Ett långsamt farväl

Fredagen den 4:e juni. En riktigt låång fredag som liksom aldrig tog slut och ändå tog den slut alldeles för fort. Det var även dagen som gav Thomas Di leva, inte bara ett, utan 23 nya ansikten. Drömmande svävade vi i symbios över scenen i aulan till ljudet av Thomas vackra strofer i "Vi har bara varandra". Gestaltande fiskar som simmar i vattnet och strävande rötter i jorden, dansade vi fram, hand i hand, vår sista dans tillsammans inför en totalt hänförd skara elever och lärare som aldrig förr suttit tystare.
Ensam på tåget hem dagen efter, med min mp3 i öronen och blicken tomt stirrande ut genom fönstret, då Di levas toner åter ger sig tillkänna ur hörlurarna och tårarna är ett faktum. Aldrig hade jag kunnat tro att en låt av detta slag skulle kunna göra mig så rörd att tårarna rinner nerför kinderna redan innan han ens har hunnit till första refrängen. Men kankse trodde jag inte heller innan att orden "Vi har bara varandra" kunde få ännu en betydelse, i form av just dessa 23, fantastiska, ansikten.

Men efter att ha sett hela juni månad passera förbi i ljusets hastighet utanför tågrutan och trots ett splittrat hjärta så är Munkaskog en dröm att komma tillbaka till. Vid blotta åsynen av garaget och den känslan av den skumpande bilen när den körs uppför den lilla grusbacken så känns det i hela kroppen; nu är jag hemma! När då den kända Munkaskogsbrunchen serveras morgonen därpå och jag ser att den fortfarande körs på samma vis med samma pålägg, är lyckan över att vara hemma total!
Nu har en vecka gått och jag har fått letat fram i trädgårdsland i gräset, fått träffa både mina kära morföräldrar och även hälsat på hos mina farföräldrar, där jag i dörren inte bara omslöts av ett varmt välkomnande utan även doften av farmor fantastiskt goda köttfärslimpa, mmhm! Nu väntar Stockholm med den kungliga familjen (mina bröder) och Carl philip! Carl möt mig i folkhavet med din brinnande blick och vältrimmade haka.