Mustig kyla

Under torsdagen gjordes det nya årets första utförsåk. Lycka var det att komma ut till Rödkullen och känna hur de ljumma vindarna smekte kinderna. Med en temperatur skillnad på säkert 10grader så log vårkänslorna i allas inre med en lyckosam blick upp mot det stora blå. På kvällen infann sig en stum känsla då endorfinet fryst av den återigen -20 gradiga luften och sinnet stillat sig i det faktum att det ännu endast är januari..ack..

Perssons på Expedition

Att vara hemma på semester är en fin grej att få känna på. Ett lov med en mysig jul hos mina morfäräldrar och även tillfälle till en väldigt fin dag hos mina farföräldrar. (Tack så hemskt mycket för de dagar vi haft tillsammans i jul)
Men detta jullovet kan nog vara det första riktiga jullov på flera år då det bjöd på snö och betydligt mer kyla än någon hoppats på. Familjen Persson tyckte dock att det skulle toppas, inte nöjde vi oss med att sitta hemma i lite mesig -10 graders kyla. Nej vi drog 50mil norrut, till köldhållet -30. Lite mer lagom.
Som familjens ny konverterade norrlänning fick jag ut och lägga ribban redan första kvällen, i elljusspåren, på turskidor. Knappt hann jag trampa igång det harmoniska turskidandet förens jag såg mina föräldrar flyga iväg och försvinna i fjärran.
Mitt inlärda lugna, antisvett tempo fick jag för resten av veckan kassera (eller för omständigheternas skull; lägga på is. ha ha ha.)
Dag 3 hade dock mina föräldrars skidabstinens börjat stilla sig så jag la min röst för en dagstur upp på fjället. Vilket visade sig vara en utomordentligt förslag då termometern visade -30 i dalen men endast -23 på fjället och dessutom sol från en klart blå himmel. Efter drygt 2km nådde vi en av de vackraste skogar mina, blott 20års föråldrade, ögon skådat. 2min senare hade vi passerat in, igenom och förbi denna. Vår lilla mini Narniaskog. Denna förtrollande vackra skog måste dock ha satt familjen Persson i rubbning. 500m framför tätt följt av sina trogne bepälsadevän; Dylan skidade mamma på som aldrig förr, som förtrollad till en nykläckt Kalla som precis ryckt från fältet. Att splittras på fjället i -23 och snålblås är ingen bra grej, det kunde jag känna hur min forna guidehjärna bannade mig med i tinningarna. Grymtande tvingades jag nu frångå mitt älskade turtempo och istället anta svettas-och-flåsa-så-du-känner-att-du-lever andan. I snålblåsten som slog i ansiktet var snart känseln som bortblåst (ha-ha) vilket jag inte märkte förens jag såg hur hur en härlig snorrand kom flygandes i vinden och kletade ut sig på min kind. Med snor okontrollerat flygandes ur näsan kom jag äntligen ifatt pappa. Han hade troligen vaknat upp ur sin plötsliga omvandling till Gunde och släppt mamma och väntade nu in sin lilla snoriga dotter. Väl ikapp min far så förbarmade vi oss över de vita köldfläckar som gjort sig till känna på våra bitna kind. Med oroad blick såg vi mor min, som äntligen verkat sakta av i sitt hästtempo, ovetandes om dessa fläckar som kanske höll på att bedöva hennes kinder. När vi så äntligen närmar oss har hon stannat och sitter med vinden i ryggen och Dylan i famnen. Lätt uppjagde kommer vi ikapp och det ansikte vi möter är inte ett ett vitfläckat som vi fruktat, nej, där sitter mamma på huk med ett alldeles blodigt ansikte. Tydligen hade kylan haft en annan effekt på henne då den satt fart på hennes näsblod. Frostiga och blodiga i all vår misär, stod vi trots allt på tröskeln till vårt mål en knapp kvart senare; värmestugan. Så var den första dagstur avklarad då vägen hem inte kunde vara annat än vara mödan värt då vi fick vinden i ryggen och kvällssolen värmande i ansiktet.
Efter denna expedition beslutade vi att dra oss tillbaka, för den dagen.
Förutom denna första erfarenhet av sönderfrusna kinder och dess konsekvenser så fick jag kvällen till ära erfara att, hör och häpna, vinna (!!) i alfapet över min, jag minsann, far. (!!!!) Pappa Torsten led förlust i sitt bästa spel. Efter att jag legat under med genant mycket poäng me ord som skulle få vilken svenska lärare som helst att vrida bekymrat på sig, fick jag så ett snilledrag och kammade hem 78 poäng på ett enda ord med blott 4 bokstäver. Mycket riktigt, ungefär som när sökaren fångat kvicken i Quiditch så var matchen efter detta drag avgjord och jag somna med ett jublande hjärta.
Den tredje, fascinerade, händelsen som inträffade under veckan var dne tystnad som infann sig i stugan om kvällarna, en spontan ny införd läsros tystnad, införd av ingen mindre än bokmalen Torsten Persson. Pappa har börjat läsa en bok, alldeles frivilligt, och enligt säkra källor så gillar han det.
I slutet av veckan kom resterande familjemedlemar att ansluta sig för att vältra sig i den uppfriskande kylan. Som minst i familjen och fortfarande på frihand infann jag så min plats som mors och fars lilla flicka, sovandes i den tredje extra sängen ovanför deras, tryggt snarkandes.
Mor & far, bröder & respektive, mor- & farföräldrar, Jag älskar er.