Från onsdagskvällens tur på Helgesjön i fullmånenssken i -15grader - uppfriskande! En vecka full av aktiviteter har passerat. Ja har hunnit ta mina första skakiga åk på mina ny hyrda turskidor och ett konstaterande kan redan sägas; längdskidåkning sitter inte alls kvar i ryggmärgen sen mina glada barnadagar. Hur jag ska klara toppturer med utförsåkning bärande 20kg på ryggen, i lössnö är ett för mig just nu obestigbart berg. Jag kan överhuvudtaget inte få skidorna att vilja svänga, allt mindre lyckas jag lägga någon spänstig eller smidig telemarkssväng. Men den dagen ja tvingas kunna det så får jag ta den sorgen då.
Att världen vi lever i håller på att spåra ur med all vår överkonsumtion är ett faktum. Det är tid för var och en att ta ställning i frågan hur vi vill leva våra liv. Måste livet levas på ett speciellt sätt eller vem har bestämt att du måste plugga i fem år för en utbildning för att vara värd något? Är det inte så att pengar är det mål alla strävar efter, Vi pluggar för att få en utbildning för att kunna få ett bra jobba med en bra lön så vi kan betala våra omkostnader i hyra och mat. Vi jobbar för att ha råd att leva våra liv, för att ha råd att göra det vi egentligen vill under våra få timmar av ledighet. Ska det verkligen kosta att leva? Varför kan man inte bara få lov att leva och göra det man älskar utan att behöva lägga energi på alla i-landsproblem vi timma efter timma lägger ner våra hjärtan i för att lösa.
I veckan träffade vi Markus Torgeby, också kallad löparen med stort L. Han flyttade hit upp från Öckerö för 20 år sedan och flyttade efter ett år ut i en kåta i skogen och bodde där under fyra år. Detta gjorde han för att skala bort omvärlden och fullhjärtat kunna ägna sig åt det ända han egentligen ville; löpa. Idag lever han under samma normer och värderingar men med familj bakom tjockare väggar.
Jag kan bara inte hålla mig från att skriva om denna människa ty jag är så otroligt fascinerad över det val han gjort och sin starka övertygelse som han som 20 åring lät sig följas. Jag menar, är det inte ironiskt hur en, för några år sedan, 22 årig Öckeröbo med en rullande göteborska hamnat mitt inne i den jämtländska skogen.
Som avrundning på denna vecka med många tankeställare så gick jag till min kära lärare för att prata över min ångest praktik. Det resulterade i ett, inte alltför otippat, samtal på 1½ timma som såklart handlade om så fantastiskt mycket mer än bara praktikplatsen. Säga vad man vill om det men jag gillar denna egenskap starkt hos min lärare.
Så vem vet, i sommar bor jag kanske bokstavligen i Munkaskogen.
Klipp ifrån en domumentär från 2002 om Markus Torgeby. Seee på den!
http://helionfilm.se/film/Loparen10min.mov
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar