En vanlig dag som kvinna

Med en sol som retligt strålar in mellan gardinspringan vid fönstret vaknade jag imorse. Ny dag - nya möjligheter! Underbart. Ännu en dag som kvinna, en kvinna med världen under sina fötter. Så, varför inte förmå sig att ta en cykeltur för att toppa dagen med lite glada endorfiner tänkte jag och blinkade med mina blå ögon mot himlen. Vid gott mod trampade jag så iväg på en cykel en vän vänligt lånat mig.
Nedför backen rullade jag ståendes på pedalernas högst punkt och lät mina lungor fyllas av den friska luften. “Åh, vad underbart att vara människa”!
Men jag hinner inte mer än halvvägs nedför backen förens jag märker att något är fel. Cykeln verkar liksom rulla saktare och saktare för varje meter. Som slagen till marken från mina dagdrömmar blickar jag bekymrat ned på framdäcket. Jag ser hur gummit på däcket liksom väller ut från hjulet och jag drar en djup suck; dåligt lufttryck. Men jag låter inte detta sänka mig för lågt utan jag trampar vidare och hänger upp hoppet på en mack med pump 5km bort.

Med ny luft i däcken en halvtimma senare trampar jag vidare till en butik för att prova de omtalade vandrarbyxorna som sagts vara på utförsäljning. Jag går in i affären, plockar på mig byxorna i ett par olika storlekar och provar. Men det är väl klart att ett sådant utförsäljnings erbjudande är för bra för att vara sant. För där står jag i provrummet, med ett par bruna vandrarbyxor som passar allt annat än en så evigt kurvig kropp som ja lyckats besitta. Jag står inför valen; övervällande höfter eller en härligt tantig päronrumpa. Valet blir enkelt, inga nya vandrarbyxor för mig den här dagen.

Något trumpen traskar jag ut och cyklar vidare till Ica för att handla kött. Plötsligt ser jag på klockan och inser att om jag ska hinna hem till middagen måste jag bege mig av hemåt på studs. Jag kastar mig upp på röda faran och ilar iväg i väldig fart. Något som skulle likna fart iallafall, med tanke på de antal varv mina arma ben hann pumpa per minut den första biten, men tro tusan att cykeln inte rör sig fortare för de. Vägen hem tar mig dubbelt så läng tid än den vanligtvis tar. Trots att ja pumpat däcken, trots mitt ihärdiga trampande på högsta växeln, cykeln vevar på som om den låg i ettans växel ändå. En skön cykeltur förvandlades så till ett litet hell. Irriterad, svettig och svulten kommer jag äntligen hem och ställer cykeln så jag aldrig mer behöver se den. In i matsalen kommer jag, röd som en kräfta och svettandes likt en kvinna i sina bästa klimakterieår och vad får ja se, salladsskålar med endast några stumpar badandes i salladsvattnet och ärtsoppa. Knappt bitter slår jag mig ner med min tallrik i ett hörn ditt solen aldrig når. Ack, att det ibland ska vara så lätt att bli nedslagen, att man för lite onödigt svettande låter sig slås ner från sina rosa moln och landa på en betydligt hårdare mark, den såkallade verkligheten. Kanske är det detta som är i-lands problemens moder eller är det bara östrogenet som spelar kvinnan dagliga spratt. Kofta av och kofta på, ja, aldrig blir man nöjd och aldrig varar något för evigt. Visst är det underbart att vara kvinna!