Det manliga slaget på axeln

Efter fyra fantastiskt shtekiga dagar i solen på playa del Munkaskog, varav två tillbringats solandes under ett rosa skynke då huden fått sig en smärre törn av den kära Uv-strålningen, så var det dags att jobba. Med mitt lilla solblekta blonda hår och rosa vattenflaska i handen så var det inte utan att jag stack ut i den skara som kl. 8.30 stod samlade kring en lastbils container. Fröken Persson och sju gubbar och grabbar, utan rosa vattenflaska. "Vi har aldrig haft några tjejer här innan" säger chefen och tittar på mig. "Jaha" säger jag varmt samtidigt som jag räknar upp till tio vackra vita hästar. Utan fler krussiduller ger vi oss på containern. Containern är fylld med kartonger med solpanel i, de är mellan 180cm-220cm och väger mellan 18kg-30kg/st. Av någon anledning har man inte, och brukar tydligen inte, staplat de på pall. Utan man har lagt dem rakt på golvet och bara staplat på varandra. Det är bara att börja bära, de tyngsta hjälptes vi åt med två och två, tills chefen kom " Det där tar alldeles för lång tid, ni får bära dem själva."Jag, som just då fått lite felbalans med min lilla 26,5kg kartong, lyckas komma in dansandes precis när han säger detta. Han ser på då en kille skuttar fram till min undsättning och hjälper mig fram med den. "Med undantag för flickan som givetvis får hjälp om hon behöver". Sen går han. Jag räknar till upp tio vita, fantastiska vackra hästar och jag får riktigt fantisera upp dem i bilder för mitt inre för att bibehålla mitt glada humör. Sen tusan bar vi kartong, allihopa, lika mycket, lika tungt. Sen, efter en halv timma kom det, det manliga slaget på axeln, slaget som bekräftar att man är med i matchen. Att jag vuxit upp med bröder listades ut relativt snabbt och sedan var snacket igång. Efter drygt två timmars bärande stod vi och beskådade den tomma 12meter långa containern, enande, jag och sju svettiga män. Ajjemän!