Efter ett år på bortaplan, ett år där man konstant gjort bort sig, om och om igen. Ramlat rest sig upp, ramlat igen, igen, igen.. ett år av konstant nybörjar fasoner på skidor och diverse aktiviteter som jag aldrig förr pysslat med å har väl inte självaktningen vart på topp då man inget annant kan än att skratta åt sin föga begränsade förmåga. Så kom upprättelsens dag i tisdags. De som ville i klassen fick i tisdags följa med till min hemmaplan, stallet. Med ett pendlande väder gav vi oss iväg från Merakerfjell ridsenter med 17 islandshästar rakt upp på fjället. Glada barn var vi och fina hästar var det. Våra stora grabbar som oavbrutet konverserade med sina hästar i uppmuntrande ton och klappar på halsen och min ivriga häst som gärna förhöll sig på sina bakre två ben så tog eftermiddagen slut alldeles för fort. Men då natten innan avbrutits av 3½timmas fågelskådning mellan 02.00-05.30 vid Ånnsjön så var inte John Blund långt borta då hemfärden vankades.
Fåglar är kul & Häst är bäst på fjälle