Bergsbestigarna tar revansh!

På toppen av Blåtind!

Tidigt imorse river min rumskompis ner en halv veckorturspackning, samt mat för 5 grova skogshuggare, i sin lilla dagsturs ryggsäck och ger sig av för att, för andra gången försöka, bestiga "döden bortom staden" Vågakallen. Detta resliga berg som tillsammans med Galvjetind är de två klassiska turerna på Lofoten. Första försökte gjorde vi i lag, det började med att vi gick bort oss redan vid foten av berget. Ett litet vägvalsfel och vi hamnade i total jungel där vi till slut kom fram till "bara blåbär"(en klätterled som går upp till toppen) och fastnade ironiskt nog med näsorna i ett snår med just; bara blåbär. Efter att ha ätit oss igenom snåret fick vi ett kärt återseende, stigen! Väl uppe på ryggen så seglade molnen in och säkrade toppen från att få fler besökare den dagen. Det var inte mer att göra än att vända och gå ner igen. Dock så slog snilleblixtrarna till med full kraft och något i huvudet sa, varför gå samma väg tillbaka när man kan gå obanat ner på andra sidan, en stig som ingen valt att trampa upp de senaste hundra åren. Men vadå liksom..
Ca 300m längre ner står vi sedan och lyssnar till ljudet av våra röster som ekar mellan bergsväggarna på en 70m djup klyfta. Aj, aj. De sista 200m ner till stranden tog oss nära två timmar då dessa klyftor blev en igenkommande krux. Kanske finns en anledning till att man inte gjort en stig ner på just denna sidan av berget.. Kanske var det så att vi gick på en nit.. Men bara kanske. Ner kom vi och sällan har marknivå känts så fantastisk och platt!

Nåväl, idag bestegs det omtalade berget av min kära vän men jag.. jag sov, trodde han.
Om sent men redo gav jag mig av med mina korta små, mot den lilla berget Tuva. Trodde du! Istället tar jag den högra stigen och följer den hela vägen upp på Blåtindens topp! Fjärilarna i magen har jag frätt sönder med magsyra och som Ariel ligger jag på toppen och strålar ner mot lilla Tuva, berget jag fick buga mig för sist och kalla till reträtt då mina små inomhus sandaler inte riktigt gav det greppet som krävdes för att hålla fjärilarna i schack. Revansh!