Skönsömn under barhimmel

Igår fyllde en liten vän år här på skolan och som trevlig avrundning på kvällen gick vi ut och skåda den för tillfället stjärnklara himlen tillsammans. Den var underbar att se och vi önskade att kunna fortsätta stå där och blicka upp mot den hela natten. Sagt och gjort, beslutet var iaf enkelt från min sida då min mage bjöd på aromer bortom denna värld och tanken på att ligga instängd med med mina tarmar i ett litet rum den natten var inte jätte lockande. 5 minuter senare var vi tillbaka, alla samlade, under himlens alla stjärnor men nu iförd full fof-natt-mundering med allt vad det innebär. Efter att omsorgsfullt valt skolgården lätt bästa stjärnsksådningsplats kröp vi ner, alla tätt hopkrupna i våra varma dunsäckar. Efter sagostund och sång av gossarna slumrade vi alla in, intet ont anandes om vad natten skulle bjuda på..
Mitt i natten väcks jag med ett ryck av att någon springer omkring runt vår "lägerplats", jag lyckas vända mig om i en larvlikanande rörelse och vad får jag se; en halvnaken man som står och shteeker i den knappt kyliga 10 minusgradiga luften. Chockad av åsynen av hans blänkande hud i månskenet får jag inte fram ett ljud. Ogenerat besvarar han min tomma blick med att nöjt leende och slinker så ner i sovsäcken och somnar bums.
Ett par timmar senare vaknar jag till igen och försöker då urskilja stjärnorna från dess mörkblågrund, jag tror mig lyckas med upptäcker förskräckt att de tycks komma närmare och närmare. Min trötta hjärna fattar inte att de är stora snöflingor som vackert singlar ner förens ansiktet täckts av smält snövatten. Det först så förskräckt ansiktsuttryck jag måste haft övergick så i ett belåtet leende och jag kröp så ner med hela huvudet nerborrat sovsäcken.
Så vaknade vi alla i en gemensam sång och täckta med ett tunt lager snö några timmar senare och jag även med en härlig dräggelfläck kring mungipan. Glada sträckte vi på oss i våra sovsäckar och jollrade glatt ut i den kalla vinterluften - God morgon första advent.