Olycksdag

Olyckan startade redan igår då jag startade ett bråk med en kär nära stående. Bråket blev avbrutet just när jag står och spottar eld som värst och jag gör det som kan va det värsta man kan göra, går och lägger sig med ond mage.
Så idag för jag som alltid skjuts av denne personen till skolan. Det är en spännd tystnad och jag har långt innna jag satt mig i bilen bestämmt mig för att inte ta upp något som rörde grälet igår, för jag tänkte at jag ska tusan vara man och inte ge mig, det är bara att spela oberörd och hård.
Det lyckas, personen får ta upp de, och hela bilresan slutar med att vi sitter o gapar o vrålar åt varandra utan att någon av oss verkligen lyssnar på vad den andre säger. Tills jag vrålar ut en sista mening som nog skulle vart det sista jag skulle sagt. För med den meningen öppnar han min dörr o slänger ut mig ur bilen o fräser därifrån.
Som tur var så befann ja mig då redan på skolansparkering. Jag dundrar in på lektionen med rödsprängda ögon o gråten i halsen. Arg för att min manliga o hårda mask inte hållit hela vägen.


Efter skolan när ilskan, från att ha gått från vansinne, till ångest och nu landat i ett allmänt deppigt och lågt humör, beslutar jag mig för att åka te stan o tröst handla, brukar alltid kännas bättre om man hittar nån härlig o färglad grej o ta me hem o känna att man fått ut något vettigt av dagen ändå. Jag hittar ett par sköna gul-grön-röd randiga hårspännen, men då ser jag den 10 m långa kön. Så jag lägger tillbaka spännena o går in i nästa affär. Hittar en fin tröja men ser kön o gör samma sak därinne o vänder o går ut. Så kommer ja på två saker jag faktiskt behöver köpa, claesolson! där är det inte hellr så mycket kö! jag hittar det jag vill ha, går till kassan, drar kortet. Och tro tusan att det inte är några pengar kvar då. Vet inte om de hänt innan och av alla dagar så ska det såklart hända denna dagen! Irriterad o uppgiven går jag ut, sätter mig på tåget hem och är allmänt sur över min tillvaro. Men så träffar jag min gammla ungdomslöedare som jag inte träffat på ett år. Kul! tänke jag! det första bra på hela dagen, nu kanske allt vänder. vi sitter o snackar om allt möjligt o när jag sedan märker att det är dags o kliva av, märker jag att den perongen jag står på, inte är den hemma i Habo som jag borde stå på. Jag vänder mig om o finner mig själv stirrandes mot en sjö, varav på motsatta sidan av den min skola ligger, skolan som jag bara ville bort från, skolan där hela den här dagen började. Huuur kan man liksom missa sin station, när man redan haft en botten dag?!
Jag vet inte, men jag kände att allt detta, hela denna dagen vart ett hån, hela dagen har liksom gått i en stor fet cirkel som börjat och nu slutat i Mullsjö! När man inte tycker att de kan bli värre, passa dig, för annars kan du hamna i Mullsjö, världens himla ände.

Bara B

Bara för att jag e inne i en svacka av alldeles för mycke bittra tankar o spottar alldeles för mycke pojkförakt. tvi tvi, länge leve den starka kvinnan! o bättre va de förr

Tillbaka till verkligheten

Efter en månad har jag äntligen fått ro att sätta mig ner och skriva av mig. Först och främst känns det mycket konstigt att kolla på kalendern och komma fram till att det faktiskt inte är mer än en dryg månad sen jag återvände från mitt livs första, och inte minst riktiga jobb. Det är ännu konstigare när ja tänker på att den månaden ja levt här hemma nu, är bara en 1/3 del av den tiden som jag sammanlagt varit borta.


Och faktum är att så många år som jag mognade under sommaren, har jag nu sjunkit tillbaka de dubbla i ålder. Skillnanden är att jag nu har ett lite mognare och ett lite mer vuxentänk utvecklat att ta fram i situationer som jag förr inte kunnat handskas me.


Men jag har inte stått helt still i mitt vuxenliv här hemma heller. Tisdagen förra veckan var en av de bästa dagarna i mitt liv hittills. Andra gången gillt, denna gången kuggade jag inte! Jag klarade körprovet med flaggan i topp och veckan efter kom kortet på posten. Så nu är jag mer eller mindre en friare kvinna!










Men när nyhetensbehag har lagt sig och man börjar trampa in sig i de gammla gängorna igen så upptäckte jag hur himla smidigt man haft de på Island. När jag for iväg dit i början på juni, jag hade ingen aning om vad som väntade eller vad ja egentligen gav mig in på, jag visste bara vad jag lämnade bakom mig. En väldig ångest men ändå helt shysst att bara få börja bygga sitt egna lilla imperium där ingen har en aning om vem man är eller vad man har gjort i sitt förflutna. Man börjar på ny kula helt enkelt, man bygger upp nya kontakter från noll, vilket bara de kan vara väldigt nyttigt att påminna sig om hur de nu egentligen fungerar när man bygger upp en ny relation och lär känna en ny männsika. Hemma så har man ofta kännt sina vänner i flera år och man är van vid att bli förståd och tolkad på ett visst sätt. Men på Island fungerade det ändå så att funkade man inte ihop med någon så kunde man bara jobba ihop utan att behöav dela så mycket mer, man behövde helt enkelt inte gräva ner sig i alla dessa funderingar om varför gillar inte jag den personen, eller varför gjorde, sa, eller tittade han/hon så på mig. Man behövde inte lägga energi på sådana saker som ändå ofta inte leder någon vart. Funkar det inte så funkar det inte, så enkelt var det. De enda gångerna jag egentligen reflekterade över relationer så var det när jag per telefon fick kontakt med världen utanför. Men det slutade ofta med att jag fick kunde bli alldeles ursinnig och istället för att ställa mig och vråla så gav det mig energi som jag kunde leva och jobba på i en vecka.


Men nu när jag kommit hem så kommer såsmåningom verkligheten ifatt en. Realationer är komplicerat o måste tas om hand, vare sig man vill eller inte. Men jag blir bara så trött, jag önskar att det kunde vara så lätt att man bara kunde jobba bort alla problem o låta tiden läka allt. Det är så svårt att acceptera fakta at det inte funkar så hemma som de gjort för mig de senaste månaderna. För här hemma är det ingen mer än jag själv som vet hur det funkat på Island, o då måste jag rätta mig efter det som man lever efter här hemma.


Den frågan som de flesta ställt mig nu när ja kommit hem är "Har du haft kul?" eller "Du måste haft en fantastiskt sommar." Och visst har jag haft sanslöst kul, och visst har det vart en fantastiskt sommar. Det har vart den bästa sommaren hittills i mitt lilla liv.
Men fortfarande är det så att det går inte att föreställa sig, ingen ka föreställa sig hur det har vart. Jag hade ju själv ingen aning om vad jag gav mig in på. Jag tänkte ju mest att de skulle bli en glassig sommar med en massa hästar. Jag tänkte inte på ansvaret för människors säkerhet o liv ja skulle få, eller på de gnälliga turisterna som man måste passa upp på eller inte minst att leva i ett klimat där man kan rida i solsken ena stunden o i nästa så klaffser man i lera o är genomvåt inpåkroppen så du bara skakar av köld o veta att du har två timmar kvar o rida o fortfarande hålla ett gotthumör uppe. Vilket är ännu svårare om du dessutom vart uppe till 1 på natten innan för att du haft jouren på hotellet o väntat på turister som skulle checkat in men som aldrig kom. Aaaldrig hade jag kunnat föreställa mig detta, o de finns ingen som kan. Och det är inget man heller går o talar om för folk för det tas bara som prat och det är ingen som förstår. Kompisar pratar om hur mycket de jobbat i sommar. Jag kan bara nicka, för dom har ingen aning.


I Sverige är vi väldigt bortskämda och kräver våra 8 timmarsdagar, måndag-fredag. På Island finns det ingen som lever så. Där har man ett jobb på dagen, o när man avslutad de, då en vanlig svenska hade gått hem o lagt sig på soffan, då går islänningen till sitt andra jobb. Och så rullar han liv på, 6 dar i veckan, 52veckor om året. Och detta har jag bara fått pröva på under 1/4 av ett år, detta hårde liv som de lever i, och som för mig från början bara var en roliga och anorlunda grej.


Trotsallt rullar livet i Sverige vidare, och jag behåller mina kontakter och vänner jag fått från i sommar som jag delar allt detta med. Samtidigt som jag fortfarande har dom bästa och närmaste här runtomkring mig. Även om människor ofta gör mig sjukt bitter o beter sig illa, så finns det fortfarande guldkorn om man silar bort all sand o grus. Jag antar att det är väl av dom man egentligen borde ta sin energi från, istället för energin man får av puckona som beter sig som svin.