Woman of fur

I veckan fick jag följe med på en tur till bebyggelsen. Solen sken och jag vart eld och lågor över att få följa med, då man skulle hämta hö bortom skolan min så fick jag chans att hälsa på för ett par timmar. Jag klädde mig i mina mest väldoftande kläder och kastade mig glatt in i framsätet i bilen. Solen sken och det var en fantastisk dag och eftersom jag glömt solglasögonen hemma så fick jag en anledning att vinkla ner solskyddet och se mig i spegeln för en gångs skull. Och där framför mig var hon, ung, blond och blåa ögon som blänkte i solen, men det var något som inte stod rätt till, det var något mer som skimrade där, i ansiktet, på kinderna. Till min fasa fick jag se hur min lite behårade överläpp, som min käre broder för en tid sen retat mig för med det charmiga smeknamnet; valrossen, nu inte bara rörde sig om en liten kvinnomustasch. Tydligen så har fyra månader av kyla fått sina konsekvenser och det som glittrade i solen var inte resterna av mina dagdrömmar utan det var hår, smått, smått flimmerhår som spridit sig utmed kinderna mina. Jag ville inte tro det, jag ville inte se det. Jag såg ner på minn händer ifall det verkligen var jag, det var det. Men vad var det som jag såg skimra i solen, mina händer, inte dom också! Jag såg nu för första gången hur även mina händer täckts av små blygsamma, blonda flimmerhår även dom. I en timme satt jag där, med flackande blick utan att veta vart jag skulle fästa, hela tiden med en känsla av en okänd kvinnas betraktesle. För varje gång jag kika upp i spegeln, såg hon tillbaka på mig, kvinnan med de håriga kinderna, stenålderskvinnan, woman of fur.