Efter ett år på bortaplan, ett år där man konstant gjort bort sig, om och om igen. Ramlat rest sig upp, ramlat igen, igen, igen.. ett år av konstant nybörjar fasoner på skidor och diverse aktiviteter som jag aldrig förr pysslat med å har väl inte självaktningen vart på topp då man inget annant kan än att skratta åt sin föga begränsade förmåga. Så kom upprättelsens dag i tisdags. De som ville i klassen fick i tisdags följa med till min hemmaplan, stallet. Med ett pendlande väder gav vi oss iväg från Merakerfjell ridsenter med 17 islandshästar rakt upp på fjället. Glada barn var vi och fina hästar var det. Våra stora grabbar som oavbrutet konverserade med sina hästar i uppmuntrande ton och klappar på halsen och min ivriga häst som gärna förhöll sig på sina bakre två ben så tog eftermiddagen slut alldeles för fort. Men då natten innan avbrutits av 3½timmas fågelskådning mellan 02.00-05.30 vid Ånnsjön så var inte John Blund långt borta då hemfärden vankades.
Fåglar är kul & Häst är bäst på fjälle
fredag 28 maj 2010
Norge Norge Norge
Under-underbara Norge! Med bergtoppar som om man egentligen befann sig 200mil ner i alperna och inte i det lilla grannlandet. Aldrig hade jag trott att bergen var så höga och så vackra någonstans så nära hem. Som alperna fast utan all kommers, ledningar och liftsystem. Altså lugnare och mer rogivande.
Så vad gör man i en sådan fantastisk natur, om inte ge sig iväg på äventyr upp på topparna och ner mellan dem i fjordarna? Dag tre gav vi oss iväg för 1/3 toppturer under himlens klarblå tak. Vi hinner inte mer än fem minuter förens turens första avklädnings-paus blir nödvändig, för vissa av oss (jag och min trogna svettvän som följer mig i klimakteriets böljande värmevågor). 30 minuter senare var vi två nerstrippade till enbart linne och shorts respektive underställ i våra hårda plastpjäxor. Läckert värre. Men upp genom skogen vandrade vi med våra skidor på ryggen hela vägen upp till trädgränsen och snön, där vi äntligen kunde ta på oss skidorna och fortsätta vår väg mot toppen. Efter att ha bråkat med en av mina större rädslor, en rädsla större än den för lagsportskillar, nämligen höjder, så nådde ja krypande toppen av Goksyøra på 1337 m.ö.h knappt skakig kikade jag ut över de enorma vidderna som drog den sista lilla andan ur mig som jag egentligen inte hade. Enastående vackert, snötäckta toppar hela vägen bort till horisontens rand och med ett frittfall i fjorden rakt nedanför. Jag kunde däruppe ändå känna en fröjd över att all svett inte vart förgäves, det var värt det.
Efter fyra dagar fulla med aktiviteter så var det dags att ta semester från semester. Klassen skildes åt och drog iväg på olika håll i några dagar. Vår lilla vita Saab, packad som om året vore 1975 och hela familjen Nilsson på fem pers skulle ut på bilsemester, tog oss fram längs Norges ögonsköna vägar. Fiske kom att bli vårt stor kall under vår roadtrip och sista kvällen fann vi oss sittande på en klipphäll på en camping strax söder om Trondheim, fiskandes i den ljumna luften på säkert 10-15grader. Plötsligt så har vi tumlare som rullar upp tre meter från klipphällen. Förutom att jag hysteriskt börjar ropa på han, som för tillfället står med kastspöet i handen, att genast sluta kasta för att akta delfinerna, så var detta den vackraste stunden under hela den veckan.
Sista dagen, 17maj, rullar vi in i Trondheim, matta men ett belåtet uttryck i ansiktet. Mitt i vårt sökande efter parkering så börjar bilen tröttna och strax därpå står vi stilla, mitt i Trondheim, mitt i en rondell, mitt i city. Bilens död räddade den dagens annars frånvarande träningspass, då vi senare den eftermiddagen springer och puttar bilen 500m genom centrum, mot enkelriktat till ljudet av ett antal glada norskars tillrop om svenskar och deras bilar. Det var bara att bocka och jogga vidare. Bilen kom aldrig hem den dagen, men det gjorde vi tack vare vår kära kollektivtrafik.
Så till Norge, landet där borde man semestra oftare. Ja.
Så vad gör man i en sådan fantastisk natur, om inte ge sig iväg på äventyr upp på topparna och ner mellan dem i fjordarna? Dag tre gav vi oss iväg för 1/3 toppturer under himlens klarblå tak. Vi hinner inte mer än fem minuter förens turens första avklädnings-paus blir nödvändig, för vissa av oss (jag och min trogna svettvän som följer mig i klimakteriets böljande värmevågor). 30 minuter senare var vi två nerstrippade till enbart linne och shorts respektive underställ i våra hårda plastpjäxor. Läckert värre. Men upp genom skogen vandrade vi med våra skidor på ryggen hela vägen upp till trädgränsen och snön, där vi äntligen kunde ta på oss skidorna och fortsätta vår väg mot toppen. Efter att ha bråkat med en av mina större rädslor, en rädsla större än den för lagsportskillar, nämligen höjder, så nådde ja krypande toppen av Goksyøra på 1337 m.ö.h knappt skakig kikade jag ut över de enorma vidderna som drog den sista lilla andan ur mig som jag egentligen inte hade. Enastående vackert, snötäckta toppar hela vägen bort till horisontens rand och med ett frittfall i fjorden rakt nedanför. Jag kunde däruppe ändå känna en fröjd över att all svett inte vart förgäves, det var värt det.
Efter fyra dagar fulla med aktiviteter så var det dags att ta semester från semester. Klassen skildes åt och drog iväg på olika håll i några dagar. Vår lilla vita Saab, packad som om året vore 1975 och hela familjen Nilsson på fem pers skulle ut på bilsemester, tog oss fram längs Norges ögonsköna vägar. Fiske kom att bli vårt stor kall under vår roadtrip och sista kvällen fann vi oss sittande på en klipphäll på en camping strax söder om Trondheim, fiskandes i den ljumna luften på säkert 10-15grader. Plötsligt så har vi tumlare som rullar upp tre meter från klipphällen. Förutom att jag hysteriskt börjar ropa på han, som för tillfället står med kastspöet i handen, att genast sluta kasta för att akta delfinerna, så var detta den vackraste stunden under hela den veckan.
Sista dagen, 17maj, rullar vi in i Trondheim, matta men ett belåtet uttryck i ansiktet. Mitt i vårt sökande efter parkering så börjar bilen tröttna och strax därpå står vi stilla, mitt i Trondheim, mitt i en rondell, mitt i city. Bilens död räddade den dagens annars frånvarande träningspass, då vi senare den eftermiddagen springer och puttar bilen 500m genom centrum, mot enkelriktat till ljudet av ett antal glada norskars tillrop om svenskar och deras bilar. Det var bara att bocka och jogga vidare. Bilen kom aldrig hem den dagen, men det gjorde vi tack vare vår kära kollektivtrafik.
Så till Norge, landet där borde man semestra oftare. Ja.
torsdag 27 maj 2010
En bal
En bal, ve den dagen då balar inte längre äger rum. Ve den stunden då valsen fått sväva sina sista steg över ett blänkande glasgolv. Då ljudet av dansande fötter ebbat ut för att aldrig igen återhöras av en människas öron. Det var en glad kväll då vi i lördags klädde oss i våra finaste och glansigaste klänningar för att svassa ner på vårens första bal. Med ena handen i en ungherres styrande hand och den andra högt vilande på hans stadiga axel så förflöt tretakterna under ett svagt, nästan ohörbart men synligt, trippande av mina fötter på tå i ett försök att matcha min eskorts mäktiga 180cm.
Det var ett glatt gäng vänner som tillsammans den natten vandrade vägen hem till ljudet av fåglarnas kvitter, idag tillsammans, i övermorgon inte..
Män i kök
Ack vilken fröjd det är att baka kakor till ljudet av stora pojkars djupa insnörvlande andetag. Andetag så djupa att man får hålla i smeten i bunken så att den inte dras in i de oansade näsborrarna på dessa grabbar små, våran skolas stolthet.
Glädje att se hur den ena tar sig an att hjälpa till med att grovhacka madeln, som ska garnera Kerstinskakans gyllenbruna skal, genom att varsamt plocka ut madeln på skärbrädan, en i taget, för att med en extrem precision hacka ner dem, en efter en, i mindre format. Vad vore en kvinnas bakverk utan den manliga hjälpande handen? Jag har svaret; Inte mycket alls. Aldrig har en Kerstinkaka fått bli beströdd med så omsorgsfullt och väl arbetad mandel. Tack!
Glädje att se hur den ena tar sig an att hjälpa till med att grovhacka madeln, som ska garnera Kerstinskakans gyllenbruna skal, genom att varsamt plocka ut madeln på skärbrädan, en i taget, för att med en extrem precision hacka ner dem, en efter en, i mindre format. Vad vore en kvinnas bakverk utan den manliga hjälpande handen? Jag har svaret; Inte mycket alls. Aldrig har en Kerstinkaka fått bli beströdd med så omsorgsfullt och väl arbetad mandel. Tack!
fredag 7 maj 2010
Sommar i drömmarnasland
Drömmen som jag trodde skulle förbli svävandes i dess transparent skimrande form högt ovanför mitt huvud. Drömmen om att återigen få gallopera sandvägarna fram genom Munkaskogen. Idyllen som för så länge sedan nu var min vardag kommer få nytt liv igen! Även om det bara är över sommaren så kommer den leva kvar ack så mycket längre inuti mitt bultande hjärta. Tack himlen för att du öppnat dig och låtit två springare på sväva ner åt mitt håll. tack tack tack
Glada barnadagar, snart är jag här!
torsdag 6 maj 2010
Varför inte ge sig på berg när man inte klarar små sten?
Hej hej berget! Idag fann jag mig kramandes ett berg 4 m upp, i luften. Ska man vara rädd ska man ju vara det med stil och ska man möta sin svindel varför inte göra det på utmed en stenvägg.
Men jag gjorde de, och jag kom ner, waaaoooo!
(Mamma prova inte detta hemma på de höga, vida Munkaskogsbergen)
Tack Sofia Persson för din fina fotoassistans!
Men jag gjorde de, och jag kom ner, waaaoooo!
(Mamma prova inte detta hemma på de höga, vida Munkaskogsbergen)
Tack Sofia Persson för din fina fotoassistans!
tisdag 4 maj 2010
Tanya goes solo
Packa upp, packa om, packa ner, packa rätt. Så ljuder sången från fjäll & friluftslinjen. För mycket mer än det har vi inte gjort sedan vi kommit tillbaka från våra praktiker. Men alla är vi glada för de då våren nu börjat knoppa sig även här uppe och då är det bara ute man vill vara. Idag tillbringade vi dagen bl.a. med att klättra i träd tillsammans. Allt för gruppdynamiken, så att säga. Det känns gott att våren är här säger man, och ändå var det senast igår em. som det snöade. Redan för ett par veckor sedan vägarna bjöd på barmark så tyckte jag att det vore på sin plats att ta på sig springshortsen. Och helt okej var väl det, tills man ser hur snön börjar falla, man inser att det nog inte är så varmt som man tror och att ens referenser för vad värme är nog har rubbats en aning under denna istid till vinter som vart.
Förra veckan var det iaf dags för våra soloturer, som vi under hela året gått och tänkt på som något dolt, långt in i framtiden, plötsligt var det dags. Helgen hade bjudit på strålande väder och den hade vi tillbringat med Olle som lärt oss allt om telemark. Så det var men knappt möra ben som jag nu såg framemot en lugn, shtekig soltur i solandets sken. Ja, linnet låg nerpackat överst i topplocket för att jag snabbt skulle kunna svida om för la playan, så att säga. Kan Baffin Babes, då kan Tanya.
Glada och förväntansfulla skiljs vi fem åt som skulle utgå från Storulvånsfjällstation. Jag kommer 100m sedan är det dags att sätta på stighudarna om jag hade tänkt att ta mig fram till Ulvåstjärnsrastskydd innan soldnedgången. Men, ingen fara med de, solen lös ju och livet kändes gott. Ett par timmar senare har jag nått mitt första delmål och solen lös nu mer med sin frånvaro och likaså mitt innan så godmodiga leende. Då vinden tilltagit och molnen börjat bjuda på sin bästa vara så tog jag min karta och kakburk och gick in och satte mig i skyddet för att fundera på mitt nästa drag. Med en tomblick stirrades in i väggen mitt emot mig, och efter att ha läst alla inklottrade meddelanden på den så har jag maniskt slukat halva min kakranson för hela veckan. Då en slagen kämpe, tillhörande min klass, tumlar in över tröskeln och berättar hur hon tvingats tillbaka av vinden såg jag bara en tröst framför mig, en...kaka...till...Inte tusan skulle jag väl behöva ge mig redan. Precis då tycker jag mig höra en mojnande vind. Jajjemän! Blåhammar here I come! Ut och på och iväg med ryggsäcken flyger jag, upp över branten mot Blåhammarfjället och aldrig förr har jag varit så långt nordväst i det området förr. Jag hinner lagom upp till det flacka partiet fram till stationen då vinden, som för en studn kommit avsig, återupptar sin uppgift, och denna gången, sin fulla uppgift. Nu dröjer den heller inte med att bjuda på hela sin misär utan drar med sig hela himlen element och börjar piska is över mig. Med isbitar piskandes i ansiktet, remmar från ryggsäcken snärtandes i ansiktet, snor sorlande i hela ansiktet hade jag ett av mina minst attraherande uttseenden i min ensamma strid i detta elände till fjällväder. Hånad av moderjord att jag dukat för sol och shtek i min havsblå linne. Förtryckt av vinden som ihärdigt pinade från sidan och gjorde varenda steg framåt till en pärs. Så ser jag ljuset i min tunnel; Blåhammarfjällstation. Jag kastar av mig ryggsäcken för att dokumenteringshjärnan talar om hur alla delar av turen ska med. Jag fotar av misären och slänger sedan tillbaka ryggsäcken på ryggen, men då, just då slår hela helgens möra, trötta och slutkörda telemarksmuskler till och ryggsäcken blir mig övermäktig. Jag orkar inte lyfta upp den. Jag i allt x-antalig gradvinkel i den allt annat än mild-måttliga vinden. (Yr!!) Jag måste samla mig i flera minuter för att sedan, ljudligt, från tårna ryta i en extrem kraftansträngning och lyckas snirkla på mig säcken. De sista kilometrarna var bland de längsta någonsin. Men fram kom jag, och uppgiften att bo i tält under hela turen lämnade jag med snön utanför dörren. Ja tog in i självhushållet och kokade upp en hel härlig gryta med toRtelini, åt upp den, helt utan att skämmas. I vilket fall hade jag det nu gott och fick båda dusha och basta och stridslågan steg så snart dessa behov var fyllda. Här visar jag tre olika stadier av misär som jag uppnått under året och jag hann bara uppnå grad 2 innan jag hann åtgärda mig till en hälsosam och motiverad nivå igen.
Misärgrad 1 - Ingen sol i sikte
Misärgrad 2 - ööh
Misärgrad 3 - Misäär!
Dagen därpå gryr snabbt och som kvinna inväntar jag vädret med ett stort tålamod. Vid lunchstid drar jag ut och banar en härlig genväg tvärs över Blåhammarfjället och slår upp tältet bakom en liten snöbetäckt stenhäll precis på baksidan av Getryggen med vy ut över dalgångarna. mmm vackert suckade jag nöjt och vänder mig slappt runt och känner hur håren reser sig i ryggen. Från Norgesgräns tornar återigen mörka moln upp sig och vinden.. ja den va inte sen att ansluta sig. En timma sol, två timmer snö och blåst, det var andra dagens melodi. Men eftersom jag redan gjort upp med vädret under dag två så var det bara att valsa med. Jag skottar upp en 1½m hög snövall runt tältets nordvästra sida. Det blir en god nattssömn och jag vaknar av solens varma strålar som orkat sin väg upp över kammen på Getryggen. Äntligen hade jag ingen morgon pigg och hetsig grupp att ta hänsyn till och kunde nu sitta i lugn och ro i min nattklädnad och tugga på min gröt, i en timma, rakt ur kastrullen, som var halvfylld. Ibland så ler ändå himlen tillbaka på en och då får man passa på att kasta ett leende tillbaka. Men, ack, härligt varar kort. Den mojnade vinden hittar mig igen och den här dagen så har den såklart vänt håll. Min hårt upparbetande snövall var nu altså inte till någon nytta..alls. För trött och nedslagen för att orka ta tag i problemet gjorde jag det enda rätta. Jag kröp tillbaka samma väg jag kom, in i tältet, ner i sovsäcken, i med de mp3 lösa hörlurarna i öronen och sov ett tag till.
Senare den eftermiddagen kan man skåda vackert snirklande plogsvängar ända ifrån sadeln och ner mot Storulvånsfjällstation. Jag vaknada väl aldrig den dagen riktigt för då jag lägger mig handlöst i den härliga blöta snön, ligger där i en sorliga röra och grymtar, för ord har jag inte på ett dygn tagit i min mun. Det tar mig fem minuter att få rätt på mig, tre meter innan parkeringen där min tur skulle nå sitt slut. Med en sista blick bakåt, upp mot fjället nickar jag och tänker; "Okej vädret, det är du som bestämmer..tills vi möts igen".
Förra veckan var det iaf dags för våra soloturer, som vi under hela året gått och tänkt på som något dolt, långt in i framtiden, plötsligt var det dags. Helgen hade bjudit på strålande väder och den hade vi tillbringat med Olle som lärt oss allt om telemark. Så det var men knappt möra ben som jag nu såg framemot en lugn, shtekig soltur i solandets sken. Ja, linnet låg nerpackat överst i topplocket för att jag snabbt skulle kunna svida om för la playan, så att säga. Kan Baffin Babes, då kan Tanya.
Glada och förväntansfulla skiljs vi fem åt som skulle utgå från Storulvånsfjällstation. Jag kommer 100m sedan är det dags att sätta på stighudarna om jag hade tänkt att ta mig fram till Ulvåstjärnsrastskydd innan soldnedgången. Men, ingen fara med de, solen lös ju och livet kändes gott. Ett par timmar senare har jag nått mitt första delmål och solen lös nu mer med sin frånvaro och likaså mitt innan så godmodiga leende. Då vinden tilltagit och molnen börjat bjuda på sin bästa vara så tog jag min karta och kakburk och gick in och satte mig i skyddet för att fundera på mitt nästa drag. Med en tomblick stirrades in i väggen mitt emot mig, och efter att ha läst alla inklottrade meddelanden på den så har jag maniskt slukat halva min kakranson för hela veckan. Då en slagen kämpe, tillhörande min klass, tumlar in över tröskeln och berättar hur hon tvingats tillbaka av vinden såg jag bara en tröst framför mig, en...kaka...till...Inte tusan skulle jag väl behöva ge mig redan. Precis då tycker jag mig höra en mojnande vind. Jajjemän! Blåhammar here I come! Ut och på och iväg med ryggsäcken flyger jag, upp över branten mot Blåhammarfjället och aldrig förr har jag varit så långt nordväst i det området förr. Jag hinner lagom upp till det flacka partiet fram till stationen då vinden, som för en studn kommit avsig, återupptar sin uppgift, och denna gången, sin fulla uppgift. Nu dröjer den heller inte med att bjuda på hela sin misär utan drar med sig hela himlen element och börjar piska is över mig. Med isbitar piskandes i ansiktet, remmar från ryggsäcken snärtandes i ansiktet, snor sorlande i hela ansiktet hade jag ett av mina minst attraherande uttseenden i min ensamma strid i detta elände till fjällväder. Hånad av moderjord att jag dukat för sol och shtek i min havsblå linne. Förtryckt av vinden som ihärdigt pinade från sidan och gjorde varenda steg framåt till en pärs. Så ser jag ljuset i min tunnel; Blåhammarfjällstation. Jag kastar av mig ryggsäcken för att dokumenteringshjärnan talar om hur alla delar av turen ska med. Jag fotar av misären och slänger sedan tillbaka ryggsäcken på ryggen, men då, just då slår hela helgens möra, trötta och slutkörda telemarksmuskler till och ryggsäcken blir mig övermäktig. Jag orkar inte lyfta upp den. Jag i allt x-antalig gradvinkel i den allt annat än mild-måttliga vinden. (Yr!!) Jag måste samla mig i flera minuter för att sedan, ljudligt, från tårna ryta i en extrem kraftansträngning och lyckas snirkla på mig säcken. De sista kilometrarna var bland de längsta någonsin. Men fram kom jag, och uppgiften att bo i tält under hela turen lämnade jag med snön utanför dörren. Ja tog in i självhushållet och kokade upp en hel härlig gryta med toRtelini, åt upp den, helt utan att skämmas. I vilket fall hade jag det nu gott och fick båda dusha och basta och stridslågan steg så snart dessa behov var fyllda. Här visar jag tre olika stadier av misär som jag uppnått under året och jag hann bara uppnå grad 2 innan jag hann åtgärda mig till en hälsosam och motiverad nivå igen.
Misärgrad 1 - Ingen sol i sikte
Misärgrad 2 - ööh
Misärgrad 3 - Misäär!
Dagen därpå gryr snabbt och som kvinna inväntar jag vädret med ett stort tålamod. Vid lunchstid drar jag ut och banar en härlig genväg tvärs över Blåhammarfjället och slår upp tältet bakom en liten snöbetäckt stenhäll precis på baksidan av Getryggen med vy ut över dalgångarna. mmm vackert suckade jag nöjt och vänder mig slappt runt och känner hur håren reser sig i ryggen. Från Norgesgräns tornar återigen mörka moln upp sig och vinden.. ja den va inte sen att ansluta sig. En timma sol, två timmer snö och blåst, det var andra dagens melodi. Men eftersom jag redan gjort upp med vädret under dag två så var det bara att valsa med. Jag skottar upp en 1½m hög snövall runt tältets nordvästra sida. Det blir en god nattssömn och jag vaknar av solens varma strålar som orkat sin väg upp över kammen på Getryggen. Äntligen hade jag ingen morgon pigg och hetsig grupp att ta hänsyn till och kunde nu sitta i lugn och ro i min nattklädnad och tugga på min gröt, i en timma, rakt ur kastrullen, som var halvfylld. Ibland så ler ändå himlen tillbaka på en och då får man passa på att kasta ett leende tillbaka. Men, ack, härligt varar kort. Den mojnade vinden hittar mig igen och den här dagen så har den såklart vänt håll. Min hårt upparbetande snövall var nu altså inte till någon nytta..alls. För trött och nedslagen för att orka ta tag i problemet gjorde jag det enda rätta. Jag kröp tillbaka samma väg jag kom, in i tältet, ner i sovsäcken, i med de mp3 lösa hörlurarna i öronen och sov ett tag till.
Senare den eftermiddagen kan man skåda vackert snirklande plogsvängar ända ifrån sadeln och ner mot Storulvånsfjällstation. Jag vaknada väl aldrig den dagen riktigt för då jag lägger mig handlöst i den härliga blöta snön, ligger där i en sorliga röra och grymtar, för ord har jag inte på ett dygn tagit i min mun. Det tar mig fem minuter att få rätt på mig, tre meter innan parkeringen där min tur skulle nå sitt slut. Med en sista blick bakåt, upp mot fjället nickar jag och tänker; "Okej vädret, det är du som bestämmer..tills vi möts igen".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
