Big city life

Efter 6 veckor uppe i det norra vart det dags för en helgtrip till storstan för att träffa bröderna. På 8 timmar byttes mina gula vackra träd och röda, brinnande fjäll till hus, höga hus, stora hus, betong hus. Från att ha känt till varenda ansikte man passerat till att plötsligt möta 1000 förbi springande människor vars anleten man aldrig förr sett, inte ha en aning om vart de är på väg eller vad de tycker är den vackraste färgen på himlen eller ens vad de åt till frukost. Vilka är alla människor??!
Två butiker och en hjärna som snurrade var nästa slag i pannbenet. Så mycket prylar, fantastiska prylar, måhända onödiga prylar men ändå värda att granska med de båda ögonen. Det var nog inte ett enda objekt som undkom att genomborras av mina små blå.
Storstaden där någon alltid är vaken. Där det alltid finns något fräckt som händer, där du kan finna sysselsättning för en katts alla sju liv. Varför försumma denna möjlighet att kunna göra så mycket på samma fantastiska gång? Varför inte bara ta chanserna som står där och väntar på att någon ska nappa.
Jag fann mig själv senare den eftermiddagen, lycklig, bakom massa ny konsumerade papperskassar, med fantastiska prylar jag inte haft en aning om att jag behövde.
Underbara storstad - du har allt man kan tänka sig att leva utan.

Mitt ljuva norra land

Världens bästa mor & far och hund på fjälltur till Blåhammaren

Så har dagen åter grytt över en vacker blå dag. Jag, Tanya Persson, befinner mig återigen här, tillbaka i min lilla overkliga verklighet. Mitt uppe i en just nu spirande färgskala i de svenska mjuka fjällen. Trotsande alla naturlagar i min egna lilla bok. Klättrande på höga väggar, i berg och djupa dalar. Det var lika mycket mot som med min vilja jag under den senaste veckorna inte bara bestigit en klättervägg i natursten på 12,5m (detta utan att klamra mig fast vid väggen en halv timma innan jag tordes släppa taget) utan även vinschat mig själv 10m ner i bergskreva för att grottklättra.

5 veckor har snart gått och nästa vecka avslutar jag min praktik här på Storulvåns fjällstation. Faktum kvarstår att jag vet faktiskt inte helt vad jag känner inför detta avslut. Lika skönt som det ska bli och komma hem till min lilla stuga i Undersåker, lika tråkigt ska det bli, tror jag. Jag har liksom levt i 5 veckor på trippande tår. Nya saker och nya uppgifter och då Tanya Persson ska göra allt som toppen av noche så har det väl inte vart helt lätt. Inte helt otippat har det väl heller inte slutat så de flesta av ggr heller. Något som jag säkerligen kommer skratta åt om 10år eller varför inte ta tillfället i akt och skratta åt det nu..
Ett exempel. Förra veckan annordande jag en liten anekdot vandring i lyktornas sken. en kort liten promenad utmed en upplyst stig med några anekdoter utspritt utmed stigen och lyktorna. I god tid var jag ute och satte upp lyktorna och skulle tio minuter innan tiden var inne så skulle jag bara gå och tända dem. Något som skulle tagit just 10min eskalerade i 30min innvertes panik, ångest och svettningar. Allt som möjligt kunde gå fel gick just fel. Lyktorna vill inte tändas och tändstickorna tar slut efter halva vägen. Ni som försökt tända lyktor samtidigt som man är stressad vet vilken konst det är att hålla nerverna i schack och inte shabbla bort halva asken, vilket är lätt hänt och du har nerverna utanpå. Jag lyckas iaf spilla 1/3 av asken utan att ha tänt mer än hälften av lyktorna. Jag hinner med två spring vändor in på station febrilt letande efter tändstickor, som jag lyckas ta slut på, allihop. Som ett dåligt minne har denna händelse nu legat i träda och det var inte förens veckans Pm med turisters kommentarer från veckan kom som sanningen hann ikapp mig. Man hade skrivit något i stil med: "Vi skulle gå på fackelvandringen men fick vänta en halv timme och guiden sprang upp och ner för fjället och såg förvirrad ut".
Det var jag det, Tanya Persson, smått hysterisk guide lös på fjället. Det var inte utan att en hopplös tår fann sin rullande väg nedför min kind. Då jag väl lättat mitt hjärta och berättat detta för mina hemma varande i Munkaskog, som kanske inte tog det på exakt det sätt en annan väntat sig, så kändes det ändå bättre efteråt. Skratt är väl ändå bästa medicinen, mot typ allt. Eller hur mamma?

När jag ändå är inne i förnedringens kammare så tåls det väl att nämnas att den matcho bruden jag gärna framstället mig själv som vid grottklättringen kan vara något felriktad.
Genom skogen traskade vi först på led, iklädda våra hel gula overaller med varsin matchande gul grotthjälm. Likt ett gäng gruvarbetare traskade vi på led genom skogen i våra ful gula hel overaller med ironiskt nog matchande gula hjälmar. Jag stod mest och fnittrade hysteriskt då det är en fantastisk bra täckmantel för att dölja "eventuell" nervositet, en väl utarbetad metod som inte går att se igenom.. En täckmantel som höll, ända tills sista etappen som var att klättra de 10m upp tillbaka genom skrevan vi kom ner igenom. De sista två meterna upp till solljuset var en klättring där man stod som på en plattform man skulle ta sig upp från, upp på ett stort klippblock 1,5m upp på väggen. Kanske inte så svårt, men tvisten var det faktumet att under klippblocket var det ett hål ner på 7m. Utan en vidare klar tanke i huvudet attackerar jag väggen och finner mig 2sek senare fast klamrad på mage runt detta klippblock, under mig står min kära klasskompis och stöttar upp mig med alla sina krafter. Där hänger jag, 7m från fast berggrund, hjälplös, med en fåraktig min liggande som en padda och halvt sittandes på någons axel. Hon trycker i princip upp mig från rumpan. Vid det här skedet eskalerade min fnittrande täckmantel då jag vart närmare ett nervöst sammanbrott än en fnittrande from tös.

Jag har försökt hålla mig från dumheter åtminstone. Men moderjord har sällan samma planer. Min andra vecka på stationen lyckades jag sätta igång brandlarmet. Jag skulle ju bara sätta igång en mysig lite brasa för lägerskolan sista myskväll. Att spjället inte gick att få upp ansåg jag av en oförklarlig anledning vara ett senare problem.. Iallafall, det var nog ingen som missade att vi hade samling den kvällen med barnen.

Som sista grej när jag ändå är inne på moderjord och hennes tyngdlagar så gjorde vi en, minst sagt, härlig tur med mountainbike på fjället för några veckor sedan. Efter att ha flugit över styret tre ggr så taggade jag ner och häll mig sedan till så kallad safe riding..

Inget Island utan lite misär

Kära lilla underbara Island. Minst sagt en märklig känsla att komma tillbaka till samma ställe, efter tre år. Men märkligast var att under första dagen spatsera runt över stallplanen. Stallplanen som är det ställe som jag mest av allt under hela mitt långa liv, förknippar med; svett, spring och riktigt hårt fysiskt jobb. Där fanns det aldrig tid för att spatsera runt under dagtid. Och nu gick jag där, med endast en kamera i handen och med enda uppgiften att just; fotografera. Det tog mig nästan två dagar innan jag slutat tassa omkring totalt paranoid, orolig över att någon skulle komma och skälla på mig för att jag inte svettades med alla andra i paddocken. Men allt eftersom veckan gick så kom så vaggades jag in i ett Hakuna matata mantra där jag liksom gled omkring och njöt av att jag nu faktiskt fick göra det jag för tre år sedan aldrig hann med.
Veckans största utmaning och uppgift var fotografera en ny bild till deras storsäljartur, nämligen reykjadalur, en tur där det erbjuds att bada i en varm källa uppe i en dal. en otroligt vacker och skön tur och med en bild som skriker 80tal så var det dags för en ny. Men att fota en bild som redan finns färdig komponerad i huvudet på någon är inte så lätt. Min kära chef, en buisness man men med hjärtat på rätt plats och som vet vad han vill. Så gav jag mig på tisdagen av till Reykjadalur tagning 1 för att skapa magi. Med två hästar i handen och kameran i den andra klafsade jag mig fram mot de badande turisterna och gjorde mitt yttersta, dels för att inte fasta i leran, dels för att inte trassla ihop hästarna och för att samtidigt komponera ihop den bästa Reykjadalur bilden någonsin.
Nu blev det ju inte riktigt så utan jag sågs nog mest som lite lunch underhållning då jag fumlade omkring i min lilla egna fotovärld och då jag rätt som det är väcks ur min lilla trånga tillvaro utav att jag endast har en sko kvar på ena foten och den andra plaskar i sankmarken. Jag vänder mig om jag två meter bakom ligger den kära motparten nerkilad i leran och gapar hånande åt mig.

Det blev inte världens bästa bild den dagen, och inte dagen därpå heller. Men så efter flera peppande röster och ljuva stämmor hemifrån lilla landet Sverige så bestämde jag mig för att från och med nu går jag all in. Precis som min första dag i Reykjadalur, precis så, if you haven't died, you haven't tried. Jag vaknar tidigt torsdag morgonen och kastar mig upp till tonerna från "you gotta make your own kind of music". Jag vilar från dagsturen och hoppar på en halvdags tur och hela dagen går i skenet av hollywoods bländande vita, rena, lyckliga leenden. Stallpersonalen som jag vet är allt annat än Hollywood glada på eftermiddagarna, var dock lättare än jag trott att få till och blinka med sina himmels långa la natural ögonfransar. Mitt uppe i mitt lilla egna så ser jag ovanlighet stå på stallpan. En kille. Mitt i det annars så tjej översvämmade stallet står en kille. Jag säger det igen, en kille! I förd full Eldhestars arbetsmundering, läderchaps och allt. Efter att ha hälsat och konstaterat att han är från Skåne och heter likadant som en annan vän till mig som också är från Skåne. 30minuter senare ramlar en trög pollett ner och tusan, klart att det är samma kille, killen i stallet och killen jag känner. Nu är dock ordet känner lite väl till och ta i för denna killen träffade jag en kväll, för två år sedan, det är allt. Tro tusan att det är samma kille som nu kommit, samma lilla vecka, som jag, av en händelse, bokat. Vääärldens minsta lilla värld. Smått upprymd så sken jag vidare i min lilla fantastiska värld där jag av någon oförklarlig anledning gärna hamnar i hagen, liggande på rygg, med ett gäng nyfikna hästar runt omkring mig.

Fredag morgon, dagen D. Jag kände det på mig redan vid frukosten. Idag var dagen den eviga Reykjadalur bilden skulle tas! Tjuren vid hornen tog jag och upp i dalen kom vi och Pang pang pang så satt den. Ångande vatten, betande hästar i bakgrunden och framförallt och som pricken på I:et, glada, strålande människor. Att jag var mer blöt än torr efter min lilla photosession stående i bäcken kändes rätt oväsentligt, redan tidigare i veckan hade guiderna kallat mig för näcken i bäcken då man sett mig sittande på en sten, i ett mindre forsande vattendrag, allt för att komma så nära de förbi passerande hästarna som möjligt. Men nu var bilden tagen och mitt viktigaste uppdrag fullbordat. Nu återstod bara 3 dagars schtek semester fotografering, tänkte jag glatt med en lycklig blick upp mot skyn.
Men de kommande dagarna blev väl inte direkt som planerat, på både gott men faktiskt mest ont men där den lilla optimist Persson fått jobba sina järn varma. Lördagens strandritt ut till havet, en fantastisk dagstur och där både jag och en av guiderna fick sin del av beachen. Vid lunch rider jag iväg för att reka efter världens bästa fotoställe. Som vanligt, i min lilla fotobubbla till hjärna där endast en tanke ryms åt gången. Alltså inte alltid de inte kloka, säkerhet tänkande tankarna. Det resulterar i att min häst går ner sig totalt i ett lerhål som inte gick att med ögat se. Jag hoppar/lägger mig av från hästen och landar i det retliga, kalla, sandiga, eländiga vattnet. Vilken sida hade jag inte landat på om inte kamera sidan, såklart. I panik sliter jag av den blöta jackan för att frenetiskt börja torka av kameran med den lilla del av understället som fortfarande var torr. Men som de flesta vet så är ju inte underställ gjorda för att suga upp vatten, tvärt om. så där står jag, med en blöt och sandig kamera och ett underställ som inte är till den minst nytta. Allt mitt goda eviga snack om ull fick jag i den stunden varsågod att tugga i mig. Inget Island utan misär, jo tack, jag började väl fatta där. Jag möttes dock av en större empati än jag någonsin gjort där då man tog emot mig som en soldat som kommer hem från krig. (eller var det bara min egna martyrriska syn på mig själv i stunden). Men efter några kramar (många kramar) så kändes det bättre och då min familj först och främst föredrog att det var kameran som var sönder och inte jag. Efter att varit kall, blöt, hungrig och hormonell sen lunchtid den dagen så var det dock en trött Tanya som den kväll gick och la sig och det går inte att förneka att lilla Hollywood gnistan fått sig en törn.
Med luft som så smått börjar gå ur då jag under snart en hel vecka skrattat, pratat, skojat, lett, bjudit på varenda liten del av mig så fick jag några välbehövda, värmande ord från chefen om mina foton och så var endorfinerna uppe och spelade igen. Klart jag ska ut och cykla och se mig om en sväng tänkte jag i glädjeyran och kastade mig iväg snabbare än jag hann tänka. Fyra timmar senare och med 3mil bakom mig står jag på 1:an, Islandsstörsta väg och ser utkanten av Reykjavik. Klockan är 7 timmar sen lunch och jag har 4 mil tillbaka, rak väg. Jag vill inte erkänna det men den enda hopplösa tanken som finner sig där och då är "Hur hamna jag här?!" Eftersom jag hade en stor mountainbike med mig var det ingen som ville plocka upp mig och strax och så gjorde regnet mig sällskap utmed vägen. Återigen, kall, blöt, hungrig med stort H och oooh så hormonell. Att man liksom inte kan låta sig vara toppen lycklig och låta sig vara det, i alla fall mer än en halv dag. Nee Tanya Persson tycker att varför leva lyckligt när man kan ha misär, varför ha det lätt när det faktiskt är så väldigt enkelt att göra det svårt och har du inga problem då får du minsann ge dig iväg och skaffa dig några.
Men jag kom hem den dagen också (efter att ha cyklat ikapp en trevlig islänning med släpkärra). Det blev inte som jag tänkt den dagen, men återigen, vilka dagar blir de?

Nu är jag hemma i Munkaskog. Fina, ljuva Munkaskog. Men Munkaskog som annars är min trygga hamn har under veckan svikit mig. Mina försök att göra mina vanliga goda gärningar med goda avsikter har snedtänt hela veckan då jag bl.a. parkerat familjens pärla till bil under ett skuggande träd, enbart för att komma tillbaka och se hur en gren fallit ner över framrutan. Jag bakade bröd här om kvällen och hade då sönder locket till assistenten, gott bröd men med spår av plastsplitter. Jag höll dessutom på att köra i diket idag, det vill jag dock inte ta på mitt ansvar då det var två pojkar som hade mage till att stå och spela tennis i bar överkropp precis vid vägen. Sju svåra år inom en vecka. Men nu verkar det ha lugnat sig och kanske lyckas jag hålla det på den nivån och samla kraft till nästa gång det blir dags att fara till landet mitt i det stora, kalla blå. För jag kan nog, med ett litet underliggande leende på läpparna, hädanefter räkna med att det blir inget Island, utan lite misär.

Island klass 1!

Sð var jag pa plats. Eldhestar. I exakt samma kontorsstol, framfor exakt samma dataskærm jag for exakt tre ar sedan satt framfor de senaste nætterna pa hotellet.
Men forst sa hade jag en fantastisk dær jag ombads att byta fran min fonsterplats sa att en familj fick sitta tillsammans, da belonas sa frikostigt av flygværdinnan da hon visar fram mig till min nya plats, i forsta klass, hon ger mig en blink i ogonvran och trippar vidare genom den tranga gangen. Sa dar fick jag sitta, med graddhyllan och shteka i ett fladigt och otroligt rymligt sæte dar mina korta ben fick mer æn ett svæng rum. Tre timmars dinglande med bena, da jag inte nadde fram till fotstodet.
Jag kænner mig iaf lugn och trygg efter att fatt aterse min gamla yviga chef, som ar den samma glada yviga mannen jag minns och ha fatt en stadig middag. Nu vantar en sang i ett hus som luktar malarfærg.
halla halla hej

Lyssna till din mor & far - inte till ditt hjärta

När jag förra veckan gick ut för att rensa upp bland allt ogräs i mitt trädgårdsland, tog jag handsaxen för att klippa ner den lilla djungeln. Mamma kommer ut och ser mig klippa och säger vänligt åt mig att ta på mig handskar så att jag inte ska få blåsor i händerna. Jag skrattar glatt och viftar med händerna att jag minsann har vart norr och fått riktig elefanthud på händerna och minsann inte behöver några klumpiga handskar som kan sinka mina flinka fingrar. Jag fortsätter klippa och det går inte mer än fem minuter så känner jag hur det ömmar i fingrarna och mycket riktigt, tre stycken präktiga vätskefyllda blåsor på lill- ring- och långfinger. Utan ett ljud går jag och letar rätt på ett par handskar till dagen därpå. Jag skulle ha lyssnat..
Tro inte att jag veckan därpå, denna veckan, idag, överskattar min egna förmåga ännu en gång. Det var idag dags att skrubba rent poolen. Då poolen endast var fylld med vatten till en tredjedel så sa far min åt mig att skruva dit stegen så jag kommer upp och ner. Vad säger jag om de? Totalt onödigt! Jag har minsann alltid kommit upp ur poolen utan stege och i nian hoppade jag faktiskt 1.15m i höjd, dessa var mina argument. Sagt och gjort så hoppar jag i poolen och då solen låg på så var det ett solnings tillfälle som jag minsann inte tänkte låta gå obemärkt förbi. en dryg timma senare var jobbet klart och först då reflekterar jag över att jag och knappt i jämnhöjd med själva poolkanten. Det jag inte räknat med i min tidigare beräkning var att vatten ju gör en lättare. Men jag hade ju gett mig den på att inte behöva använda mig av stegen. Jag tar sats, en gång, två gånger, fem gånger. Jag ser mig omkring och inser att jag är fast, halvnaken, i botten av en pool, okapabel att ta mig upp blir jag stående med det något osköna vattnet upp till låren.
Jag borde ju ha insett min längds begränsning vid det här laget då den vart oförändrad sedan högstadieåren, men ikke.
Så ta dig inte vatten över huvudet, eller poolen över huvudet för den delen, det är dumt.

Ett långsamt farväl

Fredagen den 4:e juni. En riktigt låång fredag som liksom aldrig tog slut och ändå tog den slut alldeles för fort. Det var även dagen som gav Thomas Di leva, inte bara ett, utan 23 nya ansikten. Drömmande svävade vi i symbios över scenen i aulan till ljudet av Thomas vackra strofer i "Vi har bara varandra". Gestaltande fiskar som simmar i vattnet och strävande rötter i jorden, dansade vi fram, hand i hand, vår sista dans tillsammans inför en totalt hänförd skara elever och lärare som aldrig förr suttit tystare.
Ensam på tåget hem dagen efter, med min mp3 i öronen och blicken tomt stirrande ut genom fönstret, då Di levas toner åter ger sig tillkänna ur hörlurarna och tårarna är ett faktum. Aldrig hade jag kunnat tro att en låt av detta slag skulle kunna göra mig så rörd att tårarna rinner nerför kinderna redan innan han ens har hunnit till första refrängen. Men kankse trodde jag inte heller innan att orden "Vi har bara varandra" kunde få ännu en betydelse, i form av just dessa 23, fantastiska, ansikten.

Men efter att ha sett hela juni månad passera förbi i ljusets hastighet utanför tågrutan och trots ett splittrat hjärta så är Munkaskog en dröm att komma tillbaka till. Vid blotta åsynen av garaget och den känslan av den skumpande bilen när den körs uppför den lilla grusbacken så känns det i hela kroppen; nu är jag hemma! När då den kända Munkaskogsbrunchen serveras morgonen därpå och jag ser att den fortfarande körs på samma vis med samma pålägg, är lyckan över att vara hemma total!
Nu har en vecka gått och jag har fått letat fram i trädgårdsland i gräset, fått träffa både mina kära morföräldrar och även hälsat på hos mina farföräldrar, där jag i dörren inte bara omslöts av ett varmt välkomnande utan även doften av farmor fantastiskt goda köttfärslimpa, mmhm! Nu väntar Stockholm med den kungliga familjen (mina bröder) och Carl philip! Carl möt mig i folkhavet med din brinnande blick och vältrimmade haka.

Efter ett år på bortaplan, ett år där man konstant gjort bort sig, om och om igen. Ramlat rest sig upp, ramlat igen, igen, igen.. ett år av konstant nybörjar fasoner på skidor och diverse aktiviteter som jag aldrig förr pysslat med å har väl inte självaktningen vart på topp då man inget annant kan än att skratta åt sin föga begränsade förmåga. Så kom upprättelsens dag i tisdags. De som ville i klassen fick i tisdags följa med till min hemmaplan, stallet. Med ett pendlande väder gav vi oss iväg från Merakerfjell ridsenter med 17 islandshästar rakt upp på fjället. Glada barn var vi och fina hästar var det. Våra stora grabbar som oavbrutet konverserade med sina hästar i uppmuntrande ton och klappar på halsen och min ivriga häst som gärna förhöll sig på sina bakre två ben så tog eftermiddagen slut alldeles för fort. Men då natten innan avbrutits av 3½timmas fågelskådning mellan 02.00-05.30 vid Ånnsjön så var inte John Blund långt borta då hemfärden vankades.
Fåglar är kul & Häst är bäst på fjälle

Norge Norge Norge

Under-underbara Norge! Med bergtoppar som om man egentligen befann sig 200mil ner i alperna och inte i det lilla grannlandet. Aldrig hade jag trott att bergen var så höga och så vackra någonstans så nära hem. Som alperna fast utan all kommers, ledningar och liftsystem. Altså lugnare och mer rogivande.
Så vad gör man i en sådan fantastisk natur, om inte ge sig iväg på äventyr upp på topparna och ner mellan dem i fjordarna? Dag tre gav vi oss iväg för 1/3 toppturer under himlens klarblå tak. Vi hinner inte mer än fem minuter förens turens första avklädnings-paus blir nödvändig, för vissa av oss (jag och min trogna svettvän som följer mig i klimakteriets böljande värmevågor). 30 minuter senare var vi två nerstrippade till enbart linne och shorts respektive underställ i våra hårda plastpjäxor. Läckert värre. Men upp genom skogen vandrade vi med våra skidor på ryggen hela vägen upp till trädgränsen och snön, där vi äntligen kunde ta på oss skidorna och fortsätta vår väg mot toppen. Efter att ha bråkat med en av mina större rädslor, en rädsla större än den för lagsportskillar, nämligen höjder, så nådde ja krypande toppen av Goksyøra på 1337 m.ö.h knappt skakig kikade jag ut över de enorma vidderna som drog den sista lilla andan ur mig som jag egentligen inte hade. Enastående vackert, snötäckta toppar hela vägen bort till horisontens rand och med ett frittfall i fjorden rakt nedanför. Jag kunde däruppe ändå känna en fröjd över att all svett inte vart förgäves, det var värt det.
Efter fyra dagar fulla med aktiviteter så var det dags att ta semester från semester. Klassen skildes åt och drog iväg på olika håll i några dagar. Vår lilla vita Saab, packad som om året vore 1975 och hela familjen Nilsson på fem pers skulle ut på bilsemester, tog oss fram längs Norges ögonsköna vägar. Fiske kom att bli vårt stor kall under vår roadtrip och sista kvällen fann vi oss sittande på en klipphäll på en camping strax söder om Trondheim, fiskandes i den ljumna luften på säkert 10-15grader. Plötsligt så har vi tumlare som rullar upp tre meter från klipphällen. Förutom att jag hysteriskt börjar ropa på han, som för tillfället står med kastspöet i handen, att genast sluta kasta för att akta delfinerna, så var detta den vackraste stunden under hela den veckan.
Sista dagen, 17maj, rullar vi in i Trondheim, matta men ett belåtet uttryck i ansiktet. Mitt i vårt sökande efter parkering så börjar bilen tröttna och strax därpå står vi stilla, mitt i Trondheim, mitt i en rondell, mitt i city. Bilens död räddade den dagens annars frånvarande träningspass, då vi senare den eftermiddagen springer och puttar bilen 500m genom centrum, mot enkelriktat till ljudet av ett antal glada norskars tillrop om svenskar och deras bilar. Det var bara att bocka och jogga vidare. Bilen kom aldrig hem den dagen, men det gjorde vi tack vare vår kära kollektivtrafik.
Så till Norge, landet där borde man semestra oftare. Ja.

En bal

En bal, ve den dagen då balar inte längre äger rum. Ve den stunden då valsen fått sväva sina sista steg över ett blänkande glasgolv. Då ljudet av dansande fötter ebbat ut för att aldrig igen återhöras av en människas öron. Det var en glad kväll då vi i lördags klädde oss i våra finaste och glansigaste klänningar för att svassa ner på vårens första bal. Med ena handen i en ungherres styrande hand och den andra högt vilande på hans stadiga axel så förflöt tretakterna under ett svagt, nästan ohörbart men synligt, trippande av mina fötter på tå i ett försök att matcha min eskorts mäktiga 180cm.
Det var ett glatt gäng vänner som tillsammans den natten vandrade vägen hem till ljudet av fåglarnas kvitter, idag tillsammans, i övermorgon inte..

Män i kök

Ack vilken fröjd det är att baka kakor till ljudet av stora pojkars djupa insnörvlande andetag. Andetag så djupa att man får hålla i smeten i bunken så att den inte dras in i de oansade näsborrarna på dessa grabbar små, våran skolas stolthet.
Glädje att se hur den ena tar sig an att hjälpa till med att grovhacka madeln, som ska garnera Kerstinskakans gyllenbruna skal, genom att varsamt plocka ut madeln på skärbrädan, en i taget, för att med en extrem precision hacka ner dem, en efter en, i mindre format. Vad vore en kvinnas bakverk utan den manliga hjälpande handen? Jag har svaret; Inte mycket alls. Aldrig har en Kerstinkaka fått bli beströdd med så omsorgsfullt och väl arbetad mandel. Tack!

Sommar i drömmarnasland

Drömmen som jag trodde skulle förbli svävandes i dess transparent skimrande form högt ovanför mitt huvud. Drömmen om att återigen få gallopera sandvägarna fram genom Munkaskogen. Idyllen som för så länge sedan nu var min vardag kommer få nytt liv igen! Även om det bara är över sommaren så kommer den leva kvar ack så mycket längre inuti mitt bultande hjärta. Tack himlen för att du öppnat dig och låtit två springare på sväva ner åt mitt håll. tack tack tack
Glada barnadagar, snart är jag här!

Varför inte ge sig på berg när man inte klarar små sten?

Hej hej berget! Idag fann jag mig kramandes ett berg 4 m upp, i luften. Ska man vara rädd ska man ju vara det med stil och ska man möta sin svindel varför inte göra det på utmed en stenvägg.
Men jag gjorde de, och jag kom ner, waaaoooo!
(Mamma prova inte detta hemma på de höga, vida Munkaskogsbergen)
Tack Sofia Persson för din fina fotoassistans!

Tanya goes solo

Packa upp, packa om, packa ner, packa rätt. Så ljuder sången från fjäll & friluftslinjen. För mycket mer än det har vi inte gjort sedan vi kommit tillbaka från våra praktiker. Men alla är vi glada för de då våren nu börjat knoppa sig även här uppe och då är det bara ute man vill vara. Idag tillbringade vi dagen bl.a. med att klättra i träd tillsammans. Allt för gruppdynamiken, så att säga. Det känns gott att våren är här säger man, och ändå var det senast igår em. som det snöade. Redan för ett par veckor sedan vägarna bjöd på barmark så tyckte jag att det vore på sin plats att ta på sig springshortsen. Och helt okej var väl det, tills man ser hur snön börjar falla, man inser att det nog inte är så varmt som man tror och att ens referenser för vad värme är nog har rubbats en aning under denna istid till vinter som vart.

Förra veckan var det iaf dags för våra soloturer, som vi under hela året gått och tänkt på som något dolt, långt in i framtiden, plötsligt var det dags. Helgen hade bjudit på strålande väder och den hade vi tillbringat med Olle som lärt oss allt om telemark. Så det var men knappt möra ben som jag nu såg framemot en lugn, shtekig soltur i solandets sken. Ja, linnet låg nerpackat överst i topplocket för att jag snabbt skulle kunna svida om för la playan, så att säga. Kan Baffin Babes, då kan Tanya.
Glada och förväntansfulla skiljs vi fem åt som skulle utgå från Storulvånsfjällstation. Jag kommer 100m sedan är det dags att sätta på stighudarna om jag hade tänkt att ta mig fram till Ulvåstjärnsrastskydd innan soldnedgången. Men, ingen fara med de, solen lös ju och livet kändes gott. Ett par timmar senare har jag nått mitt första delmål och solen lös nu mer med sin frånvaro och likaså mitt innan så godmodiga leende. Då vinden tilltagit och molnen börjat bjuda på sin bästa vara så tog jag min karta och kakburk och gick in och satte mig i skyddet för att fundera på mitt nästa drag. Med en tomblick stirrades in i väggen mitt emot mig, och efter att ha läst alla inklottrade meddelanden på den så har jag maniskt slukat halva min kakranson för hela veckan. Då en slagen kämpe, tillhörande min klass, tumlar in över tröskeln och berättar hur hon tvingats tillbaka av vinden såg jag bara en tröst framför mig, en...kaka...till...Inte tusan skulle jag väl behöva ge mig redan. Precis då tycker jag mig höra en mojnande vind. Jajjemän! Blåhammar here I come! Ut och på och iväg med ryggsäcken flyger jag, upp över branten mot Blåhammarfjället och aldrig förr har jag varit så långt nordväst i det området förr. Jag hinner lagom upp till det flacka partiet fram till stationen då vinden, som för en studn kommit avsig, återupptar sin uppgift, och denna gången, sin fulla uppgift. Nu dröjer den heller inte med att bjuda på hela sin misär utan drar med sig hela himlen element och börjar piska is över mig. Med isbitar piskandes i ansiktet, remmar från ryggsäcken snärtandes i ansiktet, snor sorlande i hela ansiktet hade jag ett av mina minst attraherande uttseenden i min ensamma strid i detta elände till fjällväder. Hånad av moderjord att jag dukat för sol och shtek i min havsblå linne. Förtryckt av vinden som ihärdigt pinade från sidan och gjorde varenda steg framåt till en pärs. Så ser jag ljuset i min tunnel; Blåhammarfjällstation. Jag kastar av mig ryggsäcken för att dokumenteringshjärnan talar om hur alla delar av turen ska med. Jag fotar av misären och slänger sedan tillbaka ryggsäcken på ryggen, men då, just då slår hela helgens möra, trötta och slutkörda telemarksmuskler till och ryggsäcken blir mig övermäktig. Jag orkar inte lyfta upp den. Jag i allt x-antalig gradvinkel i den allt annat än mild-måttliga vinden. (Yr!!) Jag måste samla mig i flera minuter för att sedan, ljudligt, från tårna ryta i en extrem kraftansträngning och lyckas snirkla på mig säcken. De sista kilometrarna var bland de längsta någonsin. Men fram kom jag, och uppgiften att bo i tält under hela turen lämnade jag med snön utanför dörren. Ja tog in i självhushållet och kokade upp en hel härlig gryta med toRtelini, åt upp den, helt utan att skämmas. I vilket fall hade jag det nu gott och fick båda dusha och basta och stridslågan steg så snart dessa behov var fyllda. Här visar jag tre olika stadier av misär som jag uppnått under året och jag hann bara uppnå grad 2 innan jag hann åtgärda mig till en hälsosam och motiverad nivå igen.

Misärgrad 1 - Ingen sol i sikte

Misärgrad 2 - ööh

Misärgrad 3 - Misäär!


Dagen därpå gryr snabbt och som kvinna inväntar jag vädret med ett stort tålamod. Vid lunchstid drar jag ut och banar en härlig genväg tvärs över Blåhammarfjället och slår upp tältet bakom en liten snöbetäckt stenhäll precis på baksidan av Getryggen med vy ut över dalgångarna. mmm vackert suckade jag nöjt och vänder mig slappt runt och känner hur håren reser sig i ryggen. Från Norgesgräns tornar återigen mörka moln upp sig och vinden.. ja den va inte sen att ansluta sig. En timma sol, två timmer snö och blåst, det var andra dagens melodi. Men eftersom jag redan gjort upp med vädret under dag två så var det bara att valsa med. Jag skottar upp en 1½m hög snövall runt tältets nordvästra sida. Det blir en god nattssömn och jag vaknar av solens varma strålar som orkat sin väg upp över kammen på Getryggen. Äntligen hade jag ingen morgon pigg och hetsig grupp att ta hänsyn till och kunde nu sitta i lugn och ro i min nattklädnad och tugga på min gröt, i en timma, rakt ur kastrullen, som var halvfylld. Ibland så ler ändå himlen tillbaka på en och då får man passa på att kasta ett leende tillbaka. Men, ack, härligt varar kort. Den mojnade vinden hittar mig igen och den här dagen så har den såklart vänt håll. Min hårt upparbetande snövall var nu altså inte till någon nytta..alls. För trött och nedslagen för att orka ta tag i problemet gjorde jag det enda rätta. Jag kröp tillbaka samma väg jag kom, in i tältet, ner i sovsäcken, i med de mp3 lösa hörlurarna i öronen och sov ett tag till.
Senare den eftermiddagen kan man skåda vackert snirklande plogsvängar ända ifrån sadeln och ner mot Storulvånsfjällstation. Jag vaknada väl aldrig den dagen riktigt för då jag lägger mig handlöst i den härliga blöta snön, ligger där i en sorliga röra och grymtar, för ord har jag inte på ett dygn tagit i min mun. Det tar mig fem minuter att få rätt på mig, tre meter innan parkeringen där min tur skulle nå sitt slut. Med en sista blick bakåt, upp mot fjället nickar jag och tänker; "Okej vädret, det är du som bestämmer..tills vi möts igen".

Hard working women

Fyra fantastiska dagar som hjälpande hand på Fjällfesten på Storulvåns fjällstation. Aldrig har det östs så mycket varma och goda ord över mig på en arbetsplats, aldrig har jag sett mer maken till april väder och framförallt så har jag aldrig burit så mycket golv som dessa dagar.. Efter att frivilligt anmält mig som inhoppare på morgonpasset i köket. Vilket för mig innebar en uppstigning strax efter kl 6.00.. Att jag är världens tröttaste morgonmänniska var något jag i det tillfället måste förträngt för jag reflekterade ej över detta förens senare på eftermiddagen då jag stolt berättade om min extra uppgift jag fått tilldelad. Men vad tusan.. allt för att göra mig ett namn tänkte jag och lördagmorgon stod jag där, iklädd deras speciellt utpassade diskmössa och förkläde, redo att haka grönsaker i former de aldrig förr skådat. Alltsamman gick hem och morgonen därpå stod jag där igen, efter mitt avslutade kvällspass 6 timmar tidigare. Det kändes som att vara tillbaka på island, men med hejja rop och trevliga dunkar i ryggen. Altså Island, men med trevlig och uppmuntrande personal. Tänk att få beröm för att man hjälper till i ett kök, som ny. Jag tror egentligen att det var det som hände i min reptilhjärna då det plötsligt fanns tusen saker att göra, jag återfann mig själv i de bekanta tankarna "det inte jag tar på mig måste någon annan springa och göra".
Det gick hem för på söndag morgon stod jag redo igen. Efter 5timmars springande och bärande fram och tillbaka med frukostbuffé och disk så återstod sedan hedersuppdraget; skotta snö och nedmontering av golv, vilket innebar ett antal timmars bärande av golvplattor, vars storlek motsvarande min egna längd. Så medans alla grabbar var ute på toppturer med besökare så förde vi, de starkaste i klassen, kvinnorna, den till synes eviga kampen med golvet. 4 timmar senare, med en halvmeter längre armar och en muskelmassa som ökat med 10% så stod vi samlade, en fulltalig klass som anslutit sig efterhand och vi blickade tomt över det område där två stycken 10m kåtor stått resta. Där vi sprungit, fram och tillbaka, 4 dagar i sträck, glada och alla med en viktig funktion i denna enda festival för friluftsliv.
En belåten matthet infann sig när jag kom hem igår och varenda muskel i kroppen slappnade av. Med den fräna doften av 200 ballonger somnade jag in i en djup sömn och sov och sov och sov. Det har bara gått en dag sedan vi kom hem och det känns redan så avlägset. Jag har suttit på mitt rum och stirrat och längtat tillbaka, så många fina människor, så många trevliga. Så mycket varma ord de smörjt våra öron med. Det måste vara något med luften här uppe som gör att folk är som dom är här, jag älskar det och jag vill få lov att fortsätta älska det och omge mig med bra männiksor. Människor värda att älska. Ack.

Happy B-day!

13:e April, en dag som i år heller inte lät mig gå orörd förbi. Att få vakna till underbar korus av röster. Va. 7.30 stod ni där. 15 spridande ansikten som blickade på mitt sömndruckna ansikte. För att sedan bombas av en minst sagt sprirande mor som sjöng in tre olika varianter på "va e de för en dag"; hård rock, opera och en som jag får sätta under en ny genre som jollrande-mor-i-skog+hundar. :)
Fler och fler samtal och meddelanden under dagen och det har liksom samlat sig som sockervadd kring hjärtat på mig samtidigt som enorm saknad infinner sig då man påminns om att man har armt älskade familj och vänner på så olika håll i landet och världen.
Men ömsom sol och ömsom snö i ansiktet har min april levt upp till sina luriga väderskiftningar. Och när jag sedan kom hem och infann mig på mitt rumsgolv öppnandes de omtänksamt uppskickade paketen och breven, så var det inte längre smält snö som rann över kinderna. Vackra människor! Fina små ord, fina små ting.
Strax därpå blir jag iväg lurad på en, vad jag tror, förtroende promenad med en tös i klassen. Istället får jag skämmas över mina blåa ögon då jag väl hemma igen återvänder till mitt rum för att packa, öppnar dörren och ser bara massa galna färger rasa emot mig och skriker av fasa. Men så ser jag att mitt bland detta hav av färggalna ballonger så sitter dessa vackra människor som så vackert startade min dag imorse. Vad finns det då mer att säga.. ingenting, tänker jag, och tårarna var så ett faktum då jag läste deras synnerligen söta, ihopkommpade rim till mig.
Min första födelsedag hemifrån och kanske är man lite mer vuxen nu då, än för ett år sedan. Kanske vet jag lite mer och kanske vet jag lite bättre.. Just nu vet jag bara att jag aldrig haft en så bra klass som jag haft detta året, och aldrig kommer den att komma igen.. Aldrig förr har ett hav av ballonger i alla regnbågensfärger blåst upp av en klass för min skull. Jag ska bada i det inatt osså ska jag ta med er i mina drömmar där ni inatt får galoppera med på varsin vitspringare vid sidan om mig.
Tack för det ni är, här uppe där hemma & där borta. Tack för att jag för känna mig hemma och välkommen i två helt olika världar.

Karma

Med gårkvällens overkliga scenario fortfarande ekande i huvudet valde jag en dag på bortaplan, en dag på stan med bra människor och få omge sig med glada kläder och färger. Men karma hade andra planer, för mitt i min yra står plötsligt en gammal flamma för två år sedan framför mig, en kille som nog kunde vara den mest otippade att träffa på i just denna stad. Grabben som under hösten trevade smått efter en andra chans, nu stod han här, hand i hand med en tös. Detta dagen efter att jag fått nobben av en annan. Jag står där med en fåraktig min och låtsas vara positivt överraskad. Ensam blev jag sedan lämnad kvar, blickande ner över min vackert blåa, nyinköpta t-shirt med, den nu nog så ironiskt, tryckta texten: " Everyday is a happy day", stort, tvärs över bröstet. Det är en grym värld och den skrattar åt mig.

Tur på två ben..

Ja, eller var det mer på alla fyra som jag genomförde denna turen.. Faktum är att jag inledde turen med en skårrande faceplant på ispackad snö men avslutade den med endast två fall, i uppförsbacke, den sista, bakhalaste, dagen.
Och kära längdåkare, nej, skidteknik är inte min grej. Då jag endast lärt mig att skejta fram med högerbenet så liknar jag mest en haltande hund med ett härligt framåtlut som ser ut att tippa när som helst.
Trots fall och taskig skidhållning så var det en bra femdagrastur och vi tog oss runt i Vålådalen, inte torra, men glada och och välbehållna, med fötterna glatt plaskandes i den lilla temperatur skiftande inomhusdammen i våra älskade turpjäxor. Detta eviga dilemma med att lyckas hålla fötterna torra gick ända fram tills töandet hann ikapp oss uppe på vår gemensamma lägerplats vid Stendalsstugorna, närmare kalfjället, runt onsdagen. Vissa hade vätan redan tagit sig ann under tisdagen. Att dessa inte närmare utvecklat fiskfjäll och gälar i slutet av veckan var ett under. När vi i onsdags fick klä av oss alla blöta lager och sjunka ner i en varm bastu på fjällstationen så tjöt hela kroppen av förnöjsamhet. En fantastisk stund och fötterna kunde ana himlen runt hörnet, glatt omedvetna om den våta sanningen som vi sedan var tvungna att lura ner dessa torra, varma i igen blott en timma senare.
Det enda som ingen tänkte på att sköta om, som trots molnig himlen nog fick lika mycket storstryk, var ansiktena. Efter att ha kommit hem i fredags och dushat av sig ett brunt, härligt lager svett och smuts och åter vågat sig in framför spegeln igen, då chockas man av synen att ansiktet har en farligt, röd pulserande ton. De som jag trott vart rosiga och vindbitna kinder under veckan visade sig vara rödbrända, den rand i pannan som jag trott var smuts var nu permanent. Frresh.

En bra praktik

Så närmar sig praktiken sitt slut och jag känner mig väldigt nöjd och tillfreds med att kunna se tillbaka på det senaste tre veckorna och känna att; det var ju inte så farligt.
Faktum är att jag har haft det riktigt gott, jag har fått lukta häst så det räcker och blir över, jag har fått rida unghästar, jag har fått stegra unghästar.
Och norrmän.. ja jag gillar dom. När man inte förstår vad de säger är det bara att lägga huvudet på sned och le, och egentligen så skiljer det ju inte heller sig så mycket från vad jag brukar göra hemma när man möts av någon som klingar på rikssvenska. Däremot så kommer jag inte anmana de olika matvanorna de verkar ha här på andra sidan gränsen. Hur trevliga norskarna än är så räcker det inte för att jag skulle sätta tänderna i en frasig våffla med frän creme fraiche på eller förstöra en pannkaka med att rulla in den med bacon och socker i. Uuuuh.
Men återigen, svensk som norsk, i båda våra länder finns det pappor som gott och väl kan sitta framför Tv:n och zappa sönder en hel kväll mellan olika nyhets- och sportsändingar. Denna egenskap som driver pappor att vilja se samma sändning, om och om igen, timma ut och timma in, från kanal till kanal. Jag som trott att min pappa var den enda i sitt slag har nu blivit överbevisad då jag efter dessa tre veckor, inneboende hos denna gästvänliga familj, förstått att detta är mer av ett internationellt-pappa-fenom.. Pappor i all sin prakt, fantastiska och bra på alla sätt, men att se på sport, sport, sport och nyheter där emellan, en hel fredag kväll - är inte kul!

Woman of fur

I veckan fick jag följe med på en tur till bebyggelsen. Solen sken och jag vart eld och lågor över att få följa med, då man skulle hämta hö bortom skolan min så fick jag chans att hälsa på för ett par timmar. Jag klädde mig i mina mest väldoftande kläder och kastade mig glatt in i framsätet i bilen. Solen sken och det var en fantastisk dag och eftersom jag glömt solglasögonen hemma så fick jag en anledning att vinkla ner solskyddet och se mig i spegeln för en gångs skull. Och där framför mig var hon, ung, blond och blåa ögon som blänkte i solen, men det var något som inte stod rätt till, det var något mer som skimrade där, i ansiktet, på kinderna. Till min fasa fick jag se hur min lite behårade överläpp, som min käre broder för en tid sen retat mig för med det charmiga smeknamnet; valrossen, nu inte bara rörde sig om en liten kvinnomustasch. Tydligen så har fyra månader av kyla fått sina konsekvenser och det som glittrade i solen var inte resterna av mina dagdrömmar utan det var hår, smått, smått flimmerhår som spridit sig utmed kinderna mina. Jag ville inte tro det, jag ville inte se det. Jag såg ner på minn händer ifall det verkligen var jag, det var det. Men vad var det som jag såg skimra i solen, mina händer, inte dom också! Jag såg nu för första gången hur även mina händer täckts av små blygsamma, blonda flimmerhår även dom. I en timme satt jag där, med flackande blick utan att veta vart jag skulle fästa, hela tiden med en känsla av en okänd kvinnas betraktesle. För varje gång jag kika upp i spegeln, såg hon tillbaka på mig, kvinnan med de håriga kinderna, stenålderskvinnan, woman of fur.

Starlight!!

Jag och sonen i huset hade precis sjunkit ner i soffan för att invänta curlingfinalen med Norge. Plötsligt här vi ett klapprande ute på gården och innan jag hinner lägga någon större tankeverksamhet på det har han hunnit utropa; hästarna! 30sekunder, 30 röda , senare ser jag honom flyga utöver grusgången utanför i fullmundering. Min hjärna hade inte ens hunnit börja tugga upp sig förens han hoppat in i bilen och kört iväg i full fart ner mot hagen. Då slog tanken mig att jag kanske med klä på mig för att gå ut och jaga häst. Det kändes mest logiskt så jag nickade fåraktigt för mig själv och lunkade iväg för att klä på mig.
Det var dock en vacker kväll ute. Månen var nätt och jämt full och avtecknade långa glittrande skuggor av oss där vi började samla ihop flocken. Med ett virvlande av galopperande hästar som målades silvervita i månens sken stod jag och lär hakan hänga löst då jag inte kunde tänka på annat än hur fantastiskt vacker midnattstimman kan vara.
Denna lilla händelse blev dessutom en skön icebreaker då ett öppningsamtal med denne andre aldrig riktigt infunnit sig.
Så sprang vi, likt bästa vänner, genom natten, genom sagornas land. Sjungandes i fyrstämmig sång om våra drömmars Starlight, ändå in i gryningstimman.

Hester hester hester hester!!

Söndagen den 21:e februari var ingen rolig dag för Tanyas lättrubbade mage. Eftersom jag lagt min avresa till praktiken så långt bak i huvudet som möjligt vart att det nästan som en chock då dagen för resan var kommen. Det var en nervig och smått försiktig tös som klev ur den lilla blå audin på stallgården strax bortanför den norska gränsen i Storlien. Ett magknip som de senaste utlands erfarenheterna lagt grund till men jag hann inte mer än komma in förens en varm doft av mat och häst omslöt mig. (Då menar jag dofterna i sina separat former) Middagen stod dukad och hela familjen var där att hälsa mig välkommen.
Nu har snart en vecka gått sen den stunden och mina händer har fått sig en härlig inbiten hästdoft och några drag av min pappa snickares grova händer.

I veckan fick städaren i mig en liten nostalgi släng då jag tog mig an husets dammsugare för att få ur mina kompisar i stugan jag bor i, tjocka och mysiga skogsflugor som surrat ner över mig om nätterna. I alla fall, när ja öppnade städskåpet stod där inget mindre än en gammal hederlig Rainbow! Tuff mot smuts och med ett alldeles unikt H2o-baserat system som renar luften med vatten. Brun och fin. När det blir dags för att köpa sådana vuxenförnödenheter, då blir det en sån.

I onsdags kom äntligen min arbetsledare hem från en utlandsvistelse och mina första trevande dagar och tvivel på om jag hamnat rätt vart som bortblåst. Sen dan dagen har det vart full fart och vi har ridit upp på fjället och idag red vi skogen. Jag har till och med hunnit med att stegra en häst. Tuufft! Det hände dock första gången jag red inför min chef men istället för bannor bjöd han på ett gott skratt.

Nu sitter jag här, i familjens egna vardagsrum, helt avslappnad och nydushad och njuter av tanken på att jag i veckan äntligen fått komma upp en bit på fjället till häst. En tur med den låga kvällssolen mjukt skinande genom några låga slöjmoln som strålade mot oss från några avlägsna norska fjäll i norr, i söder gick det att se getryggen och Blåhammar sträcka sig utmed horisonten. Vackert!

3 dagar fjäll

Underbara turen började i shtekarens tecken. Vi glassade iväg i enbart underställ och med solbrillor på, käkade lunch i solen i en timma och bara mådde som lyckliga människor i fjällen mår. En fantastisk grej med att gå på tur med skidor är att man tar sig så pass mycket längre än vad man gjort om man vandrat till fots. Så dag två var vi uppe på kalfjället och leta oss fram utmed bergsväggen mellan stock och sten. Grabbarna i gruppen tar sikte på en bergsvägg och ser en njutningsfull nedfärd framför sig utmed denna. Det jag själv ser är en sluttning som mer ser ut att vara täckt med mer sten än med snö. Men som en Persson så yttrar man sig aldrig om sådan tvivel och litar istället till den stabila skidåkaren man är, stock och sten har väl aldrig hindrat en Person förr. Ett par timmar senare kastar sig grabbarna; no fear, utmed sluttningen och sladdar smidigt förbi de förbi gående stenarna. Med en tröstlös blick ser en av mina kvinnliga gruppmedlemmar back på mig, tar ett djupt andetag och kastar sig fruktlöst ned i backen. Något som till en början såg väldigt stabilt ut slutar i en krasch framför några härliga stenbumling, utan någon större skada skedd ser jag henne ligga framåtstupa i en vild kamp med sin tunga ryggsäck. Så, med ett försök att se morsk djärv ut tar jag mig samma utmaning i akt och siktar in mig på ett, till synes, stenfritt spår strax intill min fallne kompanjon. En kylig vind som pinar ansiktet och med en hastighet som i min hjärna var helt galen med sedd från sidan kanske inte snabbare än när en 7 åring springer 60m. Jag hör för mig själv lektion 1 i tur åkning; mjuka knän, mjuka knän. När farten kullminerar hör jag mig själv i manisk övertygelse upprepa orden högt för mig själv allt medans paniken i mig stiger och jag känner att mina knän är allt annat än mjuka. Jag ser min snötäckta vän, jag ser en sten, jag ser fler stenar och sen är det svart. Jag fortsätter åka medans min ena skida stannat på en sten och jag störtdyker med armar och ben vingar utmed sidorna medan mitt arma ansiktet skrapar upp en vacker ränna på ett par meter innan jag stannar med huvudet långt nere i snön. Ungefär som vår bitiga Anjas pingvin segergest vill de andra minnas, men med en otippat twist. Som två fallna stjärnor ligger vi och krälar mållöst i snön för att få rätt på 20kg ryggan och de två meter långa skidorna.

Det var en matt och tyst Tanya som även denna kvällen satt och stirra frånvarande in i lägerelden. Elden som gjort upp i mitten av ett smärre colluseum byggt av ren vit snö. Nog så skönt var det att krypa ner i dunsäcken denna natt och somna till ljudet av, ingenting. Inte riktigt lika skönt var det att vakna till ljudet av vår nu vindpinade tältduk som vi inte säkrat med några stormlinor eftersom vi i vårt undermedvetna tyckt att det var på tok för överskattat och en onödig ansträngning då det vart vindstilla hela föregående kväll. Och på tal om onödiga säkerhets åtgärder så hade vi stält upp tälten på tvären mot bergssluttningen utan några större träd framför för att säker ligga i lä. Nej, nej, inget sånt tjafs. Så nu låg jag där, klarvaken på morgonkvisten och ångrade vårt minst sagt blåögda val av tältplats och riktning. Med en ömsom blöt, ömsom frostig, tältduk piskandes över hela min försvarslösa kropp så blev det en lång morgon med mången tid till eftertanke och begrundande över detta. Inte heller gick det att ta sig ut eftersom duken, som i vanliga fall har en vacker bågform vid det laget låg i en kraftig konkav 90graders vinkel över mig, så hade hade ansträngningen att ta mig ut och sätta upp stormlinor nog gjort mig än mer kallt och blöt än om jag låg kvar. Jag gjorde det enda rätta, jag kurade ihop mig, la mig tätt intill min granne och tänkte på gröna ängars lyckliga dagar.

Jag hinner falla in i en grund dvala då övriga vaknat till liv, rosiga och glatt ovetandes om att jag legat och slickat tältduk hela morgonen. Förste man att klä på sig, som för övrigt den man vars rygg varit min enda källa till värme den morgonen, upptäcker att våra pjäxor blivit igensnöade. Efter en stunds klagande blir han tyst och jag antar att han funnit en lösning på snöproblemet. Av ren nyfikenhet vänder jag mig för att se var hän han fnissar så förnöjt. Mycket riktigt, killen har löst sitt problem, för där sitter han, i fullfärd med att skrapa snön ur sina pjäxor med inget mindre än Min mat spork, classy. För att inte dra den historien längre än vad som nödvändigt är så fick jag den dagen käka lunch med en touch av hans kryddiga fot. Den mannen, mamma Kerstin, är inget man tar hem och leker med.

Tovning och skidåkning är ingen barnalek

Då var det imorgon dags för den efterlängtade tredagarsturen som från början var planerad att utföras för två veckors sedan. Nu har den värsta kylan släppt och det ser ut att bli ett par kanondagar på fjället för vår del. För att förgylla denna tur hade jag i tanken att tova ihop mina alldeles egna skor, sköna och varma att ta på sig på kvällen efter en heldag i turpjäxor. Bra tanke där, så i fredags satte jag igång, ivrig som jag va satte jag igång att tova ihop ullen utan assistans. Kanske inte det smartaste, men varför skjuta upp saker till morgondagen som du kan göra idag? Klockan ett satte jag glad och full av livsglädje igång med något som fröken sagt skulle ta en ca tre timmar. 6 timmar senare, svulten, utmärglad och med ett tappat ansikte står jag och stirrar på de som skulle vara min bästa vän, det som skulle hålla mina fötter varma och glada om kvällen, fortfarande inte klara. Knappt bitter minns jag min överoptimistiska inställning då jag övertalade min fröken om att jag kunde klara av att tova ihop skorna alldeles själv med det främsta argumentet; "Min mamma tovade när hon gick på folkhögskola". Dum tjej. Vem tror jag att jag är. Knappt bitter fick jag lämna de halv färdiga skorna med den uppfläckta sulan, som inte inte ville tova ihop sig trots 3timmars hårt gnuggande av både mig själv och tillkallad hjälp. Mina händer har sedan dess legat rehab från den grundliga insåpningen som framkallade stadie 10/10 på russin skalan och nästan helt bort skrapade handavtryck.

Dock har jag firat denna helg i kärlekens, skidåkningens och därmed pappa Torstens tecken! Efter tio års avbrott tog jag igår upp mina sedan länge nedlagda skidåkningstalanger. Något för självsäkert susade jag nedför de första backarna medans pappas sista skidåknings tips, innan min snowboard konvertering, gick e revy i mitt huvud. Ihop med skidorna, böj på knäna, ned med staven, hoppa runt den. Väl nere vid liften igen, strålande som en sol, pratar jag om hur bra min pappas inlärnings metod fortfarande sitter. De vana skidåkarna jag har med mig skruvar lite besvärat på sig och talar sedan om för mig att den åkstilen hör 80-talet till. Så tyvärr far min.. det verkar som att vindarn har vänt och lämnat den tuffa 80-tals stilen att gråna i sin ensamhet. Det sägs att carving är det nya, det trendiga, det fräsha. So 2010.
Med den uppdateringen tackar jag för denna kväll, denna vecka och denna dag. Denna dag som inte bara är till för tvåsamheten, utan även, kanske framförallt, för de glada alfa kvinnorna & männen.
Alla hjärtans dag - för dig och för mig, för ung och för gammal. Inte bara för de kära små, utan för de nära likaså.

Fof - brings out the tiger in you

Tre veckor i Sveriges hårdaste väder och jag har tagit mig ett par steg längre som kvalificerad kvinna! Förra veckan under måndagen och tisdagen var vi ute och leta djurspår i den nyfallna snön och hade lavinkunskap i Trillevallen. Jag tyckte att en bra dag på berget med lyckad spårning och även en skymt av en tvättäkta älg skulle prydas med ett par fräsha telemarkssvängar. Ståtligt harvande nerför en knappt sluttande backe tappar jag ansiktet rakt ner i stavhandtaget. En halvtimma senare har jag ett bultande kindben och en snabbt svällande bula på gång precis under vänsterögat. Onsdagmorgon; en blåtira har börjat urskilja sig i kontrast till mitt bleka, vindbitna skin. Ganska tufft, med tanke på alla bad-ass poäng en blåtira kan kamma hem tänkte jag ganska nöjd. Efter fyra dagar kändes det dock inte lika roligt längre då jag varje gång jag skymtade det som skulle föreställa min spegelbild förväxlade mig en kort sekund med, ringaren i Notre Damés, Quasimodo.

I måndags stod dock en något vackrare Tanya redo för avfärd på vår planerade tredagarstur. Temperaturen visade 30 krispiga minusgrader och Jämtlands överlevare tvingades att tänka om. De flesta grupper placerade sina ennattsläger i skolans närområde för att ha värme och komfort nära tillhands. För att inte lockas allt för mycket av denna materiella tillgång och lyx, som för en vanlig Svensson idag kallas vardag, så drog vår grupp iväg ett par kilometer upp i skogen för att lägga lite svett och tårar emellan oss och civilisationen för att inte behöva frestas så lätt. Efter två timmars slit i ospårad terräng, där våra fantastiska grabbar gjorde en fantastisk insats och lät mig och den andra tösen glida lätt och smidigt fram i deras kölvatten, slog vi läger med utsikt över sjön Liten. Med en drömmande blick lät jag mina tankar försvinna bort,bara för en kort sekund bort från den ihållande kylan och nöp tag om metallkedjan på min krage för att få den tätare kring hakan och vipps, så satt den fast. Rädd för att någon skulle hinna se denna miserabla syn där jag oförstående stannat upp med dragkedjan ledset hängandes i min underläpp slet jag hastigt loss ett mysigt lager skin och blodflödet var så ett faktum. Knappt nöjd över att ha blivit så brutalt uppväckt ur mitt dagdrömmeri kunde jag senare gotta mig åt att jag inte var den enda som satte munnen till metall, en av grabbarnas leenden försvann bakom en likblek färg då han stoppade sin metallgaffel full av mat i munnen.
Inför nästa tur är plastbestick prio ett på listan.
Tack

Mustig kyla

Under torsdagen gjordes det nya årets första utförsåk. Lycka var det att komma ut till Rödkullen och känna hur de ljumma vindarna smekte kinderna. Med en temperatur skillnad på säkert 10grader så log vårkänslorna i allas inre med en lyckosam blick upp mot det stora blå. På kvällen infann sig en stum känsla då endorfinet fryst av den återigen -20 gradiga luften och sinnet stillat sig i det faktum att det ännu endast är januari..ack..

Perssons på Expedition

Att vara hemma på semester är en fin grej att få känna på. Ett lov med en mysig jul hos mina morfäräldrar och även tillfälle till en väldigt fin dag hos mina farföräldrar. (Tack så hemskt mycket för de dagar vi haft tillsammans i jul)
Men detta jullovet kan nog vara det första riktiga jullov på flera år då det bjöd på snö och betydligt mer kyla än någon hoppats på. Familjen Persson tyckte dock att det skulle toppas, inte nöjde vi oss med att sitta hemma i lite mesig -10 graders kyla. Nej vi drog 50mil norrut, till köldhållet -30. Lite mer lagom.
Som familjens ny konverterade norrlänning fick jag ut och lägga ribban redan första kvällen, i elljusspåren, på turskidor. Knappt hann jag trampa igång det harmoniska turskidandet förens jag såg mina föräldrar flyga iväg och försvinna i fjärran.
Mitt inlärda lugna, antisvett tempo fick jag för resten av veckan kassera (eller för omständigheternas skull; lägga på is. ha ha ha.)
Dag 3 hade dock mina föräldrars skidabstinens börjat stilla sig så jag la min röst för en dagstur upp på fjället. Vilket visade sig vara en utomordentligt förslag då termometern visade -30 i dalen men endast -23 på fjället och dessutom sol från en klart blå himmel. Efter drygt 2km nådde vi en av de vackraste skogar mina, blott 20års föråldrade, ögon skådat. 2min senare hade vi passerat in, igenom och förbi denna. Vår lilla mini Narniaskog. Denna förtrollande vackra skog måste dock ha satt familjen Persson i rubbning. 500m framför tätt följt av sina trogne bepälsadevän; Dylan skidade mamma på som aldrig förr, som förtrollad till en nykläckt Kalla som precis ryckt från fältet. Att splittras på fjället i -23 och snålblås är ingen bra grej, det kunde jag känna hur min forna guidehjärna bannade mig med i tinningarna. Grymtande tvingades jag nu frångå mitt älskade turtempo och istället anta svettas-och-flåsa-så-du-känner-att-du-lever andan. I snålblåsten som slog i ansiktet var snart känseln som bortblåst (ha-ha) vilket jag inte märkte förens jag såg hur hur en härlig snorrand kom flygandes i vinden och kletade ut sig på min kind. Med snor okontrollerat flygandes ur näsan kom jag äntligen ifatt pappa. Han hade troligen vaknat upp ur sin plötsliga omvandling till Gunde och släppt mamma och väntade nu in sin lilla snoriga dotter. Väl ikapp min far så förbarmade vi oss över de vita köldfläckar som gjort sig till känna på våra bitna kind. Med oroad blick såg vi mor min, som äntligen verkat sakta av i sitt hästtempo, ovetandes om dessa fläckar som kanske höll på att bedöva hennes kinder. När vi så äntligen närmar oss har hon stannat och sitter med vinden i ryggen och Dylan i famnen. Lätt uppjagde kommer vi ikapp och det ansikte vi möter är inte ett ett vitfläckat som vi fruktat, nej, där sitter mamma på huk med ett alldeles blodigt ansikte. Tydligen hade kylan haft en annan effekt på henne då den satt fart på hennes näsblod. Frostiga och blodiga i all vår misär, stod vi trots allt på tröskeln till vårt mål en knapp kvart senare; värmestugan. Så var den första dagstur avklarad då vägen hem inte kunde vara annat än vara mödan värt då vi fick vinden i ryggen och kvällssolen värmande i ansiktet.
Efter denna expedition beslutade vi att dra oss tillbaka, för den dagen.
Förutom denna första erfarenhet av sönderfrusna kinder och dess konsekvenser så fick jag kvällen till ära erfara att, hör och häpna, vinna (!!) i alfapet över min, jag minsann, far. (!!!!) Pappa Torsten led förlust i sitt bästa spel. Efter att jag legat under med genant mycket poäng me ord som skulle få vilken svenska lärare som helst att vrida bekymrat på sig, fick jag så ett snilledrag och kammade hem 78 poäng på ett enda ord med blott 4 bokstäver. Mycket riktigt, ungefär som när sökaren fångat kvicken i Quiditch så var matchen efter detta drag avgjord och jag somna med ett jublande hjärta.
Den tredje, fascinerade, händelsen som inträffade under veckan var dne tystnad som infann sig i stugan om kvällarna, en spontan ny införd läsros tystnad, införd av ingen mindre än bokmalen Torsten Persson. Pappa har börjat läsa en bok, alldeles frivilligt, och enligt säkra källor så gillar han det.
I slutet av veckan kom resterande familjemedlemar att ansluta sig för att vältra sig i den uppfriskande kylan. Som minst i familjen och fortfarande på frihand infann jag så min plats som mors och fars lilla flicka, sovandes i den tredje extra sängen ovanför deras, tryggt snarkandes.
Mor & far, bröder & respektive, mor- & farföräldrar, Jag älskar er.