Hard working women

Fyra fantastiska dagar som hjälpande hand på Fjällfesten på Storulvåns fjällstation. Aldrig har det östs så mycket varma och goda ord över mig på en arbetsplats, aldrig har jag sett mer maken till april väder och framförallt så har jag aldrig burit så mycket golv som dessa dagar.. Efter att frivilligt anmält mig som inhoppare på morgonpasset i köket. Vilket för mig innebar en uppstigning strax efter kl 6.00.. Att jag är världens tröttaste morgonmänniska var något jag i det tillfället måste förträngt för jag reflekterade ej över detta förens senare på eftermiddagen då jag stolt berättade om min extra uppgift jag fått tilldelad. Men vad tusan.. allt för att göra mig ett namn tänkte jag och lördagmorgon stod jag där, iklädd deras speciellt utpassade diskmössa och förkläde, redo att haka grönsaker i former de aldrig förr skådat. Alltsamman gick hem och morgonen därpå stod jag där igen, efter mitt avslutade kvällspass 6 timmar tidigare. Det kändes som att vara tillbaka på island, men med hejja rop och trevliga dunkar i ryggen. Altså Island, men med trevlig och uppmuntrande personal. Tänk att få beröm för att man hjälper till i ett kök, som ny. Jag tror egentligen att det var det som hände i min reptilhjärna då det plötsligt fanns tusen saker att göra, jag återfann mig själv i de bekanta tankarna "det inte jag tar på mig måste någon annan springa och göra".
Det gick hem för på söndag morgon stod jag redo igen. Efter 5timmars springande och bärande fram och tillbaka med frukostbuffé och disk så återstod sedan hedersuppdraget; skotta snö och nedmontering av golv, vilket innebar ett antal timmars bärande av golvplattor, vars storlek motsvarande min egna längd. Så medans alla grabbar var ute på toppturer med besökare så förde vi, de starkaste i klassen, kvinnorna, den till synes eviga kampen med golvet. 4 timmar senare, med en halvmeter längre armar och en muskelmassa som ökat med 10% så stod vi samlade, en fulltalig klass som anslutit sig efterhand och vi blickade tomt över det område där två stycken 10m kåtor stått resta. Där vi sprungit, fram och tillbaka, 4 dagar i sträck, glada och alla med en viktig funktion i denna enda festival för friluftsliv.
En belåten matthet infann sig när jag kom hem igår och varenda muskel i kroppen slappnade av. Med den fräna doften av 200 ballonger somnade jag in i en djup sömn och sov och sov och sov. Det har bara gått en dag sedan vi kom hem och det känns redan så avlägset. Jag har suttit på mitt rum och stirrat och längtat tillbaka, så många fina människor, så många trevliga. Så mycket varma ord de smörjt våra öron med. Det måste vara något med luften här uppe som gör att folk är som dom är här, jag älskar det och jag vill få lov att fortsätta älska det och omge mig med bra männiksor. Människor värda att älska. Ack.

Happy B-day!

13:e April, en dag som i år heller inte lät mig gå orörd förbi. Att få vakna till underbar korus av röster. Va. 7.30 stod ni där. 15 spridande ansikten som blickade på mitt sömndruckna ansikte. För att sedan bombas av en minst sagt sprirande mor som sjöng in tre olika varianter på "va e de för en dag"; hård rock, opera och en som jag får sätta under en ny genre som jollrande-mor-i-skog+hundar. :)
Fler och fler samtal och meddelanden under dagen och det har liksom samlat sig som sockervadd kring hjärtat på mig samtidigt som enorm saknad infinner sig då man påminns om att man har armt älskade familj och vänner på så olika håll i landet och världen.
Men ömsom sol och ömsom snö i ansiktet har min april levt upp till sina luriga väderskiftningar. Och när jag sedan kom hem och infann mig på mitt rumsgolv öppnandes de omtänksamt uppskickade paketen och breven, så var det inte längre smält snö som rann över kinderna. Vackra människor! Fina små ord, fina små ting.
Strax därpå blir jag iväg lurad på en, vad jag tror, förtroende promenad med en tös i klassen. Istället får jag skämmas över mina blåa ögon då jag väl hemma igen återvänder till mitt rum för att packa, öppnar dörren och ser bara massa galna färger rasa emot mig och skriker av fasa. Men så ser jag att mitt bland detta hav av färggalna ballonger så sitter dessa vackra människor som så vackert startade min dag imorse. Vad finns det då mer att säga.. ingenting, tänker jag, och tårarna var så ett faktum då jag läste deras synnerligen söta, ihopkommpade rim till mig.
Min första födelsedag hemifrån och kanske är man lite mer vuxen nu då, än för ett år sedan. Kanske vet jag lite mer och kanske vet jag lite bättre.. Just nu vet jag bara att jag aldrig haft en så bra klass som jag haft detta året, och aldrig kommer den att komma igen.. Aldrig förr har ett hav av ballonger i alla regnbågensfärger blåst upp av en klass för min skull. Jag ska bada i det inatt osså ska jag ta med er i mina drömmar där ni inatt får galoppera med på varsin vitspringare vid sidan om mig.
Tack för det ni är, här uppe där hemma & där borta. Tack för att jag för känna mig hemma och välkommen i två helt olika världar.

Karma

Med gårkvällens overkliga scenario fortfarande ekande i huvudet valde jag en dag på bortaplan, en dag på stan med bra människor och få omge sig med glada kläder och färger. Men karma hade andra planer, för mitt i min yra står plötsligt en gammal flamma för två år sedan framför mig, en kille som nog kunde vara den mest otippade att träffa på i just denna stad. Grabben som under hösten trevade smått efter en andra chans, nu stod han här, hand i hand med en tös. Detta dagen efter att jag fått nobben av en annan. Jag står där med en fåraktig min och låtsas vara positivt överraskad. Ensam blev jag sedan lämnad kvar, blickande ner över min vackert blåa, nyinköpta t-shirt med, den nu nog så ironiskt, tryckta texten: " Everyday is a happy day", stort, tvärs över bröstet. Det är en grym värld och den skrattar åt mig.