(T)anj(y)a P(e)ärsson - göra bort sig, igen!

Som läktarvärd under Vm-mästerskapen är det viktigt att ta sin uppgift på fullaste allvar, iaf när folk ser på. Under mina första fem övervakade minuter som läktarvärd för skistar läktaren hade jag fått sträng order om att endast släppa upp människor med grönt armband och speciellt inbjudna av Skistar. En dam kommer fram till mig och frågar om hon får går upp, jag frågar vänligt om det gröna bandet som hon inte hade i sina ägor, ursäktar henne då med ett medlidande leende att ja tyvärr inte får släppa upp henne. Damen som har en klar gul jacka nickar och går därifrån. Med blickar i nacken rätar jag lite på mig och känner mig nöjd över att ha klarat av dagens första nej. I samma ögonblick ser jag i ögonvrån hur damen ansluter sig till ett sällskap med precis likadana jackor. Jag vänder på huvudet för att kolla en extra gång och det jag ser får mig att vilja sippra ner genom stålnätet jag står på. 3meter framför mig står 5-7pers med knall gula jackor med texten; Anja Pärsson, stort på ryggen. Du som kollade på tävlingarna och har minne så vet du att Anja åkte som 3:e man i start fältet och jag hade avvisat hennes familj från läktaren bara minuterna innan, de ville ju upp och se på sin dotter med en bättre sikt, såklart. Jag kunde inte ens stärka mig med att läkaren faktiskt var upptagen för knappt en rad satt fylld bakom mig. Generad och skamsen gick jag sedan bort till dem och ursäkta mig som en ny vilsen funktionär, klart man ska få se sin dotter tävla från en bra plats när den ändå inte används! Två timmar senare löste samvetet upp klumpen i magen och jag är nu en hel människa i kropp och själ igen.
Tack för mig

En bra dröm

Inatt drömde jag att jag fångade en enhörning, vit och vacker var den. Han tog mig till platser jag inte trodde fanns och gjorde mig lycklig, väldigt lycklig.

En riktig Fjäll & Frilufts hjärna

Från onsdagskvällens tur på Helgesjön i fullmånenssken i -15grader - uppfriskande!

En vecka full av aktiviteter har passerat. Ja har hunnit ta mina första skakiga åk på mina ny hyrda turskidor och ett konstaterande kan redan sägas; längdskidåkning sitter inte alls kvar i ryggmärgen sen mina glada barnadagar. Hur jag ska klara toppturer med utförsåkning bärande 20kg på ryggen, i lössnö är ett för mig just nu obestigbart berg. Jag kan överhuvudtaget inte få skidorna att vilja svänga, allt mindre lyckas jag lägga någon spänstig eller smidig telemarkssväng. Men den dagen ja tvingas kunna det så får jag ta den sorgen då.
Att världen vi lever i håller på att spåra ur med all vår överkonsumtion är ett faktum. Det är tid för var och en att ta ställning i frågan hur vi vill leva våra liv. Måste livet levas på ett speciellt sätt eller vem har bestämt att du måste plugga i fem år för en utbildning för att vara värd något? Är det inte så att pengar är det mål alla strävar efter, Vi pluggar för att få en utbildning för att kunna få ett bra jobba med en bra lön så vi kan betala våra omkostnader i hyra och mat. Vi jobbar för att ha råd att leva våra liv, för att ha råd att göra det vi egentligen vill under våra få timmar av ledighet. Ska det verkligen kosta att leva? Varför kan man inte bara få lov att leva och göra det man älskar utan att behöva lägga energi på alla i-landsproblem vi timma efter timma lägger ner våra hjärtan i för att lösa.

I veckan träffade vi Markus Torgeby, också kallad löparen med stort L. Han flyttade hit upp från Öckerö för 20 år sedan och flyttade efter ett år ut i en kåta i skogen och bodde där under fyra år. Detta gjorde han för att skala bort omvärlden och fullhjärtat kunna ägna sig åt det ända han egentligen ville; löpa. Idag lever han under samma normer och värderingar men med familj bakom tjockare väggar.

Jag kan bara inte hålla mig från att skriva om denna människa ty jag är så otroligt fascinerad över det val han gjort och sin starka övertygelse som han som 20 åring lät sig följas. Jag menar, är det inte ironiskt hur en, för några år sedan, 22 årig Öckeröbo med en rullande göteborska hamnat mitt inne i den jämtländska skogen.
Som avrundning på denna vecka med många tankeställare så gick jag till min kära lärare för att prata över min ångest praktik. Det resulterade i ett, inte alltför otippat, samtal på 1½ timma som såklart handlade om så fantastiskt mycket mer än bara praktikplatsen. Säga vad man vill om det men jag gillar denna egenskap starkt hos min lärare.
Så vem vet, i sommar bor jag kanske bokstavligen i Munkaskogen.

Klipp ifrån en domumentär från 2002 om Markus Torgeby. Seee på den!
http://helionfilm.se/film/Loparen10min.mov