Bad Hairday Vs. Italia

Jag är lika förundrad varje vecka att jag lyckats ta mig igenom dagarna som vart. Varje vecka har en ny utmaning som till en början är mig övermäktig, men på något sett så har jag ändå i slutet av veckan överlevt, jag förstår liksom inte själv hur det går till.

Imorgon avslutar vi guide kursen som nu pågått konstant under två veckor. Vi avslutar imorgon med att framföra varsin muntlig presentation av en dagstur i valfritt område. Idag skrev vi vinprovet och det som återstår av kursen nu är det slutgiltiga provet vi ska skriva..ja..om två veckor skulle jag tro att de blir för mig. Till dess ska vi ha gjort ett research arbete, en detaljerad iternery (altså dagsturen skriven på papper, schemat + allt som man tänker prata om under dagen) och till sist en såkallad “unit standard workbook”, där ska det stå allt mellan himmel och jord som en guide ska tänka på, hur den ska vara och ta hänsyn till. Jag har faktiskt ingen aning om när jag ska hinna göra dessa projekt med tanke på att jag kommer jobba i ett sträck fram till de datumet. Vi får helt enkelt se..

På lördag börjar jag prov jobba! Första Cape Royal gruppen anlände igår och vi träfar dom på lördag för en Bo-Kaap tur för att sedan ta med dem ut till ett Township där vi ska tillbringa eftermiddagen och kvällen. På söndag är jag ledig. Wilho! På måndag drar jag ut på min första tur, garden route.

Nu låter det som jag är jätte peppad och verkligen längtar efter detta som komma skall.. Då ska jag vara ärlig och sätta det i Tanyas perspektiv som just nu är nervös, spänd och en lätt orolig själ. Jag har vart väldig lågmäld de senaste dagarna, jag har inte orkat uppdatera, inte velat vara glad och chic. Nej. Jag har fått lite vänner här som jag verkligen tycker om, jag tycker om livet här, men jag vet att från och med nästa vecka så kommer allt ändars. Jag kommer inte längre ha tid att ha små kvälls dejter, inte ha tid och träffa någon utanför jobbet. Jag förstår liksom inte hur jag ska kunna leva som en sydafrikan om jag inte kommer ges tid till det. Jag tror att det gör mig lite deppig.

Jag har dessutom fått en ny vän den senaste veckan, på kursen. En riktigt härlig italienare som bott här i några år. Förra lördagen var vi ute på tur på Peninnsulan med kursen, när vi nåt Cape Point så tar vi sällskap och börjar vandra uppåt toppen. Rätt som det är så frågar han mig om jag vill med till några av hans kompisar på kvällen. Oj. Tack..eh, thank you. I’ll think about it. Man ska ju inte va för enkel har jag ju lärt mig. Efter ett tag så frågar han om jag vill med och bada annars. Och där slutade min självbehärskning fungera som behövs för att spela svårfångad. Sagt och gjort, kl 16 står det en snaggad, fresh, italienare i slutet av våran gata, lutandes mot sin motorcykel, o väntar på mig. (!!!) Smidigt “svingar” jag mig upp med mina korta ben och off we go, den ljumna sommar vinden i mitt hår, där värmande solen i ryggen, och en italienare i famnen. Jo, det kändes så iaf.. O det stämmer förutom att jag mer klättrade upp bakom honom och att mitt hår inte alls flög i vinden utan var fast beklämt under en brutalt stor hjälm som jag, varje gång han bromsade, nockade honom i bakhuvudet med.
Vi kör bortom de packade badstränderna och han stannar till vid vägkanten där man har utsikt över en stor del av den närmaste kustremsan. Vi klättrar nerför en slänt och kommer ner till några stora klippor där de endast ligger ett fåtal människor och framför mina fötterna har jag nu hela Atlanten. Underbart! Och så tog jag mina första simtag i detta enorma världshav..

Det var the high light of the Week och en fantastisk avslutning på en vecka som jag till en början trodde skulle bli min sista. I början på förra veckan, de två första dagarna på kursen, jag kommer hem och är helt knäckt. Vi har fått våra uppgifter förklarade för oss som vi ska göra och de små projekten under de två kurs veckorna + att häftena vi ska lära oss är tre tjocka häften man läser på universitet nivå. Jag tappade hela ansiktet när jag tre, för mig, brutalt tjocka häftena dunsade ner på skrivbordet framför mig den första kursdagen. För att verkligen beskriva hur bedrövligt jag mådde och hur liten min hjärna kände sig då, så kan du föreställa dig att jag trött står och ska steka mig en omelett för att få i mig lite livsenergi. Jag bestämmer mig för att steka baconen i en rostfri stekpanna, utan olja. Eftersom mitt huvud sa att de inte behövs eftersom de e redan e så mycke fett i köttet redan. Osen sprider sig i lägenheten och jag kläcker i ägg efter ägg och märker efter det tredje att det redan var knäckt och ruttet. Jag orkar inte bry mig mer om de utan försöker sånärt separera de ruttna från min, enligt mig, smarriga omelett. Rätt som det är så kommer Sofie springade och undrar vad det är som luktar bränt, jag kollar bara lite förnärmat o mumlar lite om min omelett och de ruttna ägget. Jag förstår inte hur illa jag bränt vid äggen förens hon slår upp alla fönster på vis gavel och tvärdrag och slänger ut mig med stekpannan i handen i trappuppgången för att få bort lukten. Det blir alldeles tyst och där står jag, stirrandes på det som skulle föreställt min middag, inser att jag inte ens är kapabel till att göra mig själv en enkel omelett. Det räcker för att jag ska lägga mig i fosterställning på golvet och börja gråta.
Nej.. Det var ingen kul dag. Som tur var laga en av mina extra mammor, Sofie, snabbt ihop en ny, fräch omelett så ja- jag gick inte o la mig hungrig den kvällen heller.

Jag försöker hålla mig stabil. En dag i taget. Jag hade en jobbig eftermiddag idag, men nu känns det bättre. Så är dagarna här nere, vissa bättre, vissa sämre. Alldeles nyss ringde Anders, våran svenska kurs vän som bor här alldeles intill som jag satt i plugga vin med igår kväll. Han är en av mina nya extra pappor. Han har sagt några väl valda ord till mig som fått mig att känna mig bättre och starkare. Bl.a. “Du får inte tro att du är dum i huvudet bara för att du inte lär dig allt på en gång!” Vilket faktiskt var att sätta huvudet på spiken, utan att jag själv visste om de då. I alla fall, han ringde nyss, och stod då precis nedanför vårt hus med sin hund, och ville bara prata lite. Jag vet inte vad ja skulle gjort om jag inte hade några fina människor här nere jag kan ha direkt kontakt med. Jag vet att jag har en hel liga där hemma, men den kan jag inte vända mig till öga mot öga, jag kan inte få någon klapp på axeln, inte någon kram. Det måste jag få från människor här, i mitt nya liv, för det är här jag lever nu, inte hemma i lilla trygga munkaskog, där jag egentligen har allt jag kan drömma om..

Nu måste jag plugga det sista innan jag förtjänar en godnatts sömn..

Love you loads

Helicopter ride - Hellye

Denna kvallen gick jag och la mig med ett barnsligt stort leende pa mina lappar, och dromde om pink clouds och happy horses - all night long. Jag tror ni kan forsta, eller se, varfor..

My new found friend

• Solen skiner i Afrika, i Sverige gör den inte det.
• Här är det varmt, hemma är det kallt och rått.
• Jag får bestämma över mig själv, jag betsämmer själv när det behövs städas och jag får gå klädd i pyamas hela dagen.
• Min familj är på andra sidan jorden och jag saknar dom.
• Jag har Tablemountain och Lion's head utanför mitt fönster.
• Jag har atlanten på gångavstånd.
• Hemma är jag tryggt rotad.
• Här är det nya utmaningar varje vecka..

Dessa är några av sakerna på min Bu & Bä lista jag igårkväll satt och gjorde. Jag kände att jag behövde göra något konkret för att en gång för alla ta itu med min eviga hemlängtan och faktiskt börja uppskatta allt jag får vara med om här. Faktum var att BÄ listan blev ter ggr så lång som BU listan. Även fast de tre rubrikerna på den listan får min mage att vilja slå knut på sig själv.. På fredag har det gått en månad sen jag först satte min fot i detta nya, fortfarande något främmande, land. Att säga att tiden bara flugit iväg vore en lögn, att påstå att jag funnit min plats i livet vore även det en stor lögn. Aldrig har jag jobbat så mycket med mig själv som de jag gjort de senaste veckorna. Varje dag fightas jag med mig själv från och till. Aldrig har jag haft ett så lynnigt humör som jag haft dessa tre och en halv veckorna som jag befunnit mig på denna nya plats som ska vara mitt nya hem. Att acceptera att jag faktiskt inte är mer än människa, då jag ofta tenderar till att tro mig själv stå över dessa naturliga fenomen som att känna svaghet, ensamhet och förtvivlan. Jag vill gärna tro att jag är Super-Tanya. För super Tanya klarar allt, det tar emot lite ena dagen-ja. Men nästa dag är jag fit-for-fight igen och jag tar itu med det som gårdagen sänkte mig med. Men jag har märkt att när jag vaknar upp varje morgon så står samma problemen och väntar på mig utan att jag har någon kraft ett vetskap om hur jag ska tackla dom. Jag har märkt att det är en ständig process som aldrig lämnar mig ifred och som genomsyrar hela min dag, hela min vecka. "Rom byggdes inte under en natt". Nej det är mycket riktigt, det vet alla och även jag mycket väl. Meen, efter en självransakan fann jag några sidor längst bak i mitt huvud, sidor som det inte vill bli avslöjade eller hittade. För dig som tycker att jag skriver alldeles för metaforiskt och obegripligt så är det mitt undermedvetna jag talar om. Där har jag mycket riktigt präntat in att Rom faktiskt inte byggdes under en natt. Meeen däremot reste Tanya hela Romariket under en natt. För Tanya är en superwoman som klara att gå över glödande kol utan att bli sotig om fötterna. Hon kan hacka lök utan att börja gråta. Hon kan, hon kan, hon kan.

Så smått har jag faktiskt börjat inse att så är inte fallet.. Eller att säga att Jag insett det vore att ljuga. Mina kära stöttande föräldrar har fått mig att inse detta. Jag är vilsen och jag behöver hitta tillbaka till mg själv. Hitta tillbaka till Happy-Tanya som gillar nya och utmanade saker. Hitta mig själv som en bofasst invånare av detta land, Sydafrika. Meningen med livet är att finna det som får en att känna att man har något att leva för. Finna sin passion, det man brinner för. Och det kan man inte göra förens man funnit sig själv. Det skulle vara som att börja guida utan guidekunskaper, räkna 2-3-4 och hoppa över nr1. Nothing would make sence - No, no, nej, nej, det skulle bara bli fel. Det är en bekännelsens tid i mitt liv nu och jag som trodde jag kände mig själv och mina begränsningar har insett att jag har små rävar begravna både här och där. Jag vill vara fullärd på en gång! Jag som alltid ansett mig själv ha ett fantastiskt tålamod, jag har nu inte ens tålamod nog med mig själv.

I helgen hälsade jag på vänner till familjen borta i Fishhoek. Jag fick genast bli endel av deras familj, och eftersom att det står för är min största saknad så kändes det därför underbart och tryggt. Under min vistelse där hinner jag till och med bli ihågkommen av Helicopter man. Ja, för han är nu inte längre rankad som a Boy, he's from yesterday and on - a Man. Den som är snabb hinner då kanske räkna ut att vi träffades igår, ja, det gjorde vi. Vi skulle flygit, men vädret var tyvärr för dåligt. Men inga tårar fälldes för detta för han var snabb och bokade in en ny tid, imorgon - utanför mitt hus kl 16.00. Istället för en flygtur så så bjöd han på en rundtur i stan för att sedan stanna till vid ett café. Och vad för café har han siktat in sig på? Jo, ett glasscafé! Min första glass i SA, wioo! Glatt ställer jag mig och beställer en strut med mint och vanilj. Jag har förra söndagens dejt djupt rotad i mitt undermedvetna och börjar därför automatiskt rota efter plånboken i väskan. Då plötsligt händer det. Borta från verandan på glasscafét ropar Adam på mig och visar med en enkel handgest att han står för betalningen. (!!!!!!!!) VA! Det är detta jag snackar om, här hade jag nu någon som fattat grejen. Nöjd sätter jag mig med min glass i solen och ser på medans han gör sin grej. Efter att gått en runda i kvällssolen, utanför den nya stadion som håller på att byggas utanför Waterfront, har han hunnit gå igenom hela den politiska situationen i SA, detta i jämförelse med bl.a. det som hänt och pågår i Zimbabwe. Senare fortsätter vi hem till hans lägenhet, som mycket riktigt, ligger endast ett kvarter från vår gata. Där fortsätter vårt samtal men nu på ett personligare plan. Faktum är att det var han som inspirerade mig till att göra min Bu & Bä lista, okej, inte bokstavligt talat. Men denna pojk sitter och berättar saker om sig själv som jag aldrig kunnat ana. Han är endast 23år men med tanke på allt han säger så hade man kunnat tro att han levt i 40år. 23år och redan vis, för sin ålder då såklart. Gång på gång måste jag bita mig i läppen för att inte brista ut i ett fånigt leende, jag var bara heeelt förundrad. Jag vet inte när jag senast mött en så intressant människa och pratat om grejer som jag inte ens nämner för alla mina vänner där hemma. Trots att det inte blev någon flygtur den eftermiddagen så la jag mig i sängen igårkväll med ett något lättat hjärta. Jag tror jag har fått mig en liten ny vän, och det gör mig barnsligt glad och hoppfull inombords.

Sen är det ju så att....

Glömde säga att jag är förskyld me. Då vet ni.

I feel good

Torsdag kväll. Jag mår bra. Dagarna här går både upp och ner, ena dagen känns det som man har stenkoll och att man klarar allt. Nästa dag inser man hur liten och naiv man är när man plötsligt inser hur oändligt mycket det finns att läsa och lära sig om ett land. Men som med allt annat så kan man aldrig bli fullärd och efter att Sofie här om dagen gav tillbaka med en moralkaka om hur mycket energi jag lägger på att oroa helt i onödan. Fokusera inte på bergets topp utan ta en etapp i taget så står du där uppe och blickar ner på vad du åstadkommit som du aldrig trott du skulle klara från början.
Så nu, förtillfället, mår jag gott och känner mig rätt stabil. Jag börjar lyssna till vad min ytterst förnuftiga mage säger och faktum är att det som gör en mest stressad är att allt just nu är i en enda stor röra i huvudet. Jag har liksom bara matat in information som ligger huller om buller så jag inte kan hitta den och använda den vid rätt tillfälle. Ganska värdelöst altså.. Så istället för att springa runt på ännu fler museum innan jag har placerat de första i olika fack vore ganska meningslöst. Så, vad har jag gjort åt saken då? Jo, för första gången i mitt liv gör jag nu ett skolarbete frivilligt! Ett traditionellt skolarbete av högsta klass där jag enkelt kan sortera all information i form av text och bilder som jag sen lätt kan fylla på efterhand. Så efter att ha suttit med detta en dag så känner jag mig plötsligt nöjd med mig själv och att jag trots allt lärt mig någonting.

Denna veckan har vi haft mycket tid för oss själva att styra över. Förra veckan var det motsatsen, schemat var fullspäckat och jag var vid gott mod, till det plötsligt slår slint för mig, sista dagen innan den efterlängtade helgen. Jag bryter ihop mitt under en av mina översättningar i bilen. Jag finner mig helt bortappad och försöker av hela min hjärnkapacitet förstå vad det är chefen säger, men förgäves. Så där sitter jag sen, ihop tryckt i mitten av bilen med människor omkring mig som väntar på att jag ska prestera och säga rätt saker. Jag får inte fram ett vettigt ord, kallsvetten kommer och jag känner mig plötsligt febrig och ögonen börjar bränna. Fattas också att jag skulle börja gråta! Det är nog det värsta som finns att få ett hejdlöst gråtanfall mitt bland människor man inte känner.

I efterhand kan jag nu tycka att min reaktion inte var så konstig trots allt. Obekvämt - ja, men onormalt - nej. Det handlade om att plötsligt så gjorde sig mitt psyke påmint, att det faktiskt inte fixar mer press och det var droppen som rann över. Och när det rinner över är det som att trycka på en knapp, i mitt fall som ärvt den ytterst kvinnligt ansedda reaktionen, att börja gråta. Faktiskt så var detta första gången jag grät sen jag vinkade av min familj på flygplatsen. Sen har jag bara matats med vad som komma skall, vilket blir en enorm påfrestning för det mentala att kunna hantera den nya pressen, kraven och inte minst den helt nya miljön och alla intryck. Så nej.. Det var väl inte helt oväntat att det skulle.. Hade bara inte väntat mig att det skulle hända mitt ute i bushen med fem människor som inte känner mig.

Helgens dejter
Och för den nyfikne som hållit sig uppdaterad så har ni hört om helgens dejter..mmhm! Det var både flipp och flopp, på lördagen käkade jag och Sofie lunch med the Helicopter boy och hans “lilla” vän Steve, som kom från england men var nu här på rehab efter att ha druckit för mycket saft, berättade han hjärtligt och öppet. Iallafall, det var en trevlig lunch som fick ett mycket hastigt slut då de plötsligt fick väldigt bråttom iväg.. något snopet. Men sådana är dom tydligen här med, oförutsägbara. Inga bittra vibbar efter det för Helicopter boy skrev senare att de gärna ville se oss igen och att vi skulle höras denna helgen, aha!
Nåväl, dagen efter, söndag, väntade dejt nr.2. En härlig chokladman hade jag at vänta. Vi käkade sushi i Waterfront och hade väl en trevlig stund och det flöt på fram tills notan kom. Regel nr 1. Killen ska under Alla omständigheter betala notan. Men vad händer, jo, han lyfter inte ett finger, utan Jag, Kvinnan, Tanya, får betala rubbet. Han betalar inte ens sin del, inte ens sin dricka! Och att skylla på att han skulle undgått denna oskrivna regel går inte eftersom han levt och bott i Oslo under tio år. Ja, han var altså x antal år äldre.. men fortfarande. Här åker man till andra sidan jorden för att bli behandlad som en prinsessa men finner att det är inte bättre än hemma. Ja, det var en stor besvikelse och nej, jag kommer inte träffa honom igen.

Förutom att jag vart denna veckan gått tillbaka, back in tha days, och börjat göra skolarbeten så har jag även unnat mig att gå omkring på stan och hitta små mysiga ställen så man kan känna sig hemma. Och sannerligen, den som söker, han finner. Längst upp på long street går jag förbi ett litet sött café där jag går in och sätter mig. Väggarna är målade i rosa och det står nybakade muffins och kakor garnerade i strössel och glasyr i alla regnbågens färger. Ju mer jag ser mig om i cafét ju lyckligare blir jag, så jag slår mig ner med en choklad muffins, varmoboy i handen. I bakgrunden spelades Britneys gamla hits, CD:n som faktiskt min mamma gillade för den som ville veta, CD:n men de låtarna hon gjorde before she gone bad.. Det var i alla fall ett moment of pure happiness. Så mycket små töntigt söta detaljer överallt! Min blivande man, om du läser detta. Det är såå jag vill att mitt blivande hus ska se ut, nu vet du.

Det finns nog dom av er som tycker att jag skriver på tok för länga inlägg och att jag borde korta ner dom eller sprida ut dom bättre. Men det tycker inte jag. Faktum är att jag gång på gång undrar varför så få av mina vänner inte hört av sig, är jag inte saknad? Har dom där hemma glömt mig redan? Det tänker jag innan jag sen kommer på att jag faktiskt inte har vart borta längre än tre ynka veckor.. Så jag har inget att anklaga någon för. För mig känns det som jag vart borta flera månader för här händer så mycket nytt hela tiden. Mina tre veckor här motsvarar ungefär vad som sammanlagt skulle hunnit hända mig under ett halvår om jag bott hemma, inkl. dejterna.
Så till dig som inte orkade läsa till detta slutet av inlägget kan jag bara beklaga att du gått miste om mycket intressant och bra-att-veta grejer. Till dig som orkat läsa ända hit säger jag tack för att du är med och delar mitt liv med mig. Godnatt

inte sa manga bilder

Kapstaden fran Atlanten - Jag ar glad pa havet

Robben Island - Nelson Mandelas cell - Jag & the ladies vid Cape of good hope

pics

Gamedrive i Fairyglen Nationalreserve

Kirstenboschs Botanical garden

Bo-Kaap