Vad som kanske borde nämnas är väl då att Sigtuna ej klassas som en del av vår kära huvudstad men ack så nära jag är ändå!
Andra dagen på min fotokurs här som sagt och jag har tagit mina första porträttbilder med en analog systemkamera. !!! Kan hälsa min kära far att din gamla Pentax sköter sig än så länge trots att skyddet runt titthålet hänger och sladdrar som en trasig gummiläpp.
Första natten upplevde jag mitt first time experience av ett riktigt utlösande av ett brandlarm. Ja, det var inte en övning. Runt 1 tiden på natten så börjar det tjuta och jag och min rumskompis sätter oss käppraka upp i våra sängar och stirrar på varann. På en sekund har jag målat upp ett scenario där hela skolan brinner och rektorn står ute och skriker "rädda sig den som kan!" Yr vakna börjar vi treva runt fram och tillbaka i rummet innan vi kommer på att.. aha.. vi kanske ska klä på oss något och springa ut. Det ländes logiskt så det gjorde vi. Ut springer vi och väl ute på gårdsplanen är det någon som säger; "Var är er andra klasskompis?" Jag ser mig omkring och inser att våran kära rullstolsbundna klasskamrat som bor i rummet mittemot oss inte kommit ut. Eftersom jag har en släkt med modet i blodet som ack så många vet, så följde jag min instinkt och vände på klacken och sprang tillbaka in i skolan..dam dam dam dam. Jag ser mig själv springa genom korridoren i slowmotion och har ett litet amerikanskt hjälte moment i mitt huvud, där jag sedan räddar min kära vän och blir hyllad av hela skolan.
Men så var det bara den haken att jag lever i landet lagom där allt oftast slutar på ett lite fes ljummet och mesgrått sätt. Den natten var det ingen som ens behövde bli räddad eftersom vi fick reda på, efter att vi stått ute en kvart i våra pyamaser, att det var falskalarm och att detta hände ofta eftersom det brandvarnarna ibland reagerar på vattenånga.
Jahopp.. det var den hjältehistorian
