Bad Hairday Vs. Italia

Jag är lika förundrad varje vecka att jag lyckats ta mig igenom dagarna som vart. Varje vecka har en ny utmaning som till en början är mig övermäktig, men på något sett så har jag ändå i slutet av veckan överlevt, jag förstår liksom inte själv hur det går till.

Imorgon avslutar vi guide kursen som nu pågått konstant under två veckor. Vi avslutar imorgon med att framföra varsin muntlig presentation av en dagstur i valfritt område. Idag skrev vi vinprovet och det som återstår av kursen nu är det slutgiltiga provet vi ska skriva..ja..om två veckor skulle jag tro att de blir för mig. Till dess ska vi ha gjort ett research arbete, en detaljerad iternery (altså dagsturen skriven på papper, schemat + allt som man tänker prata om under dagen) och till sist en såkallad “unit standard workbook”, där ska det stå allt mellan himmel och jord som en guide ska tänka på, hur den ska vara och ta hänsyn till. Jag har faktiskt ingen aning om när jag ska hinna göra dessa projekt med tanke på att jag kommer jobba i ett sträck fram till de datumet. Vi får helt enkelt se..

På lördag börjar jag prov jobba! Första Cape Royal gruppen anlände igår och vi träfar dom på lördag för en Bo-Kaap tur för att sedan ta med dem ut till ett Township där vi ska tillbringa eftermiddagen och kvällen. På söndag är jag ledig. Wilho! På måndag drar jag ut på min första tur, garden route.

Nu låter det som jag är jätte peppad och verkligen längtar efter detta som komma skall.. Då ska jag vara ärlig och sätta det i Tanyas perspektiv som just nu är nervös, spänd och en lätt orolig själ. Jag har vart väldig lågmäld de senaste dagarna, jag har inte orkat uppdatera, inte velat vara glad och chic. Nej. Jag har fått lite vänner här som jag verkligen tycker om, jag tycker om livet här, men jag vet att från och med nästa vecka så kommer allt ändars. Jag kommer inte längre ha tid att ha små kvälls dejter, inte ha tid och träffa någon utanför jobbet. Jag förstår liksom inte hur jag ska kunna leva som en sydafrikan om jag inte kommer ges tid till det. Jag tror att det gör mig lite deppig.

Jag har dessutom fått en ny vän den senaste veckan, på kursen. En riktigt härlig italienare som bott här i några år. Förra lördagen var vi ute på tur på Peninnsulan med kursen, när vi nåt Cape Point så tar vi sällskap och börjar vandra uppåt toppen. Rätt som det är så frågar han mig om jag vill med till några av hans kompisar på kvällen. Oj. Tack..eh, thank you. I’ll think about it. Man ska ju inte va för enkel har jag ju lärt mig. Efter ett tag så frågar han om jag vill med och bada annars. Och där slutade min självbehärskning fungera som behövs för att spela svårfångad. Sagt och gjort, kl 16 står det en snaggad, fresh, italienare i slutet av våran gata, lutandes mot sin motorcykel, o väntar på mig. (!!!) Smidigt “svingar” jag mig upp med mina korta ben och off we go, den ljumna sommar vinden i mitt hår, där värmande solen i ryggen, och en italienare i famnen. Jo, det kändes så iaf.. O det stämmer förutom att jag mer klättrade upp bakom honom och att mitt hår inte alls flög i vinden utan var fast beklämt under en brutalt stor hjälm som jag, varje gång han bromsade, nockade honom i bakhuvudet med.
Vi kör bortom de packade badstränderna och han stannar till vid vägkanten där man har utsikt över en stor del av den närmaste kustremsan. Vi klättrar nerför en slänt och kommer ner till några stora klippor där de endast ligger ett fåtal människor och framför mina fötterna har jag nu hela Atlanten. Underbart! Och så tog jag mina första simtag i detta enorma världshav..

Det var the high light of the Week och en fantastisk avslutning på en vecka som jag till en början trodde skulle bli min sista. I början på förra veckan, de två första dagarna på kursen, jag kommer hem och är helt knäckt. Vi har fått våra uppgifter förklarade för oss som vi ska göra och de små projekten under de två kurs veckorna + att häftena vi ska lära oss är tre tjocka häften man läser på universitet nivå. Jag tappade hela ansiktet när jag tre, för mig, brutalt tjocka häftena dunsade ner på skrivbordet framför mig den första kursdagen. För att verkligen beskriva hur bedrövligt jag mådde och hur liten min hjärna kände sig då, så kan du föreställa dig att jag trött står och ska steka mig en omelett för att få i mig lite livsenergi. Jag bestämmer mig för att steka baconen i en rostfri stekpanna, utan olja. Eftersom mitt huvud sa att de inte behövs eftersom de e redan e så mycke fett i köttet redan. Osen sprider sig i lägenheten och jag kläcker i ägg efter ägg och märker efter det tredje att det redan var knäckt och ruttet. Jag orkar inte bry mig mer om de utan försöker sånärt separera de ruttna från min, enligt mig, smarriga omelett. Rätt som det är så kommer Sofie springade och undrar vad det är som luktar bränt, jag kollar bara lite förnärmat o mumlar lite om min omelett och de ruttna ägget. Jag förstår inte hur illa jag bränt vid äggen förens hon slår upp alla fönster på vis gavel och tvärdrag och slänger ut mig med stekpannan i handen i trappuppgången för att få bort lukten. Det blir alldeles tyst och där står jag, stirrandes på det som skulle föreställt min middag, inser att jag inte ens är kapabel till att göra mig själv en enkel omelett. Det räcker för att jag ska lägga mig i fosterställning på golvet och börja gråta.
Nej.. Det var ingen kul dag. Som tur var laga en av mina extra mammor, Sofie, snabbt ihop en ny, fräch omelett så ja- jag gick inte o la mig hungrig den kvällen heller.

Jag försöker hålla mig stabil. En dag i taget. Jag hade en jobbig eftermiddag idag, men nu känns det bättre. Så är dagarna här nere, vissa bättre, vissa sämre. Alldeles nyss ringde Anders, våran svenska kurs vän som bor här alldeles intill som jag satt i plugga vin med igår kväll. Han är en av mina nya extra pappor. Han har sagt några väl valda ord till mig som fått mig att känna mig bättre och starkare. Bl.a. “Du får inte tro att du är dum i huvudet bara för att du inte lär dig allt på en gång!” Vilket faktiskt var att sätta huvudet på spiken, utan att jag själv visste om de då. I alla fall, han ringde nyss, och stod då precis nedanför vårt hus med sin hund, och ville bara prata lite. Jag vet inte vad ja skulle gjort om jag inte hade några fina människor här nere jag kan ha direkt kontakt med. Jag vet att jag har en hel liga där hemma, men den kan jag inte vända mig till öga mot öga, jag kan inte få någon klapp på axeln, inte någon kram. Det måste jag få från människor här, i mitt nya liv, för det är här jag lever nu, inte hemma i lilla trygga munkaskog, där jag egentligen har allt jag kan drömma om..

Nu måste jag plugga det sista innan jag förtjänar en godnatts sömn..

Love you loads