Tur på två ben..

Ja, eller var det mer på alla fyra som jag genomförde denna turen.. Faktum är att jag inledde turen med en skårrande faceplant på ispackad snö men avslutade den med endast två fall, i uppförsbacke, den sista, bakhalaste, dagen.
Och kära längdåkare, nej, skidteknik är inte min grej. Då jag endast lärt mig att skejta fram med högerbenet så liknar jag mest en haltande hund med ett härligt framåtlut som ser ut att tippa när som helst.
Trots fall och taskig skidhållning så var det en bra femdagrastur och vi tog oss runt i Vålådalen, inte torra, men glada och och välbehållna, med fötterna glatt plaskandes i den lilla temperatur skiftande inomhusdammen i våra älskade turpjäxor. Detta eviga dilemma med att lyckas hålla fötterna torra gick ända fram tills töandet hann ikapp oss uppe på vår gemensamma lägerplats vid Stendalsstugorna, närmare kalfjället, runt onsdagen. Vissa hade vätan redan tagit sig ann under tisdagen. Att dessa inte närmare utvecklat fiskfjäll och gälar i slutet av veckan var ett under. När vi i onsdags fick klä av oss alla blöta lager och sjunka ner i en varm bastu på fjällstationen så tjöt hela kroppen av förnöjsamhet. En fantastisk stund och fötterna kunde ana himlen runt hörnet, glatt omedvetna om den våta sanningen som vi sedan var tvungna att lura ner dessa torra, varma i igen blott en timma senare.
Det enda som ingen tänkte på att sköta om, som trots molnig himlen nog fick lika mycket storstryk, var ansiktena. Efter att ha kommit hem i fredags och dushat av sig ett brunt, härligt lager svett och smuts och åter vågat sig in framför spegeln igen, då chockas man av synen att ansiktet har en farligt, röd pulserande ton. De som jag trott vart rosiga och vindbitna kinder under veckan visade sig vara rödbrända, den rand i pannan som jag trott var smuts var nu permanent. Frresh.