När snön kom till barnen

Idag föll snön, vit och tät, och la sig som vit bomull i håret på alla glada barn. Helt otroligt! Efter att ha vaknat outhärdligt mör i mina pinsamt ovana badminton muskler och plågsamt rullat mig ur sängen så hängde det något i luften, kunde det vara en vändning? Fyra timmar senare kom svaret, rakt ner från himlen. Äntligen kände jag hur jag smått vakna ur den dvala som varat ända sen turen på Storulvån.
Efter att ha fått träffa våra blivande träningshästar borta i Vallbo så känns nu livet här som att de sakta men säkert är på väg upp på topp igen. Underbara hästar, minnet av de minst sagt sarkastiska djurskyddsmännen som vart och föreläst för oss på morgonen kändes long gone. Bittrare människor var det länge sen jag mött men även den irritation som osade från mig på 20m radie då vart som bort blåst vid mötet med dessa kusar, som jag längtat! Lycka var att bara få stå där i snöfallet med fingrarna in borrade i pälsen och lukta och bli luktad på av dessa djur som skänker större lycka än en pojke någonsin kan förmå sig till. Ack!

Underbara svenskafjäll

Likt en klubbad säl föll jag igår i säng efter att jag sex timmar tidigare kommit hem; kall, våt och outgrundligt trött. Första veckan på fjället är nu avklarad, fem dagar och fyra nätter och jag kan så bocka av både sol från klarblå himmel, storm och snöfall. Snö, i september, aldrig förr har jag upplevt det så tidigt på året förut. Värdet har verkligen visat vart skåpet ska stå med sina dramatiska väderomlsag under veckan, från optimalt till ultimat på fem dagar. Jag tror till och med att de kära scouterna; "alltid redo" stuckit huvudet i sanden om de vart ute en sådan här vecka. Jag trodde faktiskt bara att det var på Island man kunde få uppleva alla fyra årstiderna inom loppet av 24timmar. Jag hade fel.

Efter att ha fått vakna av en varm sol och en djup blå himmel under två morgnar, varav en i tält och fått vandra i sommarvärme med endast fläktande små brisar som svalka så slog vädret plötsligt om. Likt en blixt från klar himmel såg vi molnen borta i horisonten, dessa tunga mörka moln vi alla visste skulle komma men alla förträngt. Inom loppet av endast ett par timmar hade de nått att omge oss och så sänkte sig mörkret över oss och vi kunde inget annat göra än att krypa ner i sovsäckarna och förbereda oss för vädret vi alla visste komma skulle. Vi vaknar upp onsdag morgon med örona genast på helspänn, lyssnade på tältduken ovanför våra huvuden. Vad hör vi? Inget alls, endast vinden som börjat vina smått kring stormlinorna. Glatt överraskade hoppar vi ur säckarna och på endast en timma har vi tältet nedplockat och gröten tungt placerad i magsäckens botten. Efter några timmar kall vandring och en frusen lunchpaus har vi nåt Sylarnas fjällstation. Där fattas beslutet att vi kommer tillbringa natten inne på fjällstationen får att ta skydd från stormbyarna som man beräknat komma in och vara som värsta under eftermiddagen och natten. Ett klokt beslut som erhöll de flesta med en lättnadens suck.

Fräsha, varma och torra vaknar vi upp så upp på torsdag morgonen för att vandra upp till glaciärsjön nedanför Sylarna, detta eftersom vädret var alldeles för hårt för att vi skulle klara att göra en toppvandring. För varje höjdkurva vi klättrar uppåt så förvandlas det snöblandade regnet, som fallit på oss sedan onsdag eftermiddag, alltmer till ren kramsnö. Uppe vid sjön är det chans till snöbollskrig och snöänglar, detta när det endast är i mitten på september. Helt otroligt! Underbart, tills man upptäcker att de tunna fleecevantarna faktiskt inte är vattentäta och skorna inte står emot att korsa fem vattendrag. Men lite kyla och fukt har väl ingen någosin dött av och det mesta hanns med att torka på fjällstationen då vi tillbringade ett par timmar där och laga vår middag innan vi begav oss ut, några lite motvilligt att lämna värmen (jag), för att tälta den sista natten 2km bort. En erfarenhet jag nu, här i mitt varma rum och i mina torra kläder, är glad att vi gjorde.

Jag och min tältkamrat var bland de första att slå upp sitt tält, båda fastbeslutna att ta första bästa ställe och slå till. Ingen hade lust att springa runt i en timma och leta efter ett plant ställe i lä som inte finns. Två timmar senare, strax innan klocka slog 20.00, låg vi redan nedbäddade i alla våra underställ, lakan och sovsäck. Jag kan inte minnas senaste gången jag var i säng vid den tiden, men det var det varmaste och torraste stället där fanns på 2km radie.
Klockan sex morgonen därpå väcks jag av ett ord och ett ord endast; "Misääääär"! Detta ord, bräkandes från min söta tältvän som i sin tur antagligen väckts av det hellregn som vräkte ned över vårat tält. Hon som dessutom helt oförtjänt fått lida av en skreva i marken tvärsöver hennes sovplats (vår oh så kloka tältplats). Där låg nu hennes nu något ledsna och fuktiga loggbok som något försök till överlappning. Vi kollar trött på varandra där vi ligger ihopkrupna, likt två små larver med endast ett hål för ögon och näsa, vi utbrister båda i kör; "Misäääär!" Det var bara att kliva i de blöta regnkläderna och dra på sig de genomsura vantarna och tänka på den varma duschen som väntade där hemma. Vi stod ändå där, hela gruppen innan vi begav oss hemåt, blickande upp mot Sylarna, de var visserligen täckta bakom en tjock dimma men triumfen var ändå; vi klarade natten!
För min del hade misären för den dagen dock bara börjat. Efter ett dassbesök in i det sista hör jag klassens muscle man stå utanför och skynda på. Livet som kvinna hade gjort sig påmint under natten och utan tid att hinna göra så mycket åt det fick jag storma ut och gav honom en blick han omöjligt förtjänat. Förlåt mig för det.
Klockan tio var jag hungrig och kl 14.00 stod vi, blöta, frusna, men glada på parkeringen till Storulvåns fjällstation. Nu med endast en timmas bilfärd mellan oss och en väl förtjänad varmdusch. Hemåt åkte vi, alla, utom jag och tös till. Kvar på parkering står två väskor och jag och älskar regnet. Med kläder som bokstavligen tagit emot mer vätska än vad som är av denna värld var fröken fresh long gone och snart likaså den redan låga blodsockernivån jag skört balanserade på. Misääär!
Självömkan är ibland den närmsta vännen och jag får bjuda på den. För en dryg timma senare har jag blivit omhändertagen av vår rara Taiwanesiska som matat mig med hembakade kakor och skjutsen står redo att ta oss hem. Väl hemma möts jag senare av öppna armar och får tillbaka all den kärlek jag trott mig förgått då jag stått ensam kvar på parkeringen. Tänk så fel man kan ha.
Så nu sitter jag här, tillbaka blickande på en vecka med en grupp människor jag tycker allt mer och mer om.
Med de orden knyter jag ihop veckans säck med upplevelser och blåser iväg dem med en slängkyss rakt ut i cyberspace.
Adjö

En dos testosteron

Jag står i köket och steker köttfärs inför nästa veckas fjälltur. Plötsligt uppenbarar sig en pojk i dörren. En pojk i en manskropp. Helt ogenerat ställer han sig och diskar och låter blottandet av sin nakna överkropp fylla rummet av hänförd tystnad. Ack, det var så man kunde känna doften av testosteronet som pumpade där inuti denna förkromade kropp, i den fantastiskt muskulösa ryggtavlan som stod vänd mot mig.
Kvar av mig blev en liten pöl på golvet, en pöl av dräggel. mmhm.

En vanlig dag som kvinna

Med en sol som retligt strålar in mellan gardinspringan vid fönstret vaknade jag imorse. Ny dag - nya möjligheter! Underbart. Ännu en dag som kvinna, en kvinna med världen under sina fötter. Så, varför inte förmå sig att ta en cykeltur för att toppa dagen med lite glada endorfiner tänkte jag och blinkade med mina blå ögon mot himlen. Vid gott mod trampade jag så iväg på en cykel en vän vänligt lånat mig.
Nedför backen rullade jag ståendes på pedalernas högst punkt och lät mina lungor fyllas av den friska luften. “Åh, vad underbart att vara människa”!
Men jag hinner inte mer än halvvägs nedför backen förens jag märker att något är fel. Cykeln verkar liksom rulla saktare och saktare för varje meter. Som slagen till marken från mina dagdrömmar blickar jag bekymrat ned på framdäcket. Jag ser hur gummit på däcket liksom väller ut från hjulet och jag drar en djup suck; dåligt lufttryck. Men jag låter inte detta sänka mig för lågt utan jag trampar vidare och hänger upp hoppet på en mack med pump 5km bort.

Med ny luft i däcken en halvtimma senare trampar jag vidare till en butik för att prova de omtalade vandrarbyxorna som sagts vara på utförsäljning. Jag går in i affären, plockar på mig byxorna i ett par olika storlekar och provar. Men det är väl klart att ett sådant utförsäljnings erbjudande är för bra för att vara sant. För där står jag i provrummet, med ett par bruna vandrarbyxor som passar allt annat än en så evigt kurvig kropp som ja lyckats besitta. Jag står inför valen; övervällande höfter eller en härligt tantig päronrumpa. Valet blir enkelt, inga nya vandrarbyxor för mig den här dagen.

Något trumpen traskar jag ut och cyklar vidare till Ica för att handla kött. Plötsligt ser jag på klockan och inser att om jag ska hinna hem till middagen måste jag bege mig av hemåt på studs. Jag kastar mig upp på röda faran och ilar iväg i väldig fart. Något som skulle likna fart iallafall, med tanke på de antal varv mina arma ben hann pumpa per minut den första biten, men tro tusan att cykeln inte rör sig fortare för de. Vägen hem tar mig dubbelt så läng tid än den vanligtvis tar. Trots att ja pumpat däcken, trots mitt ihärdiga trampande på högsta växeln, cykeln vevar på som om den låg i ettans växel ändå. En skön cykeltur förvandlades så till ett litet hell. Irriterad, svettig och svulten kommer jag äntligen hem och ställer cykeln så jag aldrig mer behöver se den. In i matsalen kommer jag, röd som en kräfta och svettandes likt en kvinna i sina bästa klimakterieår och vad får ja se, salladsskålar med endast några stumpar badandes i salladsvattnet och ärtsoppa. Knappt bitter slår jag mig ner med min tallrik i ett hörn ditt solen aldrig når. Ack, att det ibland ska vara så lätt att bli nedslagen, att man för lite onödigt svettande låter sig slås ner från sina rosa moln och landa på en betydligt hårdare mark, den såkallade verkligheten. Kanske är det detta som är i-lands problemens moder eller är det bara östrogenet som spelar kvinnan dagliga spratt. Kofta av och kofta på, ja, aldrig blir man nöjd och aldrig varar något för evigt. Visst är det underbart att vara kvinna!

Paddling i pöl, snabb grabb och blöta skor

Med ben möra som deg sitter jag nu på mitt rum efter en heldag på fjället med mamma och pappa som anlände hit igår kväll. Idag vandrade vi 12km ut från storulvåns fjällstation och den som höll sig gladast och piggast var vår, nu 5månader gamla, valp Dylan. (Gladare hund får man leta efter.)
I veckan befann sig jag och min klass paddlandes på Ånnsjön. (Grundare sjö får man leta efter) Några av klassen tyckte sig göra ett riktigt kap då de kom på att de kunde gena genom en vass mitt i sjön för att slippa paddla runt. Det slutade i att man på distans såg 14 ungdomar komma gåendes och dragandes på sina kanoter över vassen, som efter halva sträckan övergått till en sank myr. Inte så paddelvänligt.
Senare under eftermiddagen började det blåsa upp och det började gå gäss på denna stora sanka vattenpöl så var det dags att tänka på vart vi skulle slå läger för natten. Efter en landstigning och några överväganden ute vid en spetsig udde så beslutade vi oss kaxigt för att kryssa rakt ut i vågorna och runda udden för att ta oss in i Skärviken så låg bortom denna. Tio minuter senare låg två personer i vattnet och sprattla. Detta vågade beslut visade sig altså vara rätt dumdristigt men ingen ville ge sig tillkänna så efter en halv timma hade alla rundat udden och under tyst överenkomelse gick vi alla iland med våra kanoter 20m bort. Vi bafann oss nu på andra sidan udden, 30m från där vi en timma tidigare stått, torra, och fattat detta, mycket befogade beslut. - We are survivours!
Två nätter och tre dagar tillbringade vi ute på sjön och det var riktiga kanondagar då vädret var på vår sida. Med solen i nacken bagav vi oss hem till skolan under torsdag eftermiddagen.

Fredag, dagen efter, orienteringsdag! I spöregn tog vi oss fram en och en eller två och två i skogen. Det tog mig 5 minuter innan jag blött ner mina joggingskor då jag backat ner i en djup vattenpöl, då jag glatt och blont vänt mig om och vinkat på en kompis. Efter en timmas omkring rännande hade jag hittat två utmarkeringar, med vattnen härligt upp bubblande mellan tårna fann jag min väg nerför en stig på väg från kontroll 3. Där stöter jag på en pojk, han är också på väg från kontroll 3. Trots min crash course i kompass hantering kvällen innan vart det en del cirkelspringande, eftersom jag valt att lita på min bästa vän; lokalsinnet, istället för en fånig teknik pryl som säger sig visa norr och söder.
Till slut hittade vi rätt och fann till och med stigar att jogga utmed. Att nämna nu är att pojken jag slagit följe med är en vältränad 1,80m (minst) lång grabb med ett frisk långt härligt steg. Jag valde att lägga mig bakom och pinna på bäst jag kunde. När vi kom till en myr ser vi plötsligt några orienterande på andra sidan i skogsbrynet "Ska vi springa ikapp?" ropar han peppat över axeln och ser ut att vilja det mer än gärna. "Ajjemäään!" hör jag mig själv ropa och med ett språng ser jag han fara iväg över myren. Efter kommer jag, dock inte alls lika fort, lätt eller smidigt. För varje steg så sugs skorna, säkert 5cm, ner i våtmarken. Tyngre och tyngre för varje steg, med en stil som varken liknade jogging eller gång. Med ryggsäcken och hela kroppen skumpandes likt aldrig förr så gav jag upp mitt på myren, med blicken i backen drog jag med mig mina ben i det snabbaste tempot de fårmådde den sista biten. (snigelfart)
Vid lunch var det dags för att prova vadningsteknik. Inställd på ett djup till knän eller lår såg vi alla med häpnad på när vår naturkära lärare lätt och oberört hoppar ner i 15gradigt strömmande vatten som nådde honom upp i bröst höjd. Eftersom alla redan var dyblöta så fanns det ingen vits med att byta om innan så en vag vetskap om vad som komma skulle klev vi i efter, två och två för att stötta upp varandra. Jag med mina stadiga 1,58m kände hur lite lagom kyliga vattnet nådde mig upp till halsen och när jag så förmådde mig att ta ett djuptandetag för att samla mig så kände jag hur mitt fotfäste (tåfäste) släppte och sakta börjar jag och min vadarkamrat hjälplöst och något förbryllade flyta utmed ån en bit innna vi så återfår fotfäste (bottnar) och kan så vada i land, lungt, tryggt och säkert.

Med dessa händelser i närminet ser ja nu framemot en vecka då den mesta tiden kommer tillbringas på skolan för att läka alla skavsår och snuviga näsor och skrovlliga halsar.
Men nästa vecka längtar jag än mer till, då ska vi ut på Storulvånsfjäll för en veckotur!