Min far & jag

Idag hade pappa Torsten el-lära med dotter Tanya. Det hela började med att jag igår stod böjd över vedklyven och kunde inte få den att fungera. Jag traskade upp till min mamma som såg lika frågande ut som jag kände mig när jag undra vad jag kunde ha gjort för fel. Så vad gör man då? Jo, man ringer han som har svaren på allt och lite till; Pappa Torsten. Efter att han ställt de grundläggande frågorna som; "har du satt i kontakten?" och "är elen igång?" Men så ber han mig kolla efter "handsken" och kolla hur den är kopplad. Förbryllad ser jag mig omkring och undrar vad tusan en handske har med elen och göra. Men se där vad lite ovetskap kan ställa till det, för handsken är ju, för du obildade som inte visste detta, de två delarna i en trefaskontakt som kopplar samma elsladdarna. Se där, och efter dagens el-lektion om hur man kopplar dessa rätt så motorn orkar dra åt rätt håll, så har jag även fått lära mig att kontakerna har namn också; den ena delen hane och den andra delen heter, inte fullt så otippat, hona.
Där ser man. Här i Munkaskog blir du allt klokare för var dag som går.

Borta fest men hemma bäst

Kvinna väntar

Månaden är maj och här kommer jag. Efter ett par dagsverken hemma i Munkaskog känner jag att jag är i mitt rätt element igen. Ute och hugger ved och gräver gropar under dagen för att sedan komma in om kvällen och dusha av sig ett lager skit och svett, då känner man att man lever. Det där statslivet är skönt ett tag, glida runt och käka glass och träffa vänner på Café frresh. Men sen är det tillbaka till verkligheten som gäller.
Nio snabba (för snabba) veckor har dock gått och folk frågar mig; "Är du grym på att fota nu? Nio veckor med fokus endast på fotografering och olika tekniker och bildanalys klart du måste ha blivit bättre.. " Frågan har snurrat i mitt huvud sen första gången jag fick den veckan innan vi slutade. En fråga jag inte analyserat under dessa veckor. Ju mer och mer ja tänkt på den ju osäkrare har jag blivit på svaret. Detta har ledde till att jag ransakat mig själv till den verkliga anledningen varför jag antog kursen, gjorde jag de för att bli en bättre fotograf? Jo, givetvis.. men jag sökte bekräftelse för mina bilder någon annastans ifrån än från min kära familj och vänner. Med detta som ett faktum har sedan en litten bitter känsla av missnöjdhet spridit sig i mitt sinne då jag kommer på att jag inte alls fått den bekräftelsen jag sökt under dessa nio veckor. Så sjunker jag plötsligt tio år i ålder och blir tjurig som ett bi och förstår inte vad jag gjort för fel. Men faktiskt riktar jag även nu, i ett betydligt lugnare och ja, mognare tillstånd kritik mot lärare som inte uppmuntrar och peppar sina elever. Det är en lärares jobb att lyfta eleven och få han/hon att göra saker ingen trodde denne var kapabel till. En utbildning ska utmana en och tillåta misslyckanden men också bana väg för framgång. Men allt bygger på bekräftelse och att bli sedd som individ och inte som en i mängden, förmår inte läraren göra detta så undrar jag vad denne gör för nytta då.

Det jag dock inte räknat med är den lilla glöden detta tänt i mig, känslan "jag ska minsann visa dom"! gör sig påmind och jag kunde inte låta bli att triumferande basunera ut att jag blivit kallad på intervju till den fotoskolan man inte trodde jag "räckte till för". Haken är att jag vet ju inte om det var denna drivkraft vart förutsedd och grunden till min första besvikelse.. Jag väljer faktiskt att inte gå vidare i den teorin. Det viktigaste är att jag är hemma, hemma för att bli en ännu starkare kvinna. Marlene Ernman - här kommer jag.

Varsågod Ridsport