckan levde jag undercover hemma i Munkaskog. När jag såg folk jag kände kastade jag mig snabbt utomsynhåll. Jag tog omvägar och gick klädd i alldeles för stora kläder och med huva för att inte bli igenkänd, när jag planlöst vandrat gatorna upp och ner, i Munkaskog.

Ne, detta var inte som jag hade tänkt mig. Det skulle ju inte bli en svensk vinter i år igen, inte heller en svensk vår. Ändå sitter jag här nu, och ser ut på den frostiga något snötäckta marken. Men faktiskt så har jag fyllts mer o mer av en varm o mysig känsla under mina två veckor då jag vilat mitt arma huvud och faktiskt börjar förstå vad det är som hänt och att jag faktiskt är tillbaka, hemma. Så för er som sitter just nu är mäkta förvirrade över min plöstliga hemkomst - Jag är lika förvirrad själv.

För att göra en lång histora kort så ändrades egentligen hela min tillvaro under de sista fyra dagarna. Min chef ringde mig kl 7 på tisdag morgonen med de inte så i öronfallande orden: "your going home in three days." Ingen disskussion, sån e han, min numer föredetta chef. Varför dessa dramatiska ord då? Ja, då måste jag egentligen backa till fredagen då vi precis avslutat våran två veckors intensiva guidekurs. Den kvällen var vi ute tillsammans och firade att vi allat klarat dagens test och att pressen äntligen släppt. (För somliga) För det som väntade mig direkt efter kursen var första dagen som reseledare redan dagen efter, lördag, och sen första vecko turen som började på måndagen. Jag hann inte slappna av den fredagen förens min chef ringer mig, 21.30 för att gå igenom nästa vecka coh allt som står på spel och avslutar med orden "if you can't make it as a tourleader next week, you've to go home." Press? Njaaa.. lite förhöjd puls, lätta kallsvettningar utmed ryggen och ett något blekt ansikte. Liten människa? Ja.. så kände jag mig, och har egentligen känt mig så hela tiden inför denna man. Denna man som jag inte nämnt tidigare är en föredetta marinsoldat (inte att jämföra med den svenska marinen, utan mer marinen goes U.S.A och G.I Jane stilen.) och har därför ett klart militäriskt psyke och tänkande. Man lär ut som man lärt sig, därför alla dessa raka kommandon och ordrar; tänk inte, bara gör det. ( Jag kan ju med säkerhet nu säga att militären är inget för mig och är glad att jag aldrig gjorde verklighet av mina "göra-lumpen-och-bli-man" funderingar. Jag ifrågasätter på tok för mycket och kan inte utföra något jag inte finner någon mening med. )
Jag märker redan nu att historian jag skulle göra väldigt kort börjar bli dess motsats.. Men för att man ska förstå insidan av vad som rörde sig i mitt huvud den där sista helgen så har allt detta del i det.

Söndagen kom och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Jag låg i sängen på morgonen och önskade att jag aldrig behövde gå upp. Jag grät som ett barn med mina föräldrar på telefon av och till under hela dagen. Denna något extrema situation, allt pga omständigheterna jag tidigare beskrev och även andra faktorer som; press, stress, hunger, press, sömnbrist, stress och ännu mer press. Med risk att låta självömkande.. men mitt huvud har nog aldrig vart så överhettat av så många element på en och samma gång. Det blev för mycket helt enkelt och jag kände hur jag stod med vatten upp till näsan, oförmögen att kunna stå emot minsta lilla våg som skulle komma här näst.

Jag blir lämnad kvar på på perrongen dagen efter och ser gruppen ge sig iväg. Jag pallade inte trycket och min chef såg det. Dock trodde jag att jag skulle få en andra chans och tillfälle att smälta allt lite, men ikke. Jag ville inte lämna landet, det var de som ville att jag skulle de och jag fick till sist inget val. De sista dagarna innan min avresa levde jag i oro och skräck man skulle komma och kasta ur mig ur min lägenhet. Liten människa i stort land med hotande, stor marinsoldat till chef. Jag har aldrig skakat av skräck som jag gjorde då jag prata me honom sista gången på telefon. uuh, creepy man.

Så nu är jag här, efter en något omtumlande sista vecka men börjar landa i allt här hemma. Här har jag det tryggt och bra. Även om tankara gång på gång drar tillbaka till min ändå fantastiska tid i Sydafrika. Så många fina människor på så kort tid, människor som gjort min tid där nere värt allt. Jag älskade mitt liv i Sydafrika och jag hade bara precis börjat mitt nya liv där då det plötsligt rycktes ifrån mig.

Det var den korta historian.. och stora vuxna Tanya har fått sig en liten törn och en tankeställare värd att tänka på. Allt blir inte som man tänkt sig och det är ok att misslyckas och vara en liten svag själ.
Utav allt elände som händer kommer det väl alltid något gott av i slutändan..

Men så slutar mitt äventyr för denna gången, inte som någon och allt mindre jag själv hade tänkt mig. Jag lämnar bakom mig det dåliga och bär med mig alla fantastiska glädje ämnen och minnen för att kankse förhoppningsvis någon gång i framtiden återvända. Men nu är jag hemma och det kommer jag vara ett bra tag fram över, tills jag har en ny plan och då bär det av igen. På egen hand, på egna ben - mot nya mål.
Booom!