Separasionångest

Kaxiga Tanya har fått smaka på sin egna medicin. Att jag för ett år sedan förberedde mig på att lämna trygga Munkaskog för att åka till andra sidan jorden är för mig idag obegripligt, eftersom ju nu sitter här, mitt i natten, efter en något lipig start på veckan, med separationsångest för min flytt nästa helg. Varför kan man inte stanna tiden liksom, bara för ett par månader, några år så man kan få hinna njuta lite av tiden istället för att man ska behöva bli gammal så fort!
Snart kommer det där eländiga oranga brevet komma me posten..
Va e de för fel med att bo hemma? bara ett par år till.. kan väl bli en av de 30åringarna som bott hemma hela sitt liv.. det är väl helt okej.. ?
Lilla vovven kommer ju vara stor när ja ser honomm nästa gång.
Detta e väl slutet på min lyckliga ungdom som barn, levandes hemma under föräldrarnas kärleksfylla tak där allsång o skratt alltid ljuder från vardagsrummet o där nybakat bröd alltid osar från köket, idyllen. Nu, ut i kalla världen för att få vitögat blottat och näsan doppad i alldeles för mycket blött.
Ungdomen var en vacker tid. Nu ska jag vara vuxen och vinka tillbaka på den tiden o se på fortsättningen me en stadig käpp i högra handen. Förhoppningsvis får ja fortsätta mitt vuxenliv till häst någon gång inom en snar framtid.