Island klass 1!

Sð var jag pa plats. Eldhestar. I exakt samma kontorsstol, framfor exakt samma dataskærm jag for exakt tre ar sedan satt framfor de senaste nætterna pa hotellet.
Men forst sa hade jag en fantastisk dær jag ombads att byta fran min fonsterplats sa att en familj fick sitta tillsammans, da belonas sa frikostigt av flygværdinnan da hon visar fram mig till min nya plats, i forsta klass, hon ger mig en blink i ogonvran och trippar vidare genom den tranga gangen. Sa dar fick jag sitta, med graddhyllan och shteka i ett fladigt och otroligt rymligt sæte dar mina korta ben fick mer æn ett svæng rum. Tre timmars dinglande med bena, da jag inte nadde fram till fotstodet.
Jag kænner mig iaf lugn och trygg efter att fatt aterse min gamla yviga chef, som ar den samma glada yviga mannen jag minns och ha fatt en stadig middag. Nu vantar en sang i ett hus som luktar malarfærg.
halla halla hej

Lyssna till din mor & far - inte till ditt hjärta

När jag förra veckan gick ut för att rensa upp bland allt ogräs i mitt trädgårdsland, tog jag handsaxen för att klippa ner den lilla djungeln. Mamma kommer ut och ser mig klippa och säger vänligt åt mig att ta på mig handskar så att jag inte ska få blåsor i händerna. Jag skrattar glatt och viftar med händerna att jag minsann har vart norr och fått riktig elefanthud på händerna och minsann inte behöver några klumpiga handskar som kan sinka mina flinka fingrar. Jag fortsätter klippa och det går inte mer än fem minuter så känner jag hur det ömmar i fingrarna och mycket riktigt, tre stycken präktiga vätskefyllda blåsor på lill- ring- och långfinger. Utan ett ljud går jag och letar rätt på ett par handskar till dagen därpå. Jag skulle ha lyssnat..
Tro inte att jag veckan därpå, denna veckan, idag, överskattar min egna förmåga ännu en gång. Det var idag dags att skrubba rent poolen. Då poolen endast var fylld med vatten till en tredjedel så sa far min åt mig att skruva dit stegen så jag kommer upp och ner. Vad säger jag om de? Totalt onödigt! Jag har minsann alltid kommit upp ur poolen utan stege och i nian hoppade jag faktiskt 1.15m i höjd, dessa var mina argument. Sagt och gjort så hoppar jag i poolen och då solen låg på så var det ett solnings tillfälle som jag minsann inte tänkte låta gå obemärkt förbi. en dryg timma senare var jobbet klart och först då reflekterar jag över att jag och knappt i jämnhöjd med själva poolkanten. Det jag inte räknat med i min tidigare beräkning var att vatten ju gör en lättare. Men jag hade ju gett mig den på att inte behöva använda mig av stegen. Jag tar sats, en gång, två gånger, fem gånger. Jag ser mig omkring och inser att jag är fast, halvnaken, i botten av en pool, okapabel att ta mig upp blir jag stående med det något osköna vattnet upp till låren.
Jag borde ju ha insett min längds begränsning vid det här laget då den vart oförändrad sedan högstadieåren, men ikke.
Så ta dig inte vatten över huvudet, eller poolen över huvudet för den delen, det är dumt.

Ett långsamt farväl

Fredagen den 4:e juni. En riktigt låång fredag som liksom aldrig tog slut och ändå tog den slut alldeles för fort. Det var även dagen som gav Thomas Di leva, inte bara ett, utan 23 nya ansikten. Drömmande svävade vi i symbios över scenen i aulan till ljudet av Thomas vackra strofer i "Vi har bara varandra". Gestaltande fiskar som simmar i vattnet och strävande rötter i jorden, dansade vi fram, hand i hand, vår sista dans tillsammans inför en totalt hänförd skara elever och lärare som aldrig förr suttit tystare.
Ensam på tåget hem dagen efter, med min mp3 i öronen och blicken tomt stirrande ut genom fönstret, då Di levas toner åter ger sig tillkänna ur hörlurarna och tårarna är ett faktum. Aldrig hade jag kunnat tro att en låt av detta slag skulle kunna göra mig så rörd att tårarna rinner nerför kinderna redan innan han ens har hunnit till första refrängen. Men kankse trodde jag inte heller innan att orden "Vi har bara varandra" kunde få ännu en betydelse, i form av just dessa 23, fantastiska, ansikten.

Men efter att ha sett hela juni månad passera förbi i ljusets hastighet utanför tågrutan och trots ett splittrat hjärta så är Munkaskog en dröm att komma tillbaka till. Vid blotta åsynen av garaget och den känslan av den skumpande bilen när den körs uppför den lilla grusbacken så känns det i hela kroppen; nu är jag hemma! När då den kända Munkaskogsbrunchen serveras morgonen därpå och jag ser att den fortfarande körs på samma vis med samma pålägg, är lyckan över att vara hemma total!
Nu har en vecka gått och jag har fått letat fram i trädgårdsland i gräset, fått träffa både mina kära morföräldrar och även hälsat på hos mina farföräldrar, där jag i dörren inte bara omslöts av ett varmt välkomnande utan även doften av farmor fantastiskt goda köttfärslimpa, mmhm! Nu väntar Stockholm med den kungliga familjen (mina bröder) och Carl philip! Carl möt mig i folkhavet med din brinnande blick och vältrimmade haka.