Paddling i pöl, snabb grabb och blöta skor

Med ben möra som deg sitter jag nu på mitt rum efter en heldag på fjället med mamma och pappa som anlände hit igår kväll. Idag vandrade vi 12km ut från storulvåns fjällstation och den som höll sig gladast och piggast var vår, nu 5månader gamla, valp Dylan. (Gladare hund får man leta efter.)
I veckan befann sig jag och min klass paddlandes på Ånnsjön. (Grundare sjö får man leta efter) Några av klassen tyckte sig göra ett riktigt kap då de kom på att de kunde gena genom en vass mitt i sjön för att slippa paddla runt. Det slutade i att man på distans såg 14 ungdomar komma gåendes och dragandes på sina kanoter över vassen, som efter halva sträckan övergått till en sank myr. Inte så paddelvänligt.
Senare under eftermiddagen började det blåsa upp och det började gå gäss på denna stora sanka vattenpöl så var det dags att tänka på vart vi skulle slå läger för natten. Efter en landstigning och några överväganden ute vid en spetsig udde så beslutade vi oss kaxigt för att kryssa rakt ut i vågorna och runda udden för att ta oss in i Skärviken så låg bortom denna. Tio minuter senare låg två personer i vattnet och sprattla. Detta vågade beslut visade sig altså vara rätt dumdristigt men ingen ville ge sig tillkänna så efter en halv timma hade alla rundat udden och under tyst överenkomelse gick vi alla iland med våra kanoter 20m bort. Vi bafann oss nu på andra sidan udden, 30m från där vi en timma tidigare stått, torra, och fattat detta, mycket befogade beslut. - We are survivours!
Två nätter och tre dagar tillbringade vi ute på sjön och det var riktiga kanondagar då vädret var på vår sida. Med solen i nacken bagav vi oss hem till skolan under torsdag eftermiddagen.

Fredag, dagen efter, orienteringsdag! I spöregn tog vi oss fram en och en eller två och två i skogen. Det tog mig 5 minuter innan jag blött ner mina joggingskor då jag backat ner i en djup vattenpöl, då jag glatt och blont vänt mig om och vinkat på en kompis. Efter en timmas omkring rännande hade jag hittat två utmarkeringar, med vattnen härligt upp bubblande mellan tårna fann jag min väg nerför en stig på väg från kontroll 3. Där stöter jag på en pojk, han är också på väg från kontroll 3. Trots min crash course i kompass hantering kvällen innan vart det en del cirkelspringande, eftersom jag valt att lita på min bästa vän; lokalsinnet, istället för en fånig teknik pryl som säger sig visa norr och söder.
Till slut hittade vi rätt och fann till och med stigar att jogga utmed. Att nämna nu är att pojken jag slagit följe med är en vältränad 1,80m (minst) lång grabb med ett frisk långt härligt steg. Jag valde att lägga mig bakom och pinna på bäst jag kunde. När vi kom till en myr ser vi plötsligt några orienterande på andra sidan i skogsbrynet "Ska vi springa ikapp?" ropar han peppat över axeln och ser ut att vilja det mer än gärna. "Ajjemäään!" hör jag mig själv ropa och med ett språng ser jag han fara iväg över myren. Efter kommer jag, dock inte alls lika fort, lätt eller smidigt. För varje steg så sugs skorna, säkert 5cm, ner i våtmarken. Tyngre och tyngre för varje steg, med en stil som varken liknade jogging eller gång. Med ryggsäcken och hela kroppen skumpandes likt aldrig förr så gav jag upp mitt på myren, med blicken i backen drog jag med mig mina ben i det snabbaste tempot de fårmådde den sista biten. (snigelfart)
Vid lunch var det dags för att prova vadningsteknik. Inställd på ett djup till knän eller lår såg vi alla med häpnad på när vår naturkära lärare lätt och oberört hoppar ner i 15gradigt strömmande vatten som nådde honom upp i bröst höjd. Eftersom alla redan var dyblöta så fanns det ingen vits med att byta om innan så en vag vetskap om vad som komma skulle klev vi i efter, två och två för att stötta upp varandra. Jag med mina stadiga 1,58m kände hur lite lagom kyliga vattnet nådde mig upp till halsen och när jag så förmådde mig att ta ett djuptandetag för att samla mig så kände jag hur mitt fotfäste (tåfäste) släppte och sakta börjar jag och min vadarkamrat hjälplöst och något förbryllade flyta utmed ån en bit innna vi så återfår fotfäste (bottnar) och kan så vada i land, lungt, tryggt och säkert.

Med dessa händelser i närminet ser ja nu framemot en vecka då den mesta tiden kommer tillbringas på skolan för att läka alla skavsår och snuviga näsor och skrovlliga halsar.
Men nästa vecka längtar jag än mer till, då ska vi ut på Storulvånsfjäll för en veckotur!