Skönsömn under barhimmel

Igår fyllde en liten vän år här på skolan och som trevlig avrundning på kvällen gick vi ut och skåda den för tillfället stjärnklara himlen tillsammans. Den var underbar att se och vi önskade att kunna fortsätta stå där och blicka upp mot den hela natten. Sagt och gjort, beslutet var iaf enkelt från min sida då min mage bjöd på aromer bortom denna värld och tanken på att ligga instängd med med mina tarmar i ett litet rum den natten var inte jätte lockande. 5 minuter senare var vi tillbaka, alla samlade, under himlens alla stjärnor men nu iförd full fof-natt-mundering med allt vad det innebär. Efter att omsorgsfullt valt skolgården lätt bästa stjärnsksådningsplats kröp vi ner, alla tätt hopkrupna i våra varma dunsäckar. Efter sagostund och sång av gossarna slumrade vi alla in, intet ont anandes om vad natten skulle bjuda på..
Mitt i natten väcks jag med ett ryck av att någon springer omkring runt vår "lägerplats", jag lyckas vända mig om i en larvlikanande rörelse och vad får jag se; en halvnaken man som står och shteeker i den knappt kyliga 10 minusgradiga luften. Chockad av åsynen av hans blänkande hud i månskenet får jag inte fram ett ljud. Ogenerat besvarar han min tomma blick med att nöjt leende och slinker så ner i sovsäcken och somnar bums.
Ett par timmar senare vaknar jag till igen och försöker då urskilja stjärnorna från dess mörkblågrund, jag tror mig lyckas med upptäcker förskräckt att de tycks komma närmare och närmare. Min trötta hjärna fattar inte att de är stora snöflingor som vackert singlar ner förens ansiktet täckts av smält snövatten. Det först så förskräckt ansiktsuttryck jag måste haft övergick så i ett belåtet leende och jag kröp så ner med hela huvudet nerborrat sovsäcken.
Så vaknade vi alla i en gemensam sång och täckta med ett tunt lager snö några timmar senare och jag även med en härlig dräggelfläck kring mungipan. Glada sträckte vi på oss i våra sovsäckar och jollrade glatt ut i den kalla vinterluften - God morgon första advent.

Gammal dröm blir verklighet - typ

Som 5 åring drömmde jag om att en dag få stå på isen med tajt trikå och spritsad ballerina kjol och göra trippelaxel efter trippelaxel framför ett hav av publik som hylla mig. Nu är den drömmen nära verklighet. I fredags begav jag mig ishallen i Järpen för att den tredje fredagen i rad slipa på mina konståknings färdigheter. Eftersom att det var tio år sedan jag stod på ett par skridskor sist så var jag minst sagt mör efter första träningen. Men jag må stolt säga att i fredags klarade jag åkning baklänges och snurrar. Kankse att självförtroendet steg mig något högt då jag utan någon vidare eftertanke satte iväg i full karriär mot sargen då jag såg att grabbarna i Järpens egna hockey lag kom in travandes. Med ett fånigt stort leende satte jag iväg i deras riktning och la så ena skridskon vackert bakom den andre och började spinna på stället, runt runt (två varv knappt, men..) så tappa jag balansen och satte mig ner och fortsatte snurra okontrollerat i en hukande ställning för att så återfå balansen och svajande resa mig och vingla vidare på mina white'n shining blades. Fortfarande naivt nöjd med min otippade satsning vände jag mig om för att möta grabbarnas godkännande blickar, det enda jag hinner se är hur siste man försvinner in i deras omklädningsrum. Knappt dissad står jag ensam kvar på isen och känner eftersnurrningarna i sjuda i öronen.
Ack ja, vad är en oslipad isprinsessa utan träning? Inte mycket att hurra för tydligen om man går till renodlade hockeypojkar.
Jag fortsätter uppfyllandet av min dröm att bli isprinsessa, sedan cirkusprinsessa för att slutligen kanske nå mitt gyllene mål som egentligen alltid varit att bli inget mindre än en riktig Prinsessa. Waah!

Primäråk!

Bilder från Isvaksräddningen, Issjödalsturen och innifrån kåtan i Njarka sameby.

Då var säsongens första prmiäråk äntligen avklarade! Igår skådade jag soluppgången ifrån backen, strax före jag susade nerför backen där jag längre ner la mig platt på den isfrusna pisträfflade konstsnön. 20m nedanför låg jag sedan och stirrade tomt mot himmlen och undrade; varför. Dock släcktes inte åkglädjen och jag fick även skåda solnedgången ifrån bilen påvägen hem sex timmar senare den dagen, matt men nöjd efter att tillbringat hela dagen i en och samma backe och gjort de med stort nöje. Nu väntas med förtjusning säsongs första blåa märke på det 20cm breda parti mellan ryggslut och rumpa som igår fick smaka ispist.
Ajjemään.

En helt vanlig dag på Fjäll & friluftslinjen

Barnen vaknar, stiger upp, traskar till frukost. Barnen vet att idag är dagen hela Sverige gått o nalkats ända sedan de första alarmen om den sviniga influensen spreds i slutet på sommaren. Vaccinering som sägs vara värre än själva influensan, vaccinet med fler biverkningar än en dos testosteron. Ja, det var idag svinvaccinet kom till Hålland.
Men inte nog med det. Dagens SLAO lektion (Svenska Liftanlägningars Organisation) vart inställd så våra ack så flexibla lärare kastade om en aning i schemat, oh sedär, istället fick vi idag göra det vi egentligen ska göra om 3månader. Späännandeee.
Så efter vaccinationen vaggade vi ståtligt ut ur skolan, snöt oss i handen, sen drog vi ut till Helgesjön för att träna oss i isvaksräddning. Jag menar, lite nedkylning har väl aldrig skadat någon. Nejee, inte en fofare iaf.
Som sista detalj bör tilläggas att ikväll dessutom är fofarnas offentliga uppesittar kväll då vi gemensamt kommit överens om att just skjuta på våran "Folk i Fjällen" fördjupning, medvetet, till just sista kvällen, ikväll, för att vi tycker att det är så kul att göra saker gemensamt och hemskt gärna på just; samma sätt. Eller hur..

Fof är bara glada

Ryktet gick som en löpeld i fredagskväll-lördagmorgon om att Trillevallen öppnat liftarna för provåkning. Ajjemääään!!! Ropade fof i kör och slank smidigt ner i sina fräsha skidkläder, slängde utrusningen över axlarna för att sedan på rosa moln flyga iväg till backen på varsitt rosa moln som vi alltid har parkerat utanför på fönsterbläcket.
Kanske är det detta som är vårat problem kära fofare. Att vi är på tok för naiva och tror på allt som sägs till oss, jag menar, so what att det inte ligger snö på marken här de skulle ju bli säsongens första feteåk..? Vi vill ju bara tro det bästa om alla och att alla här på jorden har ett hjärta av guld (mer eller mindre) någonstans där inuti och därför talar sant och vill väl. Men ack, blåaögon fick sig en rejäl kvist i ögat i lördags. Trots våra vita hjärtan och trots att vi ställt oss hand i hand i en ring och sjungit och dansat snöglada friluftssånger som vi så ofta gör för att hylla moderjord, trots allt detta så blev de ingen åkning i lördags. Några av oss grät, andra fann tröst i en annans famn, men alla kände vi ändå djupt inom oss en sällsam glädje och motivation att trots svek och lögner ändå våga fortsätta tro på människan. För vi är fof & vi har alltid varandra.