Jag har gjort bort mig igen..

Från ingenstans träder det plötsligt fram en pojke som sträcker ut sin hand mot mig för att hälsa. Lite förvånad tar jag hans hand och presenterar mig och möts av ett varmt och snällt leende.
- "Jag känner igen dig, säger han, "jag tror vi har setts förr.."
Halvt stum av att denna söta pojk pratar med mig får jag inte fram mycket vettigt till svar. Istället besvarar jag hans leende o lägger halvt omedvetet huvudet lite på sned o skrattar lite försiktigt som man (jag) gör när man blir lite osäker.
2timmar senare tar jag chansen att få visa mig kapabel att faktiskt kunna föra en normal konversation. Det visar sig att han hållt till upp i Tärnaby varpå jag snabbt utbrister "Jasså, det är du och Aina där då!" Att tilläga är att jag först ägnar 10långa sekunder till att försöka komma på Pernilla Wibergs namn men misslyckas. (Allt för att glänsa o visa mig kunnig o allmänvetande, även inom sport!) Men jag räddar mig snyggt tack vare kära Aina.. men jag får inte alls den där skrattande responsen jag hoppats på utan en frågande blick och han slänger en undrande blick på mig. "Ja.. Aina Pärsson du vet..?"
dumma blonda tjej va! Alla mina försök till att verka intressant och intelligent gjorde bakslag och gav motsatt effekt. Blåst-brud-blicken i ögonvrån fick jag.. Om jag ändå hade vart brunett i det tillfället.. o ett par decimeter längre. Då hade det säkert vägt upp men ack.
Men, jag ger inte upp utan fortsätter och kompenserar genom att berätta om min hemmasommar jobbandes på gården som alltiallo, viftar lite diskret me händerna så han skulle kunna skymta mina smått sprickiga o oljiga händer från dagens hårda dagsverke - manligt. Så avslutar vi samtalet och jag åker hem när jag fortfarande känner att jag står i mitt ässe!
Det var kvällen min - Woman on top