Nästa avkastning; Planket

Idag stod mycket på spel på skolans ridlektion i Tunarp. Det var återigen dags för den sista och slutgiltliga stilhoppningen som till stor del lägger grunden för vårat blivande betyg. Ovetandes om detta kommer jag och Linn till stallet i hopp om att vi ska ut och hoppa terräng banan, men icke. Men skönt tänkte jag, då hinner jag inte bli så nervös eftersom det kom så oförberett, perfekt för mig och mina obehärskbara nerver! Uppvärmningen går bra och även framhoppningen. Några hästar börjar vägra och krångla, jag kollar åt alla andra håll för att inte se och intalar mig själv att allt går som det ska. Jag tänker att jag ska prova på högre höjder denna dag, 1,10m ska jag hoppa banan på. Allt eller inget, så är det med de! Men tro inte att hästen börjar vägra, eller fel av mig, Vi värgar på andra hindret. Meen! Jag tar igen detta och samlar mig och hästen och får henne igenom heela banan. Så kommer sista hindret; rätuppstående planket. Lugnt och fint tänker jag hela vägen fram men det skulle jag inte tänkt för hon vägrar precis framför hindret. Ilsket rider jag runt och kommer igen och satsar nu järnet, VI SKA ÖVER! Jag satsar... men inte hästen. Jag åker över hästens hals rätt ner i hindret med huvudet först ner i plankorna och ser allmänt fånig. Ingen större skada skedd. Om det nu inte vart så att jag vart så bestämd och hållt ett sånt järngrepp i tygeln. Jag vägrade att släppa gummi tygeln då jag farit av. Det resulterar i feta brännmärken där fingrarna mer liknar presentbanden som man krullat med en sax. Skinnet liksom smälter ihop och blir kortare.. Aj. Det var dagens smärta. Men stark som jag är grymtar jag lite och kastar mig sedan upp som en ridderlig hjälte och försöker än en gång, jag tar mig över och slutför det jag påbörjat. Rätt ska vara rätt. Vad kan du dra nytta av detta; Ramlar du av, släpp tygarna. Eller helt enkelt använda ridhandskar och försök inte vara mer man än du är.