I made it through the wilderness

12 långa timmar i Audi och mitt nya hem låg framför mina fötter. När jag sakta gasade den sista biten uppför backen till Hållands folkhögskola fylldes min resekamrat med än mer extas över att äntligen vara framme, ju mer exalterad hon blev ju tystare blev jag och övervägde en tvär u-sväng för att snabbt köra de 12 timmarna hem igen och stanna där.

Nu har snart en vecka gått sedan de ångest framkallande ögonblicken gjorde sig påminda och jag har hunnit byta linje, rum och inställning. Ställningarna är nu att jag går Fjäll & friluftlinjen och bor i ett stort enkelrum, jag slipper nu att ha mina grejer stående i kartonger för att få plats (nu behöver jag bara klättra på lite stolar för att nå upp i förvaringsskåpen istället). Två fina kakburkar och en guldvit taklapskärm med frans har inhandlats från Järpens loppis. Där första kulturkrocken inträffa då det stod två norrlänningar i kassan, de skämtade mer än vad våra fördommar, om den tysta jämtebon, förmådde oss uppfatta. Sega småläningar.

I onsdags bagav vi oss ut på vår första lilla övernattningsvandring upp på en liten topp (kulle). Efter en hel del svett och tårar (iaf svett) klättrandes uppför nådde vi till slut lägret (en timma senare)
24timmar senare befann vi oss tillbaka på skolan igen, rökiga och illaluktande men glada över att klarat av den första expeditionen. Jag åandra sidan hade, trots min mor och fars ord slarvat med att gå in mina kängor och fann varsin härliga uppriven blåsa på vardera häl. Aldrig lär man sig. Men istället för att erkänna min brist på sund förberedelse så ser jag det som en första härdning inför den hårda och kalla vintern vi ska ta oss an i senare iår.

Igår var vi ute och besteg Trillevallens högsta topp, 1024 m.ö.h. Jag fick kamma hem priset för sämsta skoval för vandringen då jag fick se mina joggingskor; white 'n shine förvandlas till wet 'n mud.
Men mina hälar tackade mig för att jag skona dom från kängornas kätting sömmar.