Tur på två ben..

Ja, eller var det mer på alla fyra som jag genomförde denna turen.. Faktum är att jag inledde turen med en skårrande faceplant på ispackad snö men avslutade den med endast två fall, i uppförsbacke, den sista, bakhalaste, dagen.
Och kära längdåkare, nej, skidteknik är inte min grej. Då jag endast lärt mig att skejta fram med högerbenet så liknar jag mest en haltande hund med ett härligt framåtlut som ser ut att tippa när som helst.
Trots fall och taskig skidhållning så var det en bra femdagrastur och vi tog oss runt i Vålådalen, inte torra, men glada och och välbehållna, med fötterna glatt plaskandes i den lilla temperatur skiftande inomhusdammen i våra älskade turpjäxor. Detta eviga dilemma med att lyckas hålla fötterna torra gick ända fram tills töandet hann ikapp oss uppe på vår gemensamma lägerplats vid Stendalsstugorna, närmare kalfjället, runt onsdagen. Vissa hade vätan redan tagit sig ann under tisdagen. Att dessa inte närmare utvecklat fiskfjäll och gälar i slutet av veckan var ett under. När vi i onsdags fick klä av oss alla blöta lager och sjunka ner i en varm bastu på fjällstationen så tjöt hela kroppen av förnöjsamhet. En fantastisk stund och fötterna kunde ana himlen runt hörnet, glatt omedvetna om den våta sanningen som vi sedan var tvungna att lura ner dessa torra, varma i igen blott en timma senare.
Det enda som ingen tänkte på att sköta om, som trots molnig himlen nog fick lika mycket storstryk, var ansiktena. Efter att ha kommit hem i fredags och dushat av sig ett brunt, härligt lager svett och smuts och åter vågat sig in framför spegeln igen, då chockas man av synen att ansiktet har en farligt, röd pulserande ton. De som jag trott vart rosiga och vindbitna kinder under veckan visade sig vara rödbrända, den rand i pannan som jag trott var smuts var nu permanent. Frresh.

En bra praktik

Så närmar sig praktiken sitt slut och jag känner mig väldigt nöjd och tillfreds med att kunna se tillbaka på det senaste tre veckorna och känna att; det var ju inte så farligt.
Faktum är att jag har haft det riktigt gott, jag har fått lukta häst så det räcker och blir över, jag har fått rida unghästar, jag har fått stegra unghästar.
Och norrmän.. ja jag gillar dom. När man inte förstår vad de säger är det bara att lägga huvudet på sned och le, och egentligen så skiljer det ju inte heller sig så mycket från vad jag brukar göra hemma när man möts av någon som klingar på rikssvenska. Däremot så kommer jag inte anmana de olika matvanorna de verkar ha här på andra sidan gränsen. Hur trevliga norskarna än är så räcker det inte för att jag skulle sätta tänderna i en frasig våffla med frän creme fraiche på eller förstöra en pannkaka med att rulla in den med bacon och socker i. Uuuuh.
Men återigen, svensk som norsk, i båda våra länder finns det pappor som gott och väl kan sitta framför Tv:n och zappa sönder en hel kväll mellan olika nyhets- och sportsändingar. Denna egenskap som driver pappor att vilja se samma sändning, om och om igen, timma ut och timma in, från kanal till kanal. Jag som trott att min pappa var den enda i sitt slag har nu blivit överbevisad då jag efter dessa tre veckor, inneboende hos denna gästvänliga familj, förstått att detta är mer av ett internationellt-pappa-fenom.. Pappor i all sin prakt, fantastiska och bra på alla sätt, men att se på sport, sport, sport och nyheter där emellan, en hel fredag kväll - är inte kul!

Woman of fur

I veckan fick jag följe med på en tur till bebyggelsen. Solen sken och jag vart eld och lågor över att få följa med, då man skulle hämta hö bortom skolan min så fick jag chans att hälsa på för ett par timmar. Jag klädde mig i mina mest väldoftande kläder och kastade mig glatt in i framsätet i bilen. Solen sken och det var en fantastisk dag och eftersom jag glömt solglasögonen hemma så fick jag en anledning att vinkla ner solskyddet och se mig i spegeln för en gångs skull. Och där framför mig var hon, ung, blond och blåa ögon som blänkte i solen, men det var något som inte stod rätt till, det var något mer som skimrade där, i ansiktet, på kinderna. Till min fasa fick jag se hur min lite behårade överläpp, som min käre broder för en tid sen retat mig för med det charmiga smeknamnet; valrossen, nu inte bara rörde sig om en liten kvinnomustasch. Tydligen så har fyra månader av kyla fått sina konsekvenser och det som glittrade i solen var inte resterna av mina dagdrömmar utan det var hår, smått, smått flimmerhår som spridit sig utmed kinderna mina. Jag ville inte tro det, jag ville inte se det. Jag såg ner på minn händer ifall det verkligen var jag, det var det. Men vad var det som jag såg skimra i solen, mina händer, inte dom också! Jag såg nu för första gången hur även mina händer täckts av små blygsamma, blonda flimmerhår även dom. I en timme satt jag där, med flackande blick utan att veta vart jag skulle fästa, hela tiden med en känsla av en okänd kvinnas betraktesle. För varje gång jag kika upp i spegeln, såg hon tillbaka på mig, kvinnan med de håriga kinderna, stenålderskvinnan, woman of fur.