(T)anj(y)a P(e)ärsson - göra bort sig, igen!

Som läktarvärd under Vm-mästerskapen är det viktigt att ta sin uppgift på fullaste allvar, iaf när folk ser på. Under mina första fem övervakade minuter som läktarvärd för skistar läktaren hade jag fått sträng order om att endast släppa upp människor med grönt armband och speciellt inbjudna av Skistar. En dam kommer fram till mig och frågar om hon får går upp, jag frågar vänligt om det gröna bandet som hon inte hade i sina ägor, ursäktar henne då med ett medlidande leende att ja tyvärr inte får släppa upp henne. Damen som har en klar gul jacka nickar och går därifrån. Med blickar i nacken rätar jag lite på mig och känner mig nöjd över att ha klarat av dagens första nej. I samma ögonblick ser jag i ögonvrån hur damen ansluter sig till ett sällskap med precis likadana jackor. Jag vänder på huvudet för att kolla en extra gång och det jag ser får mig att vilja sippra ner genom stålnätet jag står på. 3meter framför mig står 5-7pers med knall gula jackor med texten; Anja Pärsson, stort på ryggen. Du som kollade på tävlingarna och har minne så vet du att Anja åkte som 3:e man i start fältet och jag hade avvisat hennes familj från läktaren bara minuterna innan, de ville ju upp och se på sin dotter med en bättre sikt, såklart. Jag kunde inte ens stärka mig med att läkaren faktiskt var upptagen för knappt en rad satt fylld bakom mig. Generad och skamsen gick jag sedan bort till dem och ursäkta mig som en ny vilsen funktionär, klart man ska få se sin dotter tävla från en bra plats när den ändå inte används! Två timmar senare löste samvetet upp klumpen i magen och jag är nu en hel människa i kropp och själ igen.
Tack för mig

En bra dröm

Inatt drömde jag att jag fångade en enhörning, vit och vacker var den. Han tog mig till platser jag inte trodde fanns och gjorde mig lycklig, väldigt lycklig.

En riktig Fjäll & Frilufts hjärna

Från onsdagskvällens tur på Helgesjön i fullmånenssken i -15grader - uppfriskande!

En vecka full av aktiviteter har passerat. Ja har hunnit ta mina första skakiga åk på mina ny hyrda turskidor och ett konstaterande kan redan sägas; längdskidåkning sitter inte alls kvar i ryggmärgen sen mina glada barnadagar. Hur jag ska klara toppturer med utförsåkning bärande 20kg på ryggen, i lössnö är ett för mig just nu obestigbart berg. Jag kan överhuvudtaget inte få skidorna att vilja svänga, allt mindre lyckas jag lägga någon spänstig eller smidig telemarkssväng. Men den dagen ja tvingas kunna det så får jag ta den sorgen då.
Att världen vi lever i håller på att spåra ur med all vår överkonsumtion är ett faktum. Det är tid för var och en att ta ställning i frågan hur vi vill leva våra liv. Måste livet levas på ett speciellt sätt eller vem har bestämt att du måste plugga i fem år för en utbildning för att vara värd något? Är det inte så att pengar är det mål alla strävar efter, Vi pluggar för att få en utbildning för att kunna få ett bra jobba med en bra lön så vi kan betala våra omkostnader i hyra och mat. Vi jobbar för att ha råd att leva våra liv, för att ha råd att göra det vi egentligen vill under våra få timmar av ledighet. Ska det verkligen kosta att leva? Varför kan man inte bara få lov att leva och göra det man älskar utan att behöva lägga energi på alla i-landsproblem vi timma efter timma lägger ner våra hjärtan i för att lösa.

I veckan träffade vi Markus Torgeby, också kallad löparen med stort L. Han flyttade hit upp från Öckerö för 20 år sedan och flyttade efter ett år ut i en kåta i skogen och bodde där under fyra år. Detta gjorde han för att skala bort omvärlden och fullhjärtat kunna ägna sig åt det ända han egentligen ville; löpa. Idag lever han under samma normer och värderingar men med familj bakom tjockare väggar.

Jag kan bara inte hålla mig från att skriva om denna människa ty jag är så otroligt fascinerad över det val han gjort och sin starka övertygelse som han som 20 åring lät sig följas. Jag menar, är det inte ironiskt hur en, för några år sedan, 22 årig Öckeröbo med en rullande göteborska hamnat mitt inne i den jämtländska skogen.
Som avrundning på denna vecka med många tankeställare så gick jag till min kära lärare för att prata över min ångest praktik. Det resulterade i ett, inte alltför otippat, samtal på 1½ timma som såklart handlade om så fantastiskt mycket mer än bara praktikplatsen. Säga vad man vill om det men jag gillar denna egenskap starkt hos min lärare.
Så vem vet, i sommar bor jag kanske bokstavligen i Munkaskogen.

Klipp ifrån en domumentär från 2002 om Markus Torgeby. Seee på den!
http://helionfilm.se/film/Loparen10min.mov

Skönsömn under barhimmel

Igår fyllde en liten vän år här på skolan och som trevlig avrundning på kvällen gick vi ut och skåda den för tillfället stjärnklara himlen tillsammans. Den var underbar att se och vi önskade att kunna fortsätta stå där och blicka upp mot den hela natten. Sagt och gjort, beslutet var iaf enkelt från min sida då min mage bjöd på aromer bortom denna värld och tanken på att ligga instängd med med mina tarmar i ett litet rum den natten var inte jätte lockande. 5 minuter senare var vi tillbaka, alla samlade, under himlens alla stjärnor men nu iförd full fof-natt-mundering med allt vad det innebär. Efter att omsorgsfullt valt skolgården lätt bästa stjärnsksådningsplats kröp vi ner, alla tätt hopkrupna i våra varma dunsäckar. Efter sagostund och sång av gossarna slumrade vi alla in, intet ont anandes om vad natten skulle bjuda på..
Mitt i natten väcks jag med ett ryck av att någon springer omkring runt vår "lägerplats", jag lyckas vända mig om i en larvlikanande rörelse och vad får jag se; en halvnaken man som står och shteeker i den knappt kyliga 10 minusgradiga luften. Chockad av åsynen av hans blänkande hud i månskenet får jag inte fram ett ljud. Ogenerat besvarar han min tomma blick med att nöjt leende och slinker så ner i sovsäcken och somnar bums.
Ett par timmar senare vaknar jag till igen och försöker då urskilja stjärnorna från dess mörkblågrund, jag tror mig lyckas med upptäcker förskräckt att de tycks komma närmare och närmare. Min trötta hjärna fattar inte att de är stora snöflingor som vackert singlar ner förens ansiktet täckts av smält snövatten. Det först så förskräckt ansiktsuttryck jag måste haft övergick så i ett belåtet leende och jag kröp så ner med hela huvudet nerborrat sovsäcken.
Så vaknade vi alla i en gemensam sång och täckta med ett tunt lager snö några timmar senare och jag även med en härlig dräggelfläck kring mungipan. Glada sträckte vi på oss i våra sovsäckar och jollrade glatt ut i den kalla vinterluften - God morgon första advent.

Gammal dröm blir verklighet - typ

Som 5 åring drömmde jag om att en dag få stå på isen med tajt trikå och spritsad ballerina kjol och göra trippelaxel efter trippelaxel framför ett hav av publik som hylla mig. Nu är den drömmen nära verklighet. I fredags begav jag mig ishallen i Järpen för att den tredje fredagen i rad slipa på mina konståknings färdigheter. Eftersom att det var tio år sedan jag stod på ett par skridskor sist så var jag minst sagt mör efter första träningen. Men jag må stolt säga att i fredags klarade jag åkning baklänges och snurrar. Kankse att självförtroendet steg mig något högt då jag utan någon vidare eftertanke satte iväg i full karriär mot sargen då jag såg att grabbarna i Järpens egna hockey lag kom in travandes. Med ett fånigt stort leende satte jag iväg i deras riktning och la så ena skridskon vackert bakom den andre och började spinna på stället, runt runt (två varv knappt, men..) så tappa jag balansen och satte mig ner och fortsatte snurra okontrollerat i en hukande ställning för att så återfå balansen och svajande resa mig och vingla vidare på mina white'n shining blades. Fortfarande naivt nöjd med min otippade satsning vände jag mig om för att möta grabbarnas godkännande blickar, det enda jag hinner se är hur siste man försvinner in i deras omklädningsrum. Knappt dissad står jag ensam kvar på isen och känner eftersnurrningarna i sjuda i öronen.
Ack ja, vad är en oslipad isprinsessa utan träning? Inte mycket att hurra för tydligen om man går till renodlade hockeypojkar.
Jag fortsätter uppfyllandet av min dröm att bli isprinsessa, sedan cirkusprinsessa för att slutligen kanske nå mitt gyllene mål som egentligen alltid varit att bli inget mindre än en riktig Prinsessa. Waah!

Primäråk!

Bilder från Isvaksräddningen, Issjödalsturen och innifrån kåtan i Njarka sameby.

Då var säsongens första prmiäråk äntligen avklarade! Igår skådade jag soluppgången ifrån backen, strax före jag susade nerför backen där jag längre ner la mig platt på den isfrusna pisträfflade konstsnön. 20m nedanför låg jag sedan och stirrade tomt mot himmlen och undrade; varför. Dock släcktes inte åkglädjen och jag fick även skåda solnedgången ifrån bilen påvägen hem sex timmar senare den dagen, matt men nöjd efter att tillbringat hela dagen i en och samma backe och gjort de med stort nöje. Nu väntas med förtjusning säsongs första blåa märke på det 20cm breda parti mellan ryggslut och rumpa som igår fick smaka ispist.
Ajjemään.

En helt vanlig dag på Fjäll & friluftslinjen

Barnen vaknar, stiger upp, traskar till frukost. Barnen vet att idag är dagen hela Sverige gått o nalkats ända sedan de första alarmen om den sviniga influensen spreds i slutet på sommaren. Vaccinering som sägs vara värre än själva influensan, vaccinet med fler biverkningar än en dos testosteron. Ja, det var idag svinvaccinet kom till Hålland.
Men inte nog med det. Dagens SLAO lektion (Svenska Liftanlägningars Organisation) vart inställd så våra ack så flexibla lärare kastade om en aning i schemat, oh sedär, istället fick vi idag göra det vi egentligen ska göra om 3månader. Späännandeee.
Så efter vaccinationen vaggade vi ståtligt ut ur skolan, snöt oss i handen, sen drog vi ut till Helgesjön för att träna oss i isvaksräddning. Jag menar, lite nedkylning har väl aldrig skadat någon. Nejee, inte en fofare iaf.
Som sista detalj bör tilläggas att ikväll dessutom är fofarnas offentliga uppesittar kväll då vi gemensamt kommit överens om att just skjuta på våran "Folk i Fjällen" fördjupning, medvetet, till just sista kvällen, ikväll, för att vi tycker att det är så kul att göra saker gemensamt och hemskt gärna på just; samma sätt. Eller hur..

Fof är bara glada

Ryktet gick som en löpeld i fredagskväll-lördagmorgon om att Trillevallen öppnat liftarna för provåkning. Ajjemääään!!! Ropade fof i kör och slank smidigt ner i sina fräsha skidkläder, slängde utrusningen över axlarna för att sedan på rosa moln flyga iväg till backen på varsitt rosa moln som vi alltid har parkerat utanför på fönsterbläcket.
Kanske är det detta som är vårat problem kära fofare. Att vi är på tok för naiva och tror på allt som sägs till oss, jag menar, so what att det inte ligger snö på marken här de skulle ju bli säsongens första feteåk..? Vi vill ju bara tro det bästa om alla och att alla här på jorden har ett hjärta av guld (mer eller mindre) någonstans där inuti och därför talar sant och vill väl. Men ack, blåaögon fick sig en rejäl kvist i ögat i lördags. Trots våra vita hjärtan och trots att vi ställt oss hand i hand i en ring och sjungit och dansat snöglada friluftssånger som vi så ofta gör för att hylla moderjord, trots allt detta så blev de ingen åkning i lördags. Några av oss grät, andra fann tröst i en annans famn, men alla kände vi ändå djupt inom oss en sällsam glädje och motivation att trots svek och lögner ändå våga fortsätta tro på människan. För vi är fof & vi har alltid varandra.

Kalla mig mogen kvinna

Idag stängde jag av mitt dunka dunk i bilen, jag stängde av wacka-macka-phone, för att lyssna på P4 där man pratade om träd. Fräckt.

Mitt Munkaskog

Det är mycket möjligt att jag var den enda som stod och hoppade på perrongen av förtjusning då tåget rullade in, förtjust över att det scenariot kändes som taget ur Harry Potter då eleverna står och väntar på Hogwartståget som skulle ta dom hem. I detta fall kom dock bara ett vanlig Sj tåg som i mitt fall skulle ta mig hem, hem till mitt Munkaskog, mitt kära, arma Munkaskog med dess 20 bofasta invånare. Tåget förde oss genom natten och på morgon timmarna kunde jga se hur Mullsjö, världens himla ände, flimrade förbi utanför fönstret. Löven satt kvar på träden och i alla de där glada färgerna det ska vara på dem såhär års. Det var liten resa tillbaka i tiden då jag redan sett löv som fallit till marken under denna hösten. Trots att saknaden efter den kära fof-andan satte in redan innan jag lämnade skolan så är hem ändå hem och dit är det alltid fantastiskt att komma.

När jag kom imorse välkommnades jag med min mors berömda Kerstinfrukost och sedan vart det far och dotter tid ute i trädgården, underbara munkaskog där det alltid finns saker att göra! Efter att ha skördat i mitt rara trädgårdsland så hinner min mor upp mig på mitt rum där hon rullar upp en 2x1 m lång plansch hon hittat. Planschen är en äng med en vit, vacker häst galopperande över den. Med glittrande ögon tog jag palschen till mitt hjärta och försvann in i mitt happyland.
Lyckan är total

SM mästarens härliga kinder

Corro de Fåros - Undersåkers egna tolkning av Spaniens Corro de Torros. Men eftersom dessa delar av landet ligger lågt med tjurar så tog man det som ligger närmast, tycket man, nämligen får. I lördags var det alltså fårrusning genom byn och hela byn var ute och jollrade på gatorna (ca 400pers). Självklar vart vår kära fjäll & frilufts klass på plats med att erbjuda våra tjänster såsom ett bjudande på fattiga riddare, p-vakter, fotografer mm. På plats utanför ett av de stora fårtälten där Sm i fårklippning körs för fullt står jag i en barnaskara och målar rosiga små kinder. Så ser jag Sm mästaren i fårklippning komma plöjande genom barnen från ingenstans och i nästa stund står han framför mig och säger; "Är det du som målar ansikten"? Ja nickar lite fånigt men glatt och pekar på den lilla 30cm höga stubben på marken. Utan tvekan slår han sig ned och sen sitter jag där med denna kanske runt 30år gamla hunken som för övrigt inte klagade på att han satt med knäna nästan uppe i hakan. Med ett barnsligt leende målar jag hans oh så manligt stubbiga kinder och i mitt happy-land i huvudet ljuder ett kvitter; lalala lala la la.
Jag kommer aldrig att tvätta mig högra hand igen.

Bilder från småturer

Bestigning av Trillevallen

Bilder från Storulvåturen

På toppen av Herrklumpen vid Sylarnas fjällstation. 15-20m/sek. waao

Tältet; Les Miserables

Med en mycket peppad turgrupp i täten pulsade en glad klass igår iväg inått Vålådalens vita yviga skog. Efter en timma hade redan första leken kickats igång och vid given signal; "tomtesmyg"! så kastar sig 24 ungdomar rakt ut i skogen för att gömma sig utom synhåll för den främsta i ledet. Kalas! Tyckte alla barnen som blickade tacksamt som den mysblå-molniga himmlen och med en sol som omtänksamt blänkte i alla ögon. En underbar dag bjöds det på igår!

Men tro tusan att en Fof tur inte går förbi helt smärtfritt. När det är dags att slå läger inser jag vad lite slarv med packning och omotiverat spex i skogen kan ha för konsekvenser. I mitt oh så kärleksfullt ihoprullade liggunderlag är det bara ett tomt hål i mitten, vilket skulle vara helt normalt om det nu inte vore så förargligt att jag precis innnan turen tyckt att det var ju ett perfekt ställe att förvara tältstängerna på. (Mycket hjärna i den idén) Med ett blodsocker som hastigt sjunkit till bottnarnas botten och ett blygrått samvete tvingas jag upplysa min tältgrupp om nyheten.
Min ansträngning att löpa tillbaka de senast vandrade kilometerna görs förgäves och utan att hitta några pinnar. Minnet av mig själv som kastar mig hängivet och handlöst tre meter ut från stigen ned rullade på replay och jag mindes så tydligt att jag sedan låg där och med ryggspäck, sprattlandes likt en skalbagge utan att göra några vidare framsteg förens ett par stycken kom och drog upp mig och sedan glatt lallat vidare utan att ens skänka en tanka åt min orutinerade packning.
Tur var att min tältvän inte bannade mig utan tillsammans hängde vi sedan upp vårt tält i bara stormlinorna mellan ett par granar. Efter ett par minuters ompyslande av tältet backar vi så undan för att skåda vårt ihopknåpade hem. Där hängde det nu med ett något ledset tak, vårt kära tält; les miserables.

När snön kom till barnen

Idag föll snön, vit och tät, och la sig som vit bomull i håret på alla glada barn. Helt otroligt! Efter att ha vaknat outhärdligt mör i mina pinsamt ovana badminton muskler och plågsamt rullat mig ur sängen så hängde det något i luften, kunde det vara en vändning? Fyra timmar senare kom svaret, rakt ner från himlen. Äntligen kände jag hur jag smått vakna ur den dvala som varat ända sen turen på Storulvån.
Efter att ha fått träffa våra blivande träningshästar borta i Vallbo så känns nu livet här som att de sakta men säkert är på väg upp på topp igen. Underbara hästar, minnet av de minst sagt sarkastiska djurskyddsmännen som vart och föreläst för oss på morgonen kändes long gone. Bittrare människor var det länge sen jag mött men även den irritation som osade från mig på 20m radie då vart som bort blåst vid mötet med dessa kusar, som jag längtat! Lycka var att bara få stå där i snöfallet med fingrarna in borrade i pälsen och lukta och bli luktad på av dessa djur som skänker större lycka än en pojke någonsin kan förmå sig till. Ack!

Underbara svenskafjäll

Likt en klubbad säl föll jag igår i säng efter att jag sex timmar tidigare kommit hem; kall, våt och outgrundligt trött. Första veckan på fjället är nu avklarad, fem dagar och fyra nätter och jag kan så bocka av både sol från klarblå himmel, storm och snöfall. Snö, i september, aldrig förr har jag upplevt det så tidigt på året förut. Värdet har verkligen visat vart skåpet ska stå med sina dramatiska väderomlsag under veckan, från optimalt till ultimat på fem dagar. Jag tror till och med att de kära scouterna; "alltid redo" stuckit huvudet i sanden om de vart ute en sådan här vecka. Jag trodde faktiskt bara att det var på Island man kunde få uppleva alla fyra årstiderna inom loppet av 24timmar. Jag hade fel.

Efter att ha fått vakna av en varm sol och en djup blå himmel under två morgnar, varav en i tält och fått vandra i sommarvärme med endast fläktande små brisar som svalka så slog vädret plötsligt om. Likt en blixt från klar himmel såg vi molnen borta i horisonten, dessa tunga mörka moln vi alla visste skulle komma men alla förträngt. Inom loppet av endast ett par timmar hade de nått att omge oss och så sänkte sig mörkret över oss och vi kunde inget annat göra än att krypa ner i sovsäckarna och förbereda oss för vädret vi alla visste komma skulle. Vi vaknar upp onsdag morgon med örona genast på helspänn, lyssnade på tältduken ovanför våra huvuden. Vad hör vi? Inget alls, endast vinden som börjat vina smått kring stormlinorna. Glatt överraskade hoppar vi ur säckarna och på endast en timma har vi tältet nedplockat och gröten tungt placerad i magsäckens botten. Efter några timmar kall vandring och en frusen lunchpaus har vi nåt Sylarnas fjällstation. Där fattas beslutet att vi kommer tillbringa natten inne på fjällstationen får att ta skydd från stormbyarna som man beräknat komma in och vara som värsta under eftermiddagen och natten. Ett klokt beslut som erhöll de flesta med en lättnadens suck.

Fräsha, varma och torra vaknar vi upp så upp på torsdag morgonen för att vandra upp till glaciärsjön nedanför Sylarna, detta eftersom vädret var alldeles för hårt för att vi skulle klara att göra en toppvandring. För varje höjdkurva vi klättrar uppåt så förvandlas det snöblandade regnet, som fallit på oss sedan onsdag eftermiddag, alltmer till ren kramsnö. Uppe vid sjön är det chans till snöbollskrig och snöänglar, detta när det endast är i mitten på september. Helt otroligt! Underbart, tills man upptäcker att de tunna fleecevantarna faktiskt inte är vattentäta och skorna inte står emot att korsa fem vattendrag. Men lite kyla och fukt har väl ingen någosin dött av och det mesta hanns med att torka på fjällstationen då vi tillbringade ett par timmar där och laga vår middag innan vi begav oss ut, några lite motvilligt att lämna värmen (jag), för att tälta den sista natten 2km bort. En erfarenhet jag nu, här i mitt varma rum och i mina torra kläder, är glad att vi gjorde.

Jag och min tältkamrat var bland de första att slå upp sitt tält, båda fastbeslutna att ta första bästa ställe och slå till. Ingen hade lust att springa runt i en timma och leta efter ett plant ställe i lä som inte finns. Två timmar senare, strax innan klocka slog 20.00, låg vi redan nedbäddade i alla våra underställ, lakan och sovsäck. Jag kan inte minnas senaste gången jag var i säng vid den tiden, men det var det varmaste och torraste stället där fanns på 2km radie.
Klockan sex morgonen därpå väcks jag av ett ord och ett ord endast; "Misääääär"! Detta ord, bräkandes från min söta tältvän som i sin tur antagligen väckts av det hellregn som vräkte ned över vårat tält. Hon som dessutom helt oförtjänt fått lida av en skreva i marken tvärsöver hennes sovplats (vår oh så kloka tältplats). Där låg nu hennes nu något ledsna och fuktiga loggbok som något försök till överlappning. Vi kollar trött på varandra där vi ligger ihopkrupna, likt två små larver med endast ett hål för ögon och näsa, vi utbrister båda i kör; "Misäääär!" Det var bara att kliva i de blöta regnkläderna och dra på sig de genomsura vantarna och tänka på den varma duschen som väntade där hemma. Vi stod ändå där, hela gruppen innan vi begav oss hemåt, blickande upp mot Sylarna, de var visserligen täckta bakom en tjock dimma men triumfen var ändå; vi klarade natten!
För min del hade misären för den dagen dock bara börjat. Efter ett dassbesök in i det sista hör jag klassens muscle man stå utanför och skynda på. Livet som kvinna hade gjort sig påmint under natten och utan tid att hinna göra så mycket åt det fick jag storma ut och gav honom en blick han omöjligt förtjänat. Förlåt mig för det.
Klockan tio var jag hungrig och kl 14.00 stod vi, blöta, frusna, men glada på parkeringen till Storulvåns fjällstation. Nu med endast en timmas bilfärd mellan oss och en väl förtjänad varmdusch. Hemåt åkte vi, alla, utom jag och tös till. Kvar på parkering står två väskor och jag och älskar regnet. Med kläder som bokstavligen tagit emot mer vätska än vad som är av denna värld var fröken fresh long gone och snart likaså den redan låga blodsockernivån jag skört balanserade på. Misääär!
Självömkan är ibland den närmsta vännen och jag får bjuda på den. För en dryg timma senare har jag blivit omhändertagen av vår rara Taiwanesiska som matat mig med hembakade kakor och skjutsen står redo att ta oss hem. Väl hemma möts jag senare av öppna armar och får tillbaka all den kärlek jag trott mig förgått då jag stått ensam kvar på parkeringen. Tänk så fel man kan ha.
Så nu sitter jag här, tillbaka blickande på en vecka med en grupp människor jag tycker allt mer och mer om.
Med de orden knyter jag ihop veckans säck med upplevelser och blåser iväg dem med en slängkyss rakt ut i cyberspace.
Adjö

En dos testosteron

Jag står i köket och steker köttfärs inför nästa veckas fjälltur. Plötsligt uppenbarar sig en pojk i dörren. En pojk i en manskropp. Helt ogenerat ställer han sig och diskar och låter blottandet av sin nakna överkropp fylla rummet av hänförd tystnad. Ack, det var så man kunde känna doften av testosteronet som pumpade där inuti denna förkromade kropp, i den fantastiskt muskulösa ryggtavlan som stod vänd mot mig.
Kvar av mig blev en liten pöl på golvet, en pöl av dräggel. mmhm.

En vanlig dag som kvinna

Med en sol som retligt strålar in mellan gardinspringan vid fönstret vaknade jag imorse. Ny dag - nya möjligheter! Underbart. Ännu en dag som kvinna, en kvinna med världen under sina fötter. Så, varför inte förmå sig att ta en cykeltur för att toppa dagen med lite glada endorfiner tänkte jag och blinkade med mina blå ögon mot himlen. Vid gott mod trampade jag så iväg på en cykel en vän vänligt lånat mig.
Nedför backen rullade jag ståendes på pedalernas högst punkt och lät mina lungor fyllas av den friska luften. “Åh, vad underbart att vara människa”!
Men jag hinner inte mer än halvvägs nedför backen förens jag märker att något är fel. Cykeln verkar liksom rulla saktare och saktare för varje meter. Som slagen till marken från mina dagdrömmar blickar jag bekymrat ned på framdäcket. Jag ser hur gummit på däcket liksom väller ut från hjulet och jag drar en djup suck; dåligt lufttryck. Men jag låter inte detta sänka mig för lågt utan jag trampar vidare och hänger upp hoppet på en mack med pump 5km bort.

Med ny luft i däcken en halvtimma senare trampar jag vidare till en butik för att prova de omtalade vandrarbyxorna som sagts vara på utförsäljning. Jag går in i affären, plockar på mig byxorna i ett par olika storlekar och provar. Men det är väl klart att ett sådant utförsäljnings erbjudande är för bra för att vara sant. För där står jag i provrummet, med ett par bruna vandrarbyxor som passar allt annat än en så evigt kurvig kropp som ja lyckats besitta. Jag står inför valen; övervällande höfter eller en härligt tantig päronrumpa. Valet blir enkelt, inga nya vandrarbyxor för mig den här dagen.

Något trumpen traskar jag ut och cyklar vidare till Ica för att handla kött. Plötsligt ser jag på klockan och inser att om jag ska hinna hem till middagen måste jag bege mig av hemåt på studs. Jag kastar mig upp på röda faran och ilar iväg i väldig fart. Något som skulle likna fart iallafall, med tanke på de antal varv mina arma ben hann pumpa per minut den första biten, men tro tusan att cykeln inte rör sig fortare för de. Vägen hem tar mig dubbelt så läng tid än den vanligtvis tar. Trots att ja pumpat däcken, trots mitt ihärdiga trampande på högsta växeln, cykeln vevar på som om den låg i ettans växel ändå. En skön cykeltur förvandlades så till ett litet hell. Irriterad, svettig och svulten kommer jag äntligen hem och ställer cykeln så jag aldrig mer behöver se den. In i matsalen kommer jag, röd som en kräfta och svettandes likt en kvinna i sina bästa klimakterieår och vad får ja se, salladsskålar med endast några stumpar badandes i salladsvattnet och ärtsoppa. Knappt bitter slår jag mig ner med min tallrik i ett hörn ditt solen aldrig når. Ack, att det ibland ska vara så lätt att bli nedslagen, att man för lite onödigt svettande låter sig slås ner från sina rosa moln och landa på en betydligt hårdare mark, den såkallade verkligheten. Kanske är det detta som är i-lands problemens moder eller är det bara östrogenet som spelar kvinnan dagliga spratt. Kofta av och kofta på, ja, aldrig blir man nöjd och aldrig varar något för evigt. Visst är det underbart att vara kvinna!

Paddling i pöl, snabb grabb och blöta skor

Med ben möra som deg sitter jag nu på mitt rum efter en heldag på fjället med mamma och pappa som anlände hit igår kväll. Idag vandrade vi 12km ut från storulvåns fjällstation och den som höll sig gladast och piggast var vår, nu 5månader gamla, valp Dylan. (Gladare hund får man leta efter.)
I veckan befann sig jag och min klass paddlandes på Ånnsjön. (Grundare sjö får man leta efter) Några av klassen tyckte sig göra ett riktigt kap då de kom på att de kunde gena genom en vass mitt i sjön för att slippa paddla runt. Det slutade i att man på distans såg 14 ungdomar komma gåendes och dragandes på sina kanoter över vassen, som efter halva sträckan övergått till en sank myr. Inte så paddelvänligt.
Senare under eftermiddagen började det blåsa upp och det började gå gäss på denna stora sanka vattenpöl så var det dags att tänka på vart vi skulle slå läger för natten. Efter en landstigning och några överväganden ute vid en spetsig udde så beslutade vi oss kaxigt för att kryssa rakt ut i vågorna och runda udden för att ta oss in i Skärviken så låg bortom denna. Tio minuter senare låg två personer i vattnet och sprattla. Detta vågade beslut visade sig altså vara rätt dumdristigt men ingen ville ge sig tillkänna så efter en halv timma hade alla rundat udden och under tyst överenkomelse gick vi alla iland med våra kanoter 20m bort. Vi bafann oss nu på andra sidan udden, 30m från där vi en timma tidigare stått, torra, och fattat detta, mycket befogade beslut. - We are survivours!
Två nätter och tre dagar tillbringade vi ute på sjön och det var riktiga kanondagar då vädret var på vår sida. Med solen i nacken bagav vi oss hem till skolan under torsdag eftermiddagen.

Fredag, dagen efter, orienteringsdag! I spöregn tog vi oss fram en och en eller två och två i skogen. Det tog mig 5 minuter innan jag blött ner mina joggingskor då jag backat ner i en djup vattenpöl, då jag glatt och blont vänt mig om och vinkat på en kompis. Efter en timmas omkring rännande hade jag hittat två utmarkeringar, med vattnen härligt upp bubblande mellan tårna fann jag min väg nerför en stig på väg från kontroll 3. Där stöter jag på en pojk, han är också på väg från kontroll 3. Trots min crash course i kompass hantering kvällen innan vart det en del cirkelspringande, eftersom jag valt att lita på min bästa vän; lokalsinnet, istället för en fånig teknik pryl som säger sig visa norr och söder.
Till slut hittade vi rätt och fann till och med stigar att jogga utmed. Att nämna nu är att pojken jag slagit följe med är en vältränad 1,80m (minst) lång grabb med ett frisk långt härligt steg. Jag valde att lägga mig bakom och pinna på bäst jag kunde. När vi kom till en myr ser vi plötsligt några orienterande på andra sidan i skogsbrynet "Ska vi springa ikapp?" ropar han peppat över axeln och ser ut att vilja det mer än gärna. "Ajjemäään!" hör jag mig själv ropa och med ett språng ser jag han fara iväg över myren. Efter kommer jag, dock inte alls lika fort, lätt eller smidigt. För varje steg så sugs skorna, säkert 5cm, ner i våtmarken. Tyngre och tyngre för varje steg, med en stil som varken liknade jogging eller gång. Med ryggsäcken och hela kroppen skumpandes likt aldrig förr så gav jag upp mitt på myren, med blicken i backen drog jag med mig mina ben i det snabbaste tempot de fårmådde den sista biten. (snigelfart)
Vid lunch var det dags för att prova vadningsteknik. Inställd på ett djup till knän eller lår såg vi alla med häpnad på när vår naturkära lärare lätt och oberört hoppar ner i 15gradigt strömmande vatten som nådde honom upp i bröst höjd. Eftersom alla redan var dyblöta så fanns det ingen vits med att byta om innan så en vag vetskap om vad som komma skulle klev vi i efter, två och två för att stötta upp varandra. Jag med mina stadiga 1,58m kände hur lite lagom kyliga vattnet nådde mig upp till halsen och när jag så förmådde mig att ta ett djuptandetag för att samla mig så kände jag hur mitt fotfäste (tåfäste) släppte och sakta börjar jag och min vadarkamrat hjälplöst och något förbryllade flyta utmed ån en bit innna vi så återfår fotfäste (bottnar) och kan så vada i land, lungt, tryggt och säkert.

Med dessa händelser i närminet ser ja nu framemot en vecka då den mesta tiden kommer tillbringas på skolan för att läka alla skavsår och snuviga näsor och skrovlliga halsar.
Men nästa vecka längtar jag än mer till, då ska vi ut på Storulvånsfjäll för en veckotur!

I made it through the wilderness

12 långa timmar i Audi och mitt nya hem låg framför mina fötter. När jag sakta gasade den sista biten uppför backen till Hållands folkhögskola fylldes min resekamrat med än mer extas över att äntligen vara framme, ju mer exalterad hon blev ju tystare blev jag och övervägde en tvär u-sväng för att snabbt köra de 12 timmarna hem igen och stanna där.

Nu har snart en vecka gått sedan de ångest framkallande ögonblicken gjorde sig påminda och jag har hunnit byta linje, rum och inställning. Ställningarna är nu att jag går Fjäll & friluftlinjen och bor i ett stort enkelrum, jag slipper nu att ha mina grejer stående i kartonger för att få plats (nu behöver jag bara klättra på lite stolar för att nå upp i förvaringsskåpen istället). Två fina kakburkar och en guldvit taklapskärm med frans har inhandlats från Järpens loppis. Där första kulturkrocken inträffa då det stod två norrlänningar i kassan, de skämtade mer än vad våra fördommar, om den tysta jämtebon, förmådde oss uppfatta. Sega småläningar.

I onsdags bagav vi oss ut på vår första lilla övernattningsvandring upp på en liten topp (kulle). Efter en hel del svett och tårar (iaf svett) klättrandes uppför nådde vi till slut lägret (en timma senare)
24timmar senare befann vi oss tillbaka på skolan igen, rökiga och illaluktande men glada över att klarat av den första expeditionen. Jag åandra sidan hade, trots min mor och fars ord slarvat med att gå in mina kängor och fann varsin härliga uppriven blåsa på vardera häl. Aldrig lär man sig. Men istället för att erkänna min brist på sund förberedelse så ser jag det som en första härdning inför den hårda och kalla vintern vi ska ta oss an i senare iår.

Igår var vi ute och besteg Trillevallens högsta topp, 1024 m.ö.h. Jag fick kamma hem priset för sämsta skoval för vandringen då jag fick se mina joggingskor; white 'n shine förvandlas till wet 'n mud.
Men mina hälar tackade mig för att jag skona dom från kängornas kätting sömmar.

"Inglourious basterds"

Han har gjort det igen! Kära fantastiska och oförutsägbara Tarantino. Med en kropp som fortfarande skälver efter ruset filmen gav kan jag lugnt krypa ner o somna med ett leende på mina läppar, då det inte finns mycket som slår en biopremiär med en film som denna. 2 ½ timmas njutning varpå jag sjönk längre och längre ned i stolen ju längre in i filmen vi kom, o ju längre in i filmen vi kom, ju mindre grepp fick man, o ju mindre grepp ju mer out-of-control. När du trodde du visste vad som komma skulle så fick du fel. B-skämt i action filmer blir A och den sårbara människan blottar sitt vitöga en annan sin höger näve och en tredje sitt hjärta. Så mycket människa och så mycket maskin, så mycket känslor och så mycket splatter.
Quentin Tarantino - a mastermind

Jag har gjort bort mig igen..

Från ingenstans träder det plötsligt fram en pojke som sträcker ut sin hand mot mig för att hälsa. Lite förvånad tar jag hans hand och presenterar mig och möts av ett varmt och snällt leende.
- "Jag känner igen dig, säger han, "jag tror vi har setts förr.."
Halvt stum av att denna söta pojk pratar med mig får jag inte fram mycket vettigt till svar. Istället besvarar jag hans leende o lägger halvt omedvetet huvudet lite på sned o skrattar lite försiktigt som man (jag) gör när man blir lite osäker.
2timmar senare tar jag chansen att få visa mig kapabel att faktiskt kunna föra en normal konversation. Det visar sig att han hållt till upp i Tärnaby varpå jag snabbt utbrister "Jasså, det är du och Aina där då!" Att tilläga är att jag först ägnar 10långa sekunder till att försöka komma på Pernilla Wibergs namn men misslyckas. (Allt för att glänsa o visa mig kunnig o allmänvetande, även inom sport!) Men jag räddar mig snyggt tack vare kära Aina.. men jag får inte alls den där skrattande responsen jag hoppats på utan en frågande blick och han slänger en undrande blick på mig. "Ja.. Aina Pärsson du vet..?"
dumma blonda tjej va! Alla mina försök till att verka intressant och intelligent gjorde bakslag och gav motsatt effekt. Blåst-brud-blicken i ögonvrån fick jag.. Om jag ändå hade vart brunett i det tillfället.. o ett par decimeter längre. Då hade det säkert vägt upp men ack.
Men, jag ger inte upp utan fortsätter och kompenserar genom att berätta om min hemmasommar jobbandes på gården som alltiallo, viftar lite diskret me händerna så han skulle kunna skymta mina smått sprickiga o oljiga händer från dagens hårda dagsverke - manligt. Så avslutar vi samtalet och jag åker hem när jag fortfarande känner att jag står i mitt ässe!
Det var kvällen min - Woman on top

Separasionångest

Kaxiga Tanya har fått smaka på sin egna medicin. Att jag för ett år sedan förberedde mig på att lämna trygga Munkaskog för att åka till andra sidan jorden är för mig idag obegripligt, eftersom ju nu sitter här, mitt i natten, efter en något lipig start på veckan, med separationsångest för min flytt nästa helg. Varför kan man inte stanna tiden liksom, bara för ett par månader, några år så man kan få hinna njuta lite av tiden istället för att man ska behöva bli gammal så fort!
Snart kommer det där eländiga oranga brevet komma me posten..
Va e de för fel med att bo hemma? bara ett par år till.. kan väl bli en av de 30åringarna som bott hemma hela sitt liv.. det är väl helt okej.. ?
Lilla vovven kommer ju vara stor när ja ser honomm nästa gång.
Detta e väl slutet på min lyckliga ungdom som barn, levandes hemma under föräldrarnas kärleksfylla tak där allsång o skratt alltid ljuder från vardagsrummet o där nybakat bröd alltid osar från köket, idyllen. Nu, ut i kalla världen för att få vitögat blottat och näsan doppad i alldeles för mycket blött.
Ungdomen var en vacker tid. Nu ska jag vara vuxen och vinka tillbaka på den tiden o se på fortsättningen me en stadig käpp i högra handen. Förhoppningsvis får ja fortsätta mitt vuxenliv till häst någon gång inom en snar framtid.

Min far & jag

Idag hade pappa Torsten el-lära med dotter Tanya. Det hela började med att jag igår stod böjd över vedklyven och kunde inte få den att fungera. Jag traskade upp till min mamma som såg lika frågande ut som jag kände mig när jag undra vad jag kunde ha gjort för fel. Så vad gör man då? Jo, man ringer han som har svaren på allt och lite till; Pappa Torsten. Efter att han ställt de grundläggande frågorna som; "har du satt i kontakten?" och "är elen igång?" Men så ber han mig kolla efter "handsken" och kolla hur den är kopplad. Förbryllad ser jag mig omkring och undrar vad tusan en handske har med elen och göra. Men se där vad lite ovetskap kan ställa till det, för handsken är ju, för du obildade som inte visste detta, de två delarna i en trefaskontakt som kopplar samma elsladdarna. Se där, och efter dagens el-lektion om hur man kopplar dessa rätt så motorn orkar dra åt rätt håll, så har jag även fått lära mig att kontakerna har namn också; den ena delen hane och den andra delen heter, inte fullt så otippat, hona.
Där ser man. Här i Munkaskog blir du allt klokare för var dag som går.

Borta fest men hemma bäst

Kvinna väntar

Månaden är maj och här kommer jag. Efter ett par dagsverken hemma i Munkaskog känner jag att jag är i mitt rätt element igen. Ute och hugger ved och gräver gropar under dagen för att sedan komma in om kvällen och dusha av sig ett lager skit och svett, då känner man att man lever. Det där statslivet är skönt ett tag, glida runt och käka glass och träffa vänner på Café frresh. Men sen är det tillbaka till verkligheten som gäller.
Nio snabba (för snabba) veckor har dock gått och folk frågar mig; "Är du grym på att fota nu? Nio veckor med fokus endast på fotografering och olika tekniker och bildanalys klart du måste ha blivit bättre.. " Frågan har snurrat i mitt huvud sen första gången jag fick den veckan innan vi slutade. En fråga jag inte analyserat under dessa veckor. Ju mer och mer ja tänkt på den ju osäkrare har jag blivit på svaret. Detta har ledde till att jag ransakat mig själv till den verkliga anledningen varför jag antog kursen, gjorde jag de för att bli en bättre fotograf? Jo, givetvis.. men jag sökte bekräftelse för mina bilder någon annastans ifrån än från min kära familj och vänner. Med detta som ett faktum har sedan en litten bitter känsla av missnöjdhet spridit sig i mitt sinne då jag kommer på att jag inte alls fått den bekräftelsen jag sökt under dessa nio veckor. Så sjunker jag plötsligt tio år i ålder och blir tjurig som ett bi och förstår inte vad jag gjort för fel. Men faktiskt riktar jag även nu, i ett betydligt lugnare och ja, mognare tillstånd kritik mot lärare som inte uppmuntrar och peppar sina elever. Det är en lärares jobb att lyfta eleven och få han/hon att göra saker ingen trodde denne var kapabel till. En utbildning ska utmana en och tillåta misslyckanden men också bana väg för framgång. Men allt bygger på bekräftelse och att bli sedd som individ och inte som en i mängden, förmår inte läraren göra detta så undrar jag vad denne gör för nytta då.

Det jag dock inte räknat med är den lilla glöden detta tänt i mig, känslan "jag ska minsann visa dom"! gör sig påmind och jag kunde inte låta bli att triumferande basunera ut att jag blivit kallad på intervju till den fotoskolan man inte trodde jag "räckte till för". Haken är att jag vet ju inte om det var denna drivkraft vart förutsedd och grunden till min första besvikelse.. Jag väljer faktiskt att inte gå vidare i den teorin. Det viktigaste är att jag är hemma, hemma för att bli en ännu starkare kvinna. Marlene Ernman - här kommer jag.

Varsågod Ridsport