Välkommen in i huset moderjord!

Andra dagen på min praktik på Naturum i Vålådalen och jag har fått göra något som jag så länge längtat efter. För första gången, sen jag bodde i kära Munkaskog, så kommer jag hem och hör hur det sjunger, i hjärtat, i själen, i stugan. Idag lämnades jag själv i ett kalt utställningsrum, med fotografier på fåglar, med en enda uppgift; att fixa. Att få fixa. Altså att själv få piffa, få skapa, omvandla, smeta jord på väggarna, vältra allt i lera, drapera taket i allt som är vackert. Få gå helt lös och där ingen annan än mitt egna hjärta får bestämma. Vad kan gå snett då? Lyckan var total då jag fick ge mig iväg på skidor och med såg för att komma tillbaka med en liten björkskog på släp. Tänk dig sen att inte behöva lämna moderjord utanför dörren när du går in, utan faktiskt få bjuda in henne i huset, plantera henna och låta henne få gro och fylla rum och luft med liv, liv att leva i, här, nu, idag & imorgon...
Det kommer bli en fantastiskt fågelutställning.

En kvinnas kära lyckovecka

Efter att ha ägnat denna söndag förmiddag med att ha stirrat mig trött på Sailor Moon från soffan, låtit tårarna rinna ner och salta min frukost och kvidit under kvinnliga, jag kallar dem happyday, krämpor, så reste jag mig upp. Jag reste mig upp för att så ta dagen i mina egna händer, innan dagen tagit ett alldeles för hårt grepp om mig.
Ut begav jag mig och klev i mina vackra blå turskidor, spärrade upp näsborrarna och vädrade; ICA Undersåker.
Genom skog och snurriga åkrar lyckas jag ta mig ned på en vinterled på Indalsälven. Jag stannar upp för att suga in känslan av att vara stark och på egen hand. Men den kommer inte, istället får jag en väldig lust att lägga mig ned i fosterställning och invänta en bättre tid.
När jag ser ICA flaggan på 1km håll blir fosterställningen allt för lockande. Men då jag för mitt inre öra hör röster med förmanande ord om faran för kraftig nedkylning som kommer underifrån. Jag gör en halvt omedveten, oh-så-smidig kompromiss, då jag sjunker ned i en trött fosterställning sittandes fram över de vackra blå. Där sitter jag sedan, alldeles stilla och tänker på det vackra livet. Ända till jag känner hur de fuktiga kläderna börjar bli lite skönt frostiga mot kroppen. Då reser jag mig, tackar för att kroppen inte tömt hela min blodbank än och tar mig sista biten fram.
Nu har jag landat i soffan igen men en flickas bästa vän; choklad. Jag tänker inte röra mig utanför min lilla stugas väggar på resten av dagen och för alla kvinnor med svåra röda dagar, för er har jag en ny förståelse.

På perrongen

Ack, vad är väl ett farväl vid en perrong en solig lördag i februari. De alldeles för korta minuterna innan tåget rullar in på den trötta stationen, de släpande väskorna och de för tunga skorna. En perrong som slutat känna efter då ingen kommer dit för att stanna. Men för en stund är jag dess vän, för där står vi plötsligt, tillsammans och enade, när tåget tar med sig den tappre ut i krig, krig för den vackrare världen för att en dag återvända med smörblom i håret..
ack..

Rostat bröd

En sådan dag då morgontimmarna är för korta och kylan för kall. Snön är för vit och vinden alldeles för snäv. Då det krävs två av tre rostmackor innan man förvånat inser " Oj, den här blev visst också svart". Då verkligheten springer ikapp den lilla hjärnan, då farbror ljushuvud knackar på och viskar varsamt, men bestämt, i örat; rostnivå 6 är alldeles för mycket..