Hard working women

Fyra fantastiska dagar som hjälpande hand på Fjällfesten på Storulvåns fjällstation. Aldrig har det östs så mycket varma och goda ord över mig på en arbetsplats, aldrig har jag sett mer maken till april väder och framförallt så har jag aldrig burit så mycket golv som dessa dagar.. Efter att frivilligt anmält mig som inhoppare på morgonpasset i köket. Vilket för mig innebar en uppstigning strax efter kl 6.00.. Att jag är världens tröttaste morgonmänniska var något jag i det tillfället måste förträngt för jag reflekterade ej över detta förens senare på eftermiddagen då jag stolt berättade om min extra uppgift jag fått tilldelad. Men vad tusan.. allt för att göra mig ett namn tänkte jag och lördagmorgon stod jag där, iklädd deras speciellt utpassade diskmössa och förkläde, redo att haka grönsaker i former de aldrig förr skådat. Alltsamman gick hem och morgonen därpå stod jag där igen, efter mitt avslutade kvällspass 6 timmar tidigare. Det kändes som att vara tillbaka på island, men med hejja rop och trevliga dunkar i ryggen. Altså Island, men med trevlig och uppmuntrande personal. Tänk att få beröm för att man hjälper till i ett kök, som ny. Jag tror egentligen att det var det som hände i min reptilhjärna då det plötsligt fanns tusen saker att göra, jag återfann mig själv i de bekanta tankarna "det inte jag tar på mig måste någon annan springa och göra".
Det gick hem för på söndag morgon stod jag redo igen. Efter 5timmars springande och bärande fram och tillbaka med frukostbuffé och disk så återstod sedan hedersuppdraget; skotta snö och nedmontering av golv, vilket innebar ett antal timmars bärande av golvplattor, vars storlek motsvarande min egna längd. Så medans alla grabbar var ute på toppturer med besökare så förde vi, de starkaste i klassen, kvinnorna, den till synes eviga kampen med golvet. 4 timmar senare, med en halvmeter längre armar och en muskelmassa som ökat med 10% så stod vi samlade, en fulltalig klass som anslutit sig efterhand och vi blickade tomt över det område där två stycken 10m kåtor stått resta. Där vi sprungit, fram och tillbaka, 4 dagar i sträck, glada och alla med en viktig funktion i denna enda festival för friluftsliv.
En belåten matthet infann sig när jag kom hem igår och varenda muskel i kroppen slappnade av. Med den fräna doften av 200 ballonger somnade jag in i en djup sömn och sov och sov och sov. Det har bara gått en dag sedan vi kom hem och det känns redan så avlägset. Jag har suttit på mitt rum och stirrat och längtat tillbaka, så många fina människor, så många trevliga. Så mycket varma ord de smörjt våra öron med. Det måste vara något med luften här uppe som gör att folk är som dom är här, jag älskar det och jag vill få lov att fortsätta älska det och omge mig med bra männiksor. Människor värda att älska. Ack.