Världens bästa mor & far och hund på fjälltur till BlåhammarenSå har dagen åter grytt över en vacker blå dag. Jag, Tanya Persson, befinner mig återigen här, tillbaka i min lilla overkliga verklighet. Mitt uppe i en just nu spirande färgskala i de svenska mjuka fjällen. Trotsande alla naturlagar i min egna lilla bok. Klättrande på höga väggar, i berg och djupa dalar. Det var lika mycket mot som med min vilja jag under den senaste veckorna inte bara bestigit en klättervägg i natursten på 12,5m (detta utan att klamra mig fast vid väggen en halv timma innan jag tordes släppa taget) utan även vinschat mig själv 10m ner i bergskreva för att grottklättra.
5 veckor har snart gått och nästa vecka avslutar jag min praktik här på Storulvåns fjällstation. Faktum kvarstår att jag vet faktiskt inte helt vad jag känner inför detta avslut. Lika skönt som det ska bli och komma hem till min lilla stuga i Undersåker, lika tråkigt ska det bli, tror jag. Jag har liksom levt i 5 veckor på trippande tår. Nya saker och nya uppgifter och då Tanya Persson ska göra allt som toppen av noche så har det väl inte vart helt lätt. Inte helt otippat har det väl heller inte slutat så de flesta av ggr heller. Något som jag säkerligen kommer skratta åt om 10år eller varför inte ta tillfället i akt och skratta åt det nu..
Ett exempel. Förra veckan annordande jag en liten anekdot vandring i lyktornas sken. en kort liten promenad utmed en upplyst stig med några anekdoter utspritt utmed stigen och lyktorna. I god tid var jag ute och satte upp lyktorna och skulle tio minuter innan tiden var inne så skulle jag bara gå och tända dem. Något som skulle tagit just 10min eskalerade i 30min innvertes panik, ångest och svettningar. Allt som möjligt kunde gå fel gick just fel. Lyktorna vill inte tändas och tändstickorna tar slut efter halva vägen. Ni som försökt tända lyktor samtidigt som man är stressad vet vilken konst det är att hålla nerverna i schack och inte shabbla bort halva asken, vilket är lätt hänt och du har nerverna utanpå. Jag lyckas iaf spilla 1/3 av asken utan att ha tänt mer än hälften av lyktorna. Jag hinner med två spring vändor in på station febrilt letande efter tändstickor, som jag lyckas ta slut på, allihop. Som ett dåligt minne har denna händelse nu legat i träda och det var inte förens veckans Pm med turisters kommentarer från veckan kom som sanningen hann ikapp mig. Man hade skrivit något i stil med: "Vi skulle gå på fackelvandringen men fick vänta en halv timme och guiden sprang upp och ner för fjället och såg förvirrad ut".
Det var jag det, Tanya Persson, smått hysterisk guide lös på fjället. Det var inte utan att en hopplös tår fann sin rullande väg nedför min kind. Då jag väl lättat mitt hjärta och berättat detta för mina hemma varande i Munkaskog, som kanske inte tog det på exakt det sätt en annan väntat sig, så kändes det ändå bättre efteråt. Skratt är väl ändå bästa medicinen, mot typ allt. Eller hur mamma?
När jag ändå är inne i förnedringens kammare så tåls det väl att nämnas att den matcho bruden jag gärna framstället mig själv som vid grottklättringen kan vara något felriktad.
Genom skogen traskade vi först på led, iklädda våra hel gula overaller med varsin matchande gul grotthjälm. Likt ett gäng gruvarbetare traskade vi på led genom skogen i våra ful gula hel overaller med ironiskt nog matchande gula hjälmar. Jag stod mest och fnittrade hysteriskt då det är en fantastisk bra täckmantel för att dölja "eventuell" nervositet, en väl utarbetad metod som inte går att se igenom.. En täckmantel som höll, ända tills sista etappen som var att klättra de 10m upp tillbaka genom skrevan vi kom ner igenom. De sista två meterna upp till solljuset var en klättring där man stod som på en plattform man skulle ta sig upp från, upp på ett stort klippblock 1,5m upp på väggen. Kanske inte så svårt, men tvisten var det faktumet att under klippblocket var det ett hål ner på 7m. Utan en vidare klar tanke i huvudet attackerar jag väggen och finner mig 2sek senare fast klamrad på mage runt detta klippblock, under mig står min kära klasskompis och stöttar upp mig med alla sina krafter. Där hänger jag, 7m från fast berggrund, hjälplös, med en fåraktig min liggande som en padda och halvt sittandes på någons axel. Hon trycker i princip upp mig från rumpan. Vid det här skedet eskalerade min fnittrande täckmantel då jag vart närmare ett nervöst sammanbrott än en fnittrande from tös.
Jag har försökt hålla mig från dumheter åtminstone. Men moderjord har sällan samma planer. Min andra vecka på stationen lyckades jag sätta igång brandlarmet. Jag skulle ju bara sätta igång en mysig lite brasa för lägerskolan sista myskväll. Att spjället inte gick att få upp ansåg jag av en oförklarlig anledning vara ett senare problem.. Iallafall, det var nog ingen som missade att vi hade samling den kvällen med barnen.
Som sista grej när jag ändå är inne på moderjord och hennes tyngdlagar så gjorde vi en, minst sagt, härlig tur med mountainbike på fjället för några veckor sedan. Efter att ha flugit över styret tre ggr så taggade jag ner och häll mig sedan till så kallad safe riding..
5 veckor har snart gått och nästa vecka avslutar jag min praktik här på Storulvåns fjällstation. Faktum kvarstår att jag vet faktiskt inte helt vad jag känner inför detta avslut. Lika skönt som det ska bli och komma hem till min lilla stuga i Undersåker, lika tråkigt ska det bli, tror jag. Jag har liksom levt i 5 veckor på trippande tår. Nya saker och nya uppgifter och då Tanya Persson ska göra allt som toppen av noche så har det väl inte vart helt lätt. Inte helt otippat har det väl heller inte slutat så de flesta av ggr heller. Något som jag säkerligen kommer skratta åt om 10år eller varför inte ta tillfället i akt och skratta åt det nu..
Ett exempel. Förra veckan annordande jag en liten anekdot vandring i lyktornas sken. en kort liten promenad utmed en upplyst stig med några anekdoter utspritt utmed stigen och lyktorna. I god tid var jag ute och satte upp lyktorna och skulle tio minuter innan tiden var inne så skulle jag bara gå och tända dem. Något som skulle tagit just 10min eskalerade i 30min innvertes panik, ångest och svettningar. Allt som möjligt kunde gå fel gick just fel. Lyktorna vill inte tändas och tändstickorna tar slut efter halva vägen. Ni som försökt tända lyktor samtidigt som man är stressad vet vilken konst det är att hålla nerverna i schack och inte shabbla bort halva asken, vilket är lätt hänt och du har nerverna utanpå. Jag lyckas iaf spilla 1/3 av asken utan att ha tänt mer än hälften av lyktorna. Jag hinner med två spring vändor in på station febrilt letande efter tändstickor, som jag lyckas ta slut på, allihop. Som ett dåligt minne har denna händelse nu legat i träda och det var inte förens veckans Pm med turisters kommentarer från veckan kom som sanningen hann ikapp mig. Man hade skrivit något i stil med: "Vi skulle gå på fackelvandringen men fick vänta en halv timme och guiden sprang upp och ner för fjället och såg förvirrad ut".
Det var jag det, Tanya Persson, smått hysterisk guide lös på fjället. Det var inte utan att en hopplös tår fann sin rullande väg nedför min kind. Då jag väl lättat mitt hjärta och berättat detta för mina hemma varande i Munkaskog, som kanske inte tog det på exakt det sätt en annan väntat sig, så kändes det ändå bättre efteråt. Skratt är väl ändå bästa medicinen, mot typ allt. Eller hur mamma?
När jag ändå är inne i förnedringens kammare så tåls det väl att nämnas att den matcho bruden jag gärna framstället mig själv som vid grottklättringen kan vara något felriktad.
Genom skogen traskade vi först på led, iklädda våra hel gula overaller med varsin matchande gul grotthjälm. Likt ett gäng gruvarbetare traskade vi på led genom skogen i våra ful gula hel overaller med ironiskt nog matchande gula hjälmar. Jag stod mest och fnittrade hysteriskt då det är en fantastisk bra täckmantel för att dölja "eventuell" nervositet, en väl utarbetad metod som inte går att se igenom.. En täckmantel som höll, ända tills sista etappen som var att klättra de 10m upp tillbaka genom skrevan vi kom ner igenom. De sista två meterna upp till solljuset var en klättring där man stod som på en plattform man skulle ta sig upp från, upp på ett stort klippblock 1,5m upp på väggen. Kanske inte så svårt, men tvisten var det faktumet att under klippblocket var det ett hål ner på 7m. Utan en vidare klar tanke i huvudet attackerar jag väggen och finner mig 2sek senare fast klamrad på mage runt detta klippblock, under mig står min kära klasskompis och stöttar upp mig med alla sina krafter. Där hänger jag, 7m från fast berggrund, hjälplös, med en fåraktig min liggande som en padda och halvt sittandes på någons axel. Hon trycker i princip upp mig från rumpan. Vid det här skedet eskalerade min fnittrande täckmantel då jag vart närmare ett nervöst sammanbrott än en fnittrande from tös.
Jag har försökt hålla mig från dumheter åtminstone. Men moderjord har sällan samma planer. Min andra vecka på stationen lyckades jag sätta igång brandlarmet. Jag skulle ju bara sätta igång en mysig lite brasa för lägerskolan sista myskväll. Att spjället inte gick att få upp ansåg jag av en oförklarlig anledning vara ett senare problem.. Iallafall, det var nog ingen som missade att vi hade samling den kvällen med barnen.
Som sista grej när jag ändå är inne på moderjord och hennes tyngdlagar så gjorde vi en, minst sagt, härlig tur med mountainbike på fjället för några veckor sedan. Efter att ha flugit över styret tre ggr så taggade jag ner och häll mig sedan till så kallad safe riding..
