I feel good

Torsdag kväll. Jag mår bra. Dagarna här går både upp och ner, ena dagen känns det som man har stenkoll och att man klarar allt. Nästa dag inser man hur liten och naiv man är när man plötsligt inser hur oändligt mycket det finns att läsa och lära sig om ett land. Men som med allt annat så kan man aldrig bli fullärd och efter att Sofie här om dagen gav tillbaka med en moralkaka om hur mycket energi jag lägger på att oroa helt i onödan. Fokusera inte på bergets topp utan ta en etapp i taget så står du där uppe och blickar ner på vad du åstadkommit som du aldrig trott du skulle klara från början.
Så nu, förtillfället, mår jag gott och känner mig rätt stabil. Jag börjar lyssna till vad min ytterst förnuftiga mage säger och faktum är att det som gör en mest stressad är att allt just nu är i en enda stor röra i huvudet. Jag har liksom bara matat in information som ligger huller om buller så jag inte kan hitta den och använda den vid rätt tillfälle. Ganska värdelöst altså.. Så istället för att springa runt på ännu fler museum innan jag har placerat de första i olika fack vore ganska meningslöst. Så, vad har jag gjort åt saken då? Jo, för första gången i mitt liv gör jag nu ett skolarbete frivilligt! Ett traditionellt skolarbete av högsta klass där jag enkelt kan sortera all information i form av text och bilder som jag sen lätt kan fylla på efterhand. Så efter att ha suttit med detta en dag så känner jag mig plötsligt nöjd med mig själv och att jag trots allt lärt mig någonting.

Denna veckan har vi haft mycket tid för oss själva att styra över. Förra veckan var det motsatsen, schemat var fullspäckat och jag var vid gott mod, till det plötsligt slår slint för mig, sista dagen innan den efterlängtade helgen. Jag bryter ihop mitt under en av mina översättningar i bilen. Jag finner mig helt bortappad och försöker av hela min hjärnkapacitet förstå vad det är chefen säger, men förgäves. Så där sitter jag sen, ihop tryckt i mitten av bilen med människor omkring mig som väntar på att jag ska prestera och säga rätt saker. Jag får inte fram ett vettigt ord, kallsvetten kommer och jag känner mig plötsligt febrig och ögonen börjar bränna. Fattas också att jag skulle börja gråta! Det är nog det värsta som finns att få ett hejdlöst gråtanfall mitt bland människor man inte känner.

I efterhand kan jag nu tycka att min reaktion inte var så konstig trots allt. Obekvämt - ja, men onormalt - nej. Det handlade om att plötsligt så gjorde sig mitt psyke påmint, att det faktiskt inte fixar mer press och det var droppen som rann över. Och när det rinner över är det som att trycka på en knapp, i mitt fall som ärvt den ytterst kvinnligt ansedda reaktionen, att börja gråta. Faktiskt så var detta första gången jag grät sen jag vinkade av min familj på flygplatsen. Sen har jag bara matats med vad som komma skall, vilket blir en enorm påfrestning för det mentala att kunna hantera den nya pressen, kraven och inte minst den helt nya miljön och alla intryck. Så nej.. Det var väl inte helt oväntat att det skulle.. Hade bara inte väntat mig att det skulle hända mitt ute i bushen med fem människor som inte känner mig.

Helgens dejter
Och för den nyfikne som hållit sig uppdaterad så har ni hört om helgens dejter..mmhm! Det var både flipp och flopp, på lördagen käkade jag och Sofie lunch med the Helicopter boy och hans “lilla” vän Steve, som kom från england men var nu här på rehab efter att ha druckit för mycket saft, berättade han hjärtligt och öppet. Iallafall, det var en trevlig lunch som fick ett mycket hastigt slut då de plötsligt fick väldigt bråttom iväg.. något snopet. Men sådana är dom tydligen här med, oförutsägbara. Inga bittra vibbar efter det för Helicopter boy skrev senare att de gärna ville se oss igen och att vi skulle höras denna helgen, aha!
Nåväl, dagen efter, söndag, väntade dejt nr.2. En härlig chokladman hade jag at vänta. Vi käkade sushi i Waterfront och hade väl en trevlig stund och det flöt på fram tills notan kom. Regel nr 1. Killen ska under Alla omständigheter betala notan. Men vad händer, jo, han lyfter inte ett finger, utan Jag, Kvinnan, Tanya, får betala rubbet. Han betalar inte ens sin del, inte ens sin dricka! Och att skylla på att han skulle undgått denna oskrivna regel går inte eftersom han levt och bott i Oslo under tio år. Ja, han var altså x antal år äldre.. men fortfarande. Här åker man till andra sidan jorden för att bli behandlad som en prinsessa men finner att det är inte bättre än hemma. Ja, det var en stor besvikelse och nej, jag kommer inte träffa honom igen.

Förutom att jag vart denna veckan gått tillbaka, back in tha days, och börjat göra skolarbeten så har jag även unnat mig att gå omkring på stan och hitta små mysiga ställen så man kan känna sig hemma. Och sannerligen, den som söker, han finner. Längst upp på long street går jag förbi ett litet sött café där jag går in och sätter mig. Väggarna är målade i rosa och det står nybakade muffins och kakor garnerade i strössel och glasyr i alla regnbågens färger. Ju mer jag ser mig om i cafét ju lyckligare blir jag, så jag slår mig ner med en choklad muffins, varmoboy i handen. I bakgrunden spelades Britneys gamla hits, CD:n som faktiskt min mamma gillade för den som ville veta, CD:n men de låtarna hon gjorde before she gone bad.. Det var i alla fall ett moment of pure happiness. Så mycket små töntigt söta detaljer överallt! Min blivande man, om du läser detta. Det är såå jag vill att mitt blivande hus ska se ut, nu vet du.

Det finns nog dom av er som tycker att jag skriver på tok för länga inlägg och att jag borde korta ner dom eller sprida ut dom bättre. Men det tycker inte jag. Faktum är att jag gång på gång undrar varför så få av mina vänner inte hört av sig, är jag inte saknad? Har dom där hemma glömt mig redan? Det tänker jag innan jag sen kommer på att jag faktiskt inte har vart borta längre än tre ynka veckor.. Så jag har inget att anklaga någon för. För mig känns det som jag vart borta flera månader för här händer så mycket nytt hela tiden. Mina tre veckor här motsvarar ungefär vad som sammanlagt skulle hunnit hända mig under ett halvår om jag bott hemma, inkl. dejterna.
Så till dig som inte orkade läsa till detta slutet av inlägget kan jag bara beklaga att du gått miste om mycket intressant och bra-att-veta grejer. Till dig som orkat läsa ända hit säger jag tack för att du är med och delar mitt liv med mig. Godnatt