Efter att ha ägnat denna söndag förmiddag med att ha stirrat mig trött på Sailor Moon från soffan, låtit tårarna rinna ner och salta min frukost och kvidit under kvinnliga, jag kallar dem happyday, krämpor, så reste jag mig upp. Jag reste mig upp för att så ta dagen i mina egna händer, innan dagen tagit ett alldeles för hårt grepp om mig.
Ut begav jag mig och klev i mina vackra blå turskidor, spärrade upp näsborrarna och vädrade; ICA Undersåker.
Genom skog och snurriga åkrar lyckas jag ta mig ned på en vinterled på Indalsälven. Jag stannar upp för att suga in känslan av att vara stark och på egen hand. Men den kommer inte, istället får jag en väldig lust att lägga mig ned i fosterställning och invänta en bättre tid.
När jag ser ICA flaggan på 1km håll blir fosterställningen allt för lockande. Men då jag för mitt inre öra hör röster med förmanande ord om faran för kraftig nedkylning som kommer underifrån. Jag gör en halvt omedveten, oh-så-smidig kompromiss, då jag sjunker ned i en trött fosterställning sittandes fram över de vackra blå. Där sitter jag sedan, alldeles stilla och tänker på det vackra livet. Ända till jag känner hur de fuktiga kläderna börjar bli lite skönt frostiga mot kroppen. Då reser jag mig, tackar för att kroppen inte tömt hela min blodbank än och tar mig sista biten fram.
Nu har jag landat i soffan igen men en flickas bästa vän; choklad. Jag tänker inte röra mig utanför min lilla stugas väggar på resten av dagen och för alla kvinnor med svåra röda dagar, för er har jag en ny förståelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar