Ack, vad är väl ett farväl vid en perrong en solig lördag i februari. De alldeles för korta minuterna innan tåget rullar in på den trötta stationen, de släpande väskorna och de för tunga skorna. En perrong som slutat känna efter då ingen kommer dit för att stanna. Men för en stund är jag dess vän, för där står vi plötsligt, tillsammans och enade, när tåget tar med sig den tappre ut i krig, krig för den vackrare världen för att en dag återvända med smörblom i håret..
ack..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar