Starlight!!

Jag och sonen i huset hade precis sjunkit ner i soffan för att invänta curlingfinalen med Norge. Plötsligt här vi ett klapprande ute på gården och innan jag hinner lägga någon större tankeverksamhet på det har han hunnit utropa; hästarna! 30sekunder, 30 röda , senare ser jag honom flyga utöver grusgången utanför i fullmundering. Min hjärna hade inte ens hunnit börja tugga upp sig förens han hoppat in i bilen och kört iväg i full fart ner mot hagen. Då slog tanken mig att jag kanske med klä på mig för att gå ut och jaga häst. Det kändes mest logiskt så jag nickade fåraktigt för mig själv och lunkade iväg för att klä på mig.
Det var dock en vacker kväll ute. Månen var nätt och jämt full och avtecknade långa glittrande skuggor av oss där vi började samla ihop flocken. Med ett virvlande av galopperande hästar som målades silvervita i månens sken stod jag och lär hakan hänga löst då jag inte kunde tänka på annat än hur fantastiskt vacker midnattstimman kan vara.
Denna lilla händelse blev dessutom en skön icebreaker då ett öppningsamtal med denne andre aldrig riktigt infunnit sig.
Så sprang vi, likt bästa vänner, genom natten, genom sagornas land. Sjungandes i fyrstämmig sång om våra drömmars Starlight, ändå in i gryningstimman.

Hester hester hester hester!!

Söndagen den 21:e februari var ingen rolig dag för Tanyas lättrubbade mage. Eftersom jag lagt min avresa till praktiken så långt bak i huvudet som möjligt vart att det nästan som en chock då dagen för resan var kommen. Det var en nervig och smått försiktig tös som klev ur den lilla blå audin på stallgården strax bortanför den norska gränsen i Storlien. Ett magknip som de senaste utlands erfarenheterna lagt grund till men jag hann inte mer än komma in förens en varm doft av mat och häst omslöt mig. (Då menar jag dofterna i sina separat former) Middagen stod dukad och hela familjen var där att hälsa mig välkommen.
Nu har snart en vecka gått sen den stunden och mina händer har fått sig en härlig inbiten hästdoft och några drag av min pappa snickares grova händer.

I veckan fick städaren i mig en liten nostalgi släng då jag tog mig an husets dammsugare för att få ur mina kompisar i stugan jag bor i, tjocka och mysiga skogsflugor som surrat ner över mig om nätterna. I alla fall, när ja öppnade städskåpet stod där inget mindre än en gammal hederlig Rainbow! Tuff mot smuts och med ett alldeles unikt H2o-baserat system som renar luften med vatten. Brun och fin. När det blir dags för att köpa sådana vuxenförnödenheter, då blir det en sån.

I onsdags kom äntligen min arbetsledare hem från en utlandsvistelse och mina första trevande dagar och tvivel på om jag hamnat rätt vart som bortblåst. Sen dan dagen har det vart full fart och vi har ridit upp på fjället och idag red vi skogen. Jag har till och med hunnit med att stegra en häst. Tuufft! Det hände dock första gången jag red inför min chef men istället för bannor bjöd han på ett gott skratt.

Nu sitter jag här, i familjens egna vardagsrum, helt avslappnad och nydushad och njuter av tanken på att jag i veckan äntligen fått komma upp en bit på fjället till häst. En tur med den låga kvällssolen mjukt skinande genom några låga slöjmoln som strålade mot oss från några avlägsna norska fjäll i norr, i söder gick det att se getryggen och Blåhammar sträcka sig utmed horisonten. Vackert!

3 dagar fjäll

Underbara turen började i shtekarens tecken. Vi glassade iväg i enbart underställ och med solbrillor på, käkade lunch i solen i en timma och bara mådde som lyckliga människor i fjällen mår. En fantastisk grej med att gå på tur med skidor är att man tar sig så pass mycket längre än vad man gjort om man vandrat till fots. Så dag två var vi uppe på kalfjället och leta oss fram utmed bergsväggen mellan stock och sten. Grabbarna i gruppen tar sikte på en bergsvägg och ser en njutningsfull nedfärd framför sig utmed denna. Det jag själv ser är en sluttning som mer ser ut att vara täckt med mer sten än med snö. Men som en Persson så yttrar man sig aldrig om sådan tvivel och litar istället till den stabila skidåkaren man är, stock och sten har väl aldrig hindrat en Person förr. Ett par timmar senare kastar sig grabbarna; no fear, utmed sluttningen och sladdar smidigt förbi de förbi gående stenarna. Med en tröstlös blick ser en av mina kvinnliga gruppmedlemmar back på mig, tar ett djupt andetag och kastar sig fruktlöst ned i backen. Något som till en början såg väldigt stabilt ut slutar i en krasch framför några härliga stenbumling, utan någon större skada skedd ser jag henne ligga framåtstupa i en vild kamp med sin tunga ryggsäck. Så, med ett försök att se morsk djärv ut tar jag mig samma utmaning i akt och siktar in mig på ett, till synes, stenfritt spår strax intill min fallne kompanjon. En kylig vind som pinar ansiktet och med en hastighet som i min hjärna var helt galen med sedd från sidan kanske inte snabbare än när en 7 åring springer 60m. Jag hör för mig själv lektion 1 i tur åkning; mjuka knän, mjuka knän. När farten kullminerar hör jag mig själv i manisk övertygelse upprepa orden högt för mig själv allt medans paniken i mig stiger och jag känner att mina knän är allt annat än mjuka. Jag ser min snötäckta vän, jag ser en sten, jag ser fler stenar och sen är det svart. Jag fortsätter åka medans min ena skida stannat på en sten och jag störtdyker med armar och ben vingar utmed sidorna medan mitt arma ansiktet skrapar upp en vacker ränna på ett par meter innan jag stannar med huvudet långt nere i snön. Ungefär som vår bitiga Anjas pingvin segergest vill de andra minnas, men med en otippat twist. Som två fallna stjärnor ligger vi och krälar mållöst i snön för att få rätt på 20kg ryggan och de två meter långa skidorna.

Det var en matt och tyst Tanya som även denna kvällen satt och stirra frånvarande in i lägerelden. Elden som gjort upp i mitten av ett smärre colluseum byggt av ren vit snö. Nog så skönt var det att krypa ner i dunsäcken denna natt och somna till ljudet av, ingenting. Inte riktigt lika skönt var det att vakna till ljudet av vår nu vindpinade tältduk som vi inte säkrat med några stormlinor eftersom vi i vårt undermedvetna tyckt att det var på tok för överskattat och en onödig ansträngning då det vart vindstilla hela föregående kväll. Och på tal om onödiga säkerhets åtgärder så hade vi stält upp tälten på tvären mot bergssluttningen utan några större träd framför för att säker ligga i lä. Nej, nej, inget sånt tjafs. Så nu låg jag där, klarvaken på morgonkvisten och ångrade vårt minst sagt blåögda val av tältplats och riktning. Med en ömsom blöt, ömsom frostig, tältduk piskandes över hela min försvarslösa kropp så blev det en lång morgon med mången tid till eftertanke och begrundande över detta. Inte heller gick det att ta sig ut eftersom duken, som i vanliga fall har en vacker bågform vid det laget låg i en kraftig konkav 90graders vinkel över mig, så hade hade ansträngningen att ta mig ut och sätta upp stormlinor nog gjort mig än mer kallt och blöt än om jag låg kvar. Jag gjorde det enda rätta, jag kurade ihop mig, la mig tätt intill min granne och tänkte på gröna ängars lyckliga dagar.

Jag hinner falla in i en grund dvala då övriga vaknat till liv, rosiga och glatt ovetandes om att jag legat och slickat tältduk hela morgonen. Förste man att klä på sig, som för övrigt den man vars rygg varit min enda källa till värme den morgonen, upptäcker att våra pjäxor blivit igensnöade. Efter en stunds klagande blir han tyst och jag antar att han funnit en lösning på snöproblemet. Av ren nyfikenhet vänder jag mig för att se var hän han fnissar så förnöjt. Mycket riktigt, killen har löst sitt problem, för där sitter han, i fullfärd med att skrapa snön ur sina pjäxor med inget mindre än Min mat spork, classy. För att inte dra den historien längre än vad som nödvändigt är så fick jag den dagen käka lunch med en touch av hans kryddiga fot. Den mannen, mamma Kerstin, är inget man tar hem och leker med.

Tovning och skidåkning är ingen barnalek

Då var det imorgon dags för den efterlängtade tredagarsturen som från början var planerad att utföras för två veckors sedan. Nu har den värsta kylan släppt och det ser ut att bli ett par kanondagar på fjället för vår del. För att förgylla denna tur hade jag i tanken att tova ihop mina alldeles egna skor, sköna och varma att ta på sig på kvällen efter en heldag i turpjäxor. Bra tanke där, så i fredags satte jag igång, ivrig som jag va satte jag igång att tova ihop ullen utan assistans. Kanske inte det smartaste, men varför skjuta upp saker till morgondagen som du kan göra idag? Klockan ett satte jag glad och full av livsglädje igång med något som fröken sagt skulle ta en ca tre timmar. 6 timmar senare, svulten, utmärglad och med ett tappat ansikte står jag och stirrar på de som skulle vara min bästa vän, det som skulle hålla mina fötter varma och glada om kvällen, fortfarande inte klara. Knappt bitter minns jag min överoptimistiska inställning då jag övertalade min fröken om att jag kunde klara av att tova ihop skorna alldeles själv med det främsta argumentet; "Min mamma tovade när hon gick på folkhögskola". Dum tjej. Vem tror jag att jag är. Knappt bitter fick jag lämna de halv färdiga skorna med den uppfläckta sulan, som inte inte ville tova ihop sig trots 3timmars hårt gnuggande av både mig själv och tillkallad hjälp. Mina händer har sedan dess legat rehab från den grundliga insåpningen som framkallade stadie 10/10 på russin skalan och nästan helt bort skrapade handavtryck.

Dock har jag firat denna helg i kärlekens, skidåkningens och därmed pappa Torstens tecken! Efter tio års avbrott tog jag igår upp mina sedan länge nedlagda skidåkningstalanger. Något för självsäkert susade jag nedför de första backarna medans pappas sista skidåknings tips, innan min snowboard konvertering, gick e revy i mitt huvud. Ihop med skidorna, böj på knäna, ned med staven, hoppa runt den. Väl nere vid liften igen, strålande som en sol, pratar jag om hur bra min pappas inlärnings metod fortfarande sitter. De vana skidåkarna jag har med mig skruvar lite besvärat på sig och talar sedan om för mig att den åkstilen hör 80-talet till. Så tyvärr far min.. det verkar som att vindarn har vänt och lämnat den tuffa 80-tals stilen att gråna i sin ensamhet. Det sägs att carving är det nya, det trendiga, det fräsha. So 2010.
Med den uppdateringen tackar jag för denna kväll, denna vecka och denna dag. Denna dag som inte bara är till för tvåsamheten, utan även, kanske framförallt, för de glada alfa kvinnorna & männen.
Alla hjärtans dag - för dig och för mig, för ung och för gammal. Inte bara för de kära små, utan för de nära likaså.

Fof - brings out the tiger in you

Tre veckor i Sveriges hårdaste väder och jag har tagit mig ett par steg längre som kvalificerad kvinna! Förra veckan under måndagen och tisdagen var vi ute och leta djurspår i den nyfallna snön och hade lavinkunskap i Trillevallen. Jag tyckte att en bra dag på berget med lyckad spårning och även en skymt av en tvättäkta älg skulle prydas med ett par fräsha telemarkssvängar. Ståtligt harvande nerför en knappt sluttande backe tappar jag ansiktet rakt ner i stavhandtaget. En halvtimma senare har jag ett bultande kindben och en snabbt svällande bula på gång precis under vänsterögat. Onsdagmorgon; en blåtira har börjat urskilja sig i kontrast till mitt bleka, vindbitna skin. Ganska tufft, med tanke på alla bad-ass poäng en blåtira kan kamma hem tänkte jag ganska nöjd. Efter fyra dagar kändes det dock inte lika roligt längre då jag varje gång jag skymtade det som skulle föreställa min spegelbild förväxlade mig en kort sekund med, ringaren i Notre Damés, Quasimodo.

I måndags stod dock en något vackrare Tanya redo för avfärd på vår planerade tredagarstur. Temperaturen visade 30 krispiga minusgrader och Jämtlands överlevare tvingades att tänka om. De flesta grupper placerade sina ennattsläger i skolans närområde för att ha värme och komfort nära tillhands. För att inte lockas allt för mycket av denna materiella tillgång och lyx, som för en vanlig Svensson idag kallas vardag, så drog vår grupp iväg ett par kilometer upp i skogen för att lägga lite svett och tårar emellan oss och civilisationen för att inte behöva frestas så lätt. Efter två timmars slit i ospårad terräng, där våra fantastiska grabbar gjorde en fantastisk insats och lät mig och den andra tösen glida lätt och smidigt fram i deras kölvatten, slog vi läger med utsikt över sjön Liten. Med en drömmande blick lät jag mina tankar försvinna bort,bara för en kort sekund bort från den ihållande kylan och nöp tag om metallkedjan på min krage för att få den tätare kring hakan och vipps, så satt den fast. Rädd för att någon skulle hinna se denna miserabla syn där jag oförstående stannat upp med dragkedjan ledset hängandes i min underläpp slet jag hastigt loss ett mysigt lager skin och blodflödet var så ett faktum. Knappt nöjd över att ha blivit så brutalt uppväckt ur mitt dagdrömmeri kunde jag senare gotta mig åt att jag inte var den enda som satte munnen till metall, en av grabbarnas leenden försvann bakom en likblek färg då han stoppade sin metallgaffel full av mat i munnen.
Inför nästa tur är plastbestick prio ett på listan.
Tack