Inget Island utan lite misär

Kära lilla underbara Island. Minst sagt en märklig känsla att komma tillbaka till samma ställe, efter tre år. Men märkligast var att under första dagen spatsera runt över stallplanen. Stallplanen som är det ställe som jag mest av allt under hela mitt långa liv, förknippar med; svett, spring och riktigt hårt fysiskt jobb. Där fanns det aldrig tid för att spatsera runt under dagtid. Och nu gick jag där, med endast en kamera i handen och med enda uppgiften att just; fotografera. Det tog mig nästan två dagar innan jag slutat tassa omkring totalt paranoid, orolig över att någon skulle komma och skälla på mig för att jag inte svettades med alla andra i paddocken. Men allt eftersom veckan gick så kom så vaggades jag in i ett Hakuna matata mantra där jag liksom gled omkring och njöt av att jag nu faktiskt fick göra det jag för tre år sedan aldrig hann med.
Veckans största utmaning och uppgift var fotografera en ny bild till deras storsäljartur, nämligen reykjadalur, en tur där det erbjuds att bada i en varm källa uppe i en dal. en otroligt vacker och skön tur och med en bild som skriker 80tal så var det dags för en ny. Men att fota en bild som redan finns färdig komponerad i huvudet på någon är inte så lätt. Min kära chef, en buisness man men med hjärtat på rätt plats och som vet vad han vill. Så gav jag mig på tisdagen av till Reykjadalur tagning 1 för att skapa magi. Med två hästar i handen och kameran i den andra klafsade jag mig fram mot de badande turisterna och gjorde mitt yttersta, dels för att inte fasta i leran, dels för att inte trassla ihop hästarna och för att samtidigt komponera ihop den bästa Reykjadalur bilden någonsin.
Nu blev det ju inte riktigt så utan jag sågs nog mest som lite lunch underhållning då jag fumlade omkring i min lilla egna fotovärld och då jag rätt som det är väcks ur min lilla trånga tillvaro utav att jag endast har en sko kvar på ena foten och den andra plaskar i sankmarken. Jag vänder mig om jag två meter bakom ligger den kära motparten nerkilad i leran och gapar hånande åt mig.

Det blev inte världens bästa bild den dagen, och inte dagen därpå heller. Men så efter flera peppande röster och ljuva stämmor hemifrån lilla landet Sverige så bestämde jag mig för att från och med nu går jag all in. Precis som min första dag i Reykjadalur, precis så, if you haven't died, you haven't tried. Jag vaknar tidigt torsdag morgonen och kastar mig upp till tonerna från "you gotta make your own kind of music". Jag vilar från dagsturen och hoppar på en halvdags tur och hela dagen går i skenet av hollywoods bländande vita, rena, lyckliga leenden. Stallpersonalen som jag vet är allt annat än Hollywood glada på eftermiddagarna, var dock lättare än jag trott att få till och blinka med sina himmels långa la natural ögonfransar. Mitt uppe i mitt lilla egna så ser jag ovanlighet stå på stallpan. En kille. Mitt i det annars så tjej översvämmade stallet står en kille. Jag säger det igen, en kille! I förd full Eldhestars arbetsmundering, läderchaps och allt. Efter att ha hälsat och konstaterat att han är från Skåne och heter likadant som en annan vän till mig som också är från Skåne. 30minuter senare ramlar en trög pollett ner och tusan, klart att det är samma kille, killen i stallet och killen jag känner. Nu är dock ordet känner lite väl till och ta i för denna killen träffade jag en kväll, för två år sedan, det är allt. Tro tusan att det är samma kille som nu kommit, samma lilla vecka, som jag, av en händelse, bokat. Vääärldens minsta lilla värld. Smått upprymd så sken jag vidare i min lilla fantastiska värld där jag av någon oförklarlig anledning gärna hamnar i hagen, liggande på rygg, med ett gäng nyfikna hästar runt omkring mig.

Fredag morgon, dagen D. Jag kände det på mig redan vid frukosten. Idag var dagen den eviga Reykjadalur bilden skulle tas! Tjuren vid hornen tog jag och upp i dalen kom vi och Pang pang pang så satt den. Ångande vatten, betande hästar i bakgrunden och framförallt och som pricken på I:et, glada, strålande människor. Att jag var mer blöt än torr efter min lilla photosession stående i bäcken kändes rätt oväsentligt, redan tidigare i veckan hade guiderna kallat mig för näcken i bäcken då man sett mig sittande på en sten, i ett mindre forsande vattendrag, allt för att komma så nära de förbi passerande hästarna som möjligt. Men nu var bilden tagen och mitt viktigaste uppdrag fullbordat. Nu återstod bara 3 dagars schtek semester fotografering, tänkte jag glatt med en lycklig blick upp mot skyn.
Men de kommande dagarna blev väl inte direkt som planerat, på både gott men faktiskt mest ont men där den lilla optimist Persson fått jobba sina järn varma. Lördagens strandritt ut till havet, en fantastisk dagstur och där både jag och en av guiderna fick sin del av beachen. Vid lunch rider jag iväg för att reka efter världens bästa fotoställe. Som vanligt, i min lilla fotobubbla till hjärna där endast en tanke ryms åt gången. Alltså inte alltid de inte kloka, säkerhet tänkande tankarna. Det resulterar i att min häst går ner sig totalt i ett lerhål som inte gick att med ögat se. Jag hoppar/lägger mig av från hästen och landar i det retliga, kalla, sandiga, eländiga vattnet. Vilken sida hade jag inte landat på om inte kamera sidan, såklart. I panik sliter jag av den blöta jackan för att frenetiskt börja torka av kameran med den lilla del av understället som fortfarande var torr. Men som de flesta vet så är ju inte underställ gjorda för att suga upp vatten, tvärt om. så där står jag, med en blöt och sandig kamera och ett underställ som inte är till den minst nytta. Allt mitt goda eviga snack om ull fick jag i den stunden varsågod att tugga i mig. Inget Island utan misär, jo tack, jag började väl fatta där. Jag möttes dock av en större empati än jag någonsin gjort där då man tog emot mig som en soldat som kommer hem från krig. (eller var det bara min egna martyrriska syn på mig själv i stunden). Men efter några kramar (många kramar) så kändes det bättre och då min familj först och främst föredrog att det var kameran som var sönder och inte jag. Efter att varit kall, blöt, hungrig och hormonell sen lunchtid den dagen så var det dock en trött Tanya som den kväll gick och la sig och det går inte att förneka att lilla Hollywood gnistan fått sig en törn.
Med luft som så smått börjar gå ur då jag under snart en hel vecka skrattat, pratat, skojat, lett, bjudit på varenda liten del av mig så fick jag några välbehövda, värmande ord från chefen om mina foton och så var endorfinerna uppe och spelade igen. Klart jag ska ut och cykla och se mig om en sväng tänkte jag i glädjeyran och kastade mig iväg snabbare än jag hann tänka. Fyra timmar senare och med 3mil bakom mig står jag på 1:an, Islandsstörsta väg och ser utkanten av Reykjavik. Klockan är 7 timmar sen lunch och jag har 4 mil tillbaka, rak väg. Jag vill inte erkänna det men den enda hopplösa tanken som finner sig där och då är "Hur hamna jag här?!" Eftersom jag hade en stor mountainbike med mig var det ingen som ville plocka upp mig och strax och så gjorde regnet mig sällskap utmed vägen. Återigen, kall, blöt, hungrig med stort H och oooh så hormonell. Att man liksom inte kan låta sig vara toppen lycklig och låta sig vara det, i alla fall mer än en halv dag. Nee Tanya Persson tycker att varför leva lyckligt när man kan ha misär, varför ha det lätt när det faktiskt är så väldigt enkelt att göra det svårt och har du inga problem då får du minsann ge dig iväg och skaffa dig några.
Men jag kom hem den dagen också (efter att ha cyklat ikapp en trevlig islänning med släpkärra). Det blev inte som jag tänkt den dagen, men återigen, vilka dagar blir de?

Nu är jag hemma i Munkaskog. Fina, ljuva Munkaskog. Men Munkaskog som annars är min trygga hamn har under veckan svikit mig. Mina försök att göra mina vanliga goda gärningar med goda avsikter har snedtänt hela veckan då jag bl.a. parkerat familjens pärla till bil under ett skuggande träd, enbart för att komma tillbaka och se hur en gren fallit ner över framrutan. Jag bakade bröd här om kvällen och hade då sönder locket till assistenten, gott bröd men med spår av plastsplitter. Jag höll dessutom på att köra i diket idag, det vill jag dock inte ta på mitt ansvar då det var två pojkar som hade mage till att stå och spela tennis i bar överkropp precis vid vägen. Sju svåra år inom en vecka. Men nu verkar det ha lugnat sig och kanske lyckas jag hålla det på den nivån och samla kraft till nästa gång det blir dags att fara till landet mitt i det stora, kalla blå. För jag kan nog, med ett litet underliggande leende på läpparna, hädanefter räkna med att det blir inget Island, utan lite misär.