Inte utan min morgongröt

Vaknade av en strålande sol. Sprattlade mig ur sängen och kastade mig över en kastrull i köket för att koka upp stugans special. Tittar på klockan och inser att jag inte hinner med bussen till tåget om jag ska sitta hemma och sleva i mig gröten. Funderar en stund och hivar sedan ner gröten i en liten fryspåse. Kastar på mig ytterkläderna, slänger ner den härligt mjuka lilla grötpåsen i ytterfickan och hinner slänga med en liten fantastisk, oh så platssparande, (öh!) hopfällbar plast spork. Altså en gaffel och sked i hopsatt kombination, en av de fantastiska friluftsprylarna du inte kan leva ett fulländat liv utan.
Jag svävar in i bussen och faller ihop på ett säte där jag andas ut. Men efter endast 4min är jag framme vid hållplatsen där busschauffören personligen ser till att jag kliver av för att komma vidare mot Östersund. Det vara bara att tacka för omtänksamheten och trallalalalaa av. Jag kliver av men ser till häpnad hur bussen svänger av ner mot station därifrån tåget om 3min ska gå. (Lita inte på tuppen för han ljuger). Det var bara att, som så många andra fantastiska mornar, lägga benen på ryggen och kuta mot station, 2.5km, det kan gå! Men ack, svettig och blek kommer jag fram endast för att finna en tom perrong, 3min för sen och 8timmar till nästa avgång. Endast den lilla grötklumpen fanns till min tröst där jag ensam stod och blickade bort på rälsen. Kära norreland, du är fager och grann och jag ska aldrig missa detaljbeskrivningen på reseplanen igen..


(Detta inlägg är tillägnat pappa Torsten i Munkaskog, för allt gott tålamod och god gröt).