I made it through the wilderness

12 långa timmar i Audi och mitt nya hem låg framför mina fötter. När jag sakta gasade den sista biten uppför backen till Hållands folkhögskola fylldes min resekamrat med än mer extas över att äntligen vara framme, ju mer exalterad hon blev ju tystare blev jag och övervägde en tvär u-sväng för att snabbt köra de 12 timmarna hem igen och stanna där.

Nu har snart en vecka gått sedan de ångest framkallande ögonblicken gjorde sig påminda och jag har hunnit byta linje, rum och inställning. Ställningarna är nu att jag går Fjäll & friluftlinjen och bor i ett stort enkelrum, jag slipper nu att ha mina grejer stående i kartonger för att få plats (nu behöver jag bara klättra på lite stolar för att nå upp i förvaringsskåpen istället). Två fina kakburkar och en guldvit taklapskärm med frans har inhandlats från Järpens loppis. Där första kulturkrocken inträffa då det stod två norrlänningar i kassan, de skämtade mer än vad våra fördommar, om den tysta jämtebon, förmådde oss uppfatta. Sega småläningar.

I onsdags bagav vi oss ut på vår första lilla övernattningsvandring upp på en liten topp (kulle). Efter en hel del svett och tårar (iaf svett) klättrandes uppför nådde vi till slut lägret (en timma senare)
24timmar senare befann vi oss tillbaka på skolan igen, rökiga och illaluktande men glada över att klarat av den första expeditionen. Jag åandra sidan hade, trots min mor och fars ord slarvat med att gå in mina kängor och fann varsin härliga uppriven blåsa på vardera häl. Aldrig lär man sig. Men istället för att erkänna min brist på sund förberedelse så ser jag det som en första härdning inför den hårda och kalla vintern vi ska ta oss an i senare iår.

Igår var vi ute och besteg Trillevallens högsta topp, 1024 m.ö.h. Jag fick kamma hem priset för sämsta skoval för vandringen då jag fick se mina joggingskor; white 'n shine förvandlas till wet 'n mud.
Men mina hälar tackade mig för att jag skona dom från kängornas kätting sömmar.

"Inglourious basterds"

Han har gjort det igen! Kära fantastiska och oförutsägbara Tarantino. Med en kropp som fortfarande skälver efter ruset filmen gav kan jag lugnt krypa ner o somna med ett leende på mina läppar, då det inte finns mycket som slår en biopremiär med en film som denna. 2 ½ timmas njutning varpå jag sjönk längre och längre ned i stolen ju längre in i filmen vi kom, o ju längre in i filmen vi kom, ju mindre grepp fick man, o ju mindre grepp ju mer out-of-control. När du trodde du visste vad som komma skulle så fick du fel. B-skämt i action filmer blir A och den sårbara människan blottar sitt vitöga en annan sin höger näve och en tredje sitt hjärta. Så mycket människa och så mycket maskin, så mycket känslor och så mycket splatter.
Quentin Tarantino - a mastermind

Jag har gjort bort mig igen..

Från ingenstans träder det plötsligt fram en pojke som sträcker ut sin hand mot mig för att hälsa. Lite förvånad tar jag hans hand och presenterar mig och möts av ett varmt och snällt leende.
- "Jag känner igen dig, säger han, "jag tror vi har setts förr.."
Halvt stum av att denna söta pojk pratar med mig får jag inte fram mycket vettigt till svar. Istället besvarar jag hans leende o lägger halvt omedvetet huvudet lite på sned o skrattar lite försiktigt som man (jag) gör när man blir lite osäker.
2timmar senare tar jag chansen att få visa mig kapabel att faktiskt kunna föra en normal konversation. Det visar sig att han hållt till upp i Tärnaby varpå jag snabbt utbrister "Jasså, det är du och Aina där då!" Att tilläga är att jag först ägnar 10långa sekunder till att försöka komma på Pernilla Wibergs namn men misslyckas. (Allt för att glänsa o visa mig kunnig o allmänvetande, även inom sport!) Men jag räddar mig snyggt tack vare kära Aina.. men jag får inte alls den där skrattande responsen jag hoppats på utan en frågande blick och han slänger en undrande blick på mig. "Ja.. Aina Pärsson du vet..?"
dumma blonda tjej va! Alla mina försök till att verka intressant och intelligent gjorde bakslag och gav motsatt effekt. Blåst-brud-blicken i ögonvrån fick jag.. Om jag ändå hade vart brunett i det tillfället.. o ett par decimeter längre. Då hade det säkert vägt upp men ack.
Men, jag ger inte upp utan fortsätter och kompenserar genom att berätta om min hemmasommar jobbandes på gården som alltiallo, viftar lite diskret me händerna så han skulle kunna skymta mina smått sprickiga o oljiga händer från dagens hårda dagsverke - manligt. Så avslutar vi samtalet och jag åker hem när jag fortfarande känner att jag står i mitt ässe!
Det var kvällen min - Woman on top

Separasionångest

Kaxiga Tanya har fått smaka på sin egna medicin. Att jag för ett år sedan förberedde mig på att lämna trygga Munkaskog för att åka till andra sidan jorden är för mig idag obegripligt, eftersom ju nu sitter här, mitt i natten, efter en något lipig start på veckan, med separationsångest för min flytt nästa helg. Varför kan man inte stanna tiden liksom, bara för ett par månader, några år så man kan få hinna njuta lite av tiden istället för att man ska behöva bli gammal så fort!
Snart kommer det där eländiga oranga brevet komma me posten..
Va e de för fel med att bo hemma? bara ett par år till.. kan väl bli en av de 30åringarna som bott hemma hela sitt liv.. det är väl helt okej.. ?
Lilla vovven kommer ju vara stor när ja ser honomm nästa gång.
Detta e väl slutet på min lyckliga ungdom som barn, levandes hemma under föräldrarnas kärleksfylla tak där allsång o skratt alltid ljuder från vardagsrummet o där nybakat bröd alltid osar från köket, idyllen. Nu, ut i kalla världen för att få vitögat blottat och näsan doppad i alldeles för mycket blött.
Ungdomen var en vacker tid. Nu ska jag vara vuxen och vinka tillbaka på den tiden o se på fortsättningen me en stadig käpp i högra handen. Förhoppningsvis får ja fortsätta mitt vuxenliv till häst någon gång inom en snar framtid.