Underbara svenskafjäll

Likt en klubbad säl föll jag igår i säng efter att jag sex timmar tidigare kommit hem; kall, våt och outgrundligt trött. Första veckan på fjället är nu avklarad, fem dagar och fyra nätter och jag kan så bocka av både sol från klarblå himmel, storm och snöfall. Snö, i september, aldrig förr har jag upplevt det så tidigt på året förut. Värdet har verkligen visat vart skåpet ska stå med sina dramatiska väderomlsag under veckan, från optimalt till ultimat på fem dagar. Jag tror till och med att de kära scouterna; "alltid redo" stuckit huvudet i sanden om de vart ute en sådan här vecka. Jag trodde faktiskt bara att det var på Island man kunde få uppleva alla fyra årstiderna inom loppet av 24timmar. Jag hade fel.

Efter att ha fått vakna av en varm sol och en djup blå himmel under två morgnar, varav en i tält och fått vandra i sommarvärme med endast fläktande små brisar som svalka så slog vädret plötsligt om. Likt en blixt från klar himmel såg vi molnen borta i horisonten, dessa tunga mörka moln vi alla visste skulle komma men alla förträngt. Inom loppet av endast ett par timmar hade de nått att omge oss och så sänkte sig mörkret över oss och vi kunde inget annat göra än att krypa ner i sovsäckarna och förbereda oss för vädret vi alla visste komma skulle. Vi vaknar upp onsdag morgon med örona genast på helspänn, lyssnade på tältduken ovanför våra huvuden. Vad hör vi? Inget alls, endast vinden som börjat vina smått kring stormlinorna. Glatt överraskade hoppar vi ur säckarna och på endast en timma har vi tältet nedplockat och gröten tungt placerad i magsäckens botten. Efter några timmar kall vandring och en frusen lunchpaus har vi nåt Sylarnas fjällstation. Där fattas beslutet att vi kommer tillbringa natten inne på fjällstationen får att ta skydd från stormbyarna som man beräknat komma in och vara som värsta under eftermiddagen och natten. Ett klokt beslut som erhöll de flesta med en lättnadens suck.

Fräsha, varma och torra vaknar vi upp så upp på torsdag morgonen för att vandra upp till glaciärsjön nedanför Sylarna, detta eftersom vädret var alldeles för hårt för att vi skulle klara att göra en toppvandring. För varje höjdkurva vi klättrar uppåt så förvandlas det snöblandade regnet, som fallit på oss sedan onsdag eftermiddag, alltmer till ren kramsnö. Uppe vid sjön är det chans till snöbollskrig och snöänglar, detta när det endast är i mitten på september. Helt otroligt! Underbart, tills man upptäcker att de tunna fleecevantarna faktiskt inte är vattentäta och skorna inte står emot att korsa fem vattendrag. Men lite kyla och fukt har väl ingen någosin dött av och det mesta hanns med att torka på fjällstationen då vi tillbringade ett par timmar där och laga vår middag innan vi begav oss ut, några lite motvilligt att lämna värmen (jag), för att tälta den sista natten 2km bort. En erfarenhet jag nu, här i mitt varma rum och i mina torra kläder, är glad att vi gjorde.

Jag och min tältkamrat var bland de första att slå upp sitt tält, båda fastbeslutna att ta första bästa ställe och slå till. Ingen hade lust att springa runt i en timma och leta efter ett plant ställe i lä som inte finns. Två timmar senare, strax innan klocka slog 20.00, låg vi redan nedbäddade i alla våra underställ, lakan och sovsäck. Jag kan inte minnas senaste gången jag var i säng vid den tiden, men det var det varmaste och torraste stället där fanns på 2km radie.
Klockan sex morgonen därpå väcks jag av ett ord och ett ord endast; "Misääääär"! Detta ord, bräkandes från min söta tältvän som i sin tur antagligen väckts av det hellregn som vräkte ned över vårat tält. Hon som dessutom helt oförtjänt fått lida av en skreva i marken tvärsöver hennes sovplats (vår oh så kloka tältplats). Där låg nu hennes nu något ledsna och fuktiga loggbok som något försök till överlappning. Vi kollar trött på varandra där vi ligger ihopkrupna, likt två små larver med endast ett hål för ögon och näsa, vi utbrister båda i kör; "Misäääär!" Det var bara att kliva i de blöta regnkläderna och dra på sig de genomsura vantarna och tänka på den varma duschen som väntade där hemma. Vi stod ändå där, hela gruppen innan vi begav oss hemåt, blickande upp mot Sylarna, de var visserligen täckta bakom en tjock dimma men triumfen var ändå; vi klarade natten!
För min del hade misären för den dagen dock bara börjat. Efter ett dassbesök in i det sista hör jag klassens muscle man stå utanför och skynda på. Livet som kvinna hade gjort sig påmint under natten och utan tid att hinna göra så mycket åt det fick jag storma ut och gav honom en blick han omöjligt förtjänat. Förlåt mig för det.
Klockan tio var jag hungrig och kl 14.00 stod vi, blöta, frusna, men glada på parkeringen till Storulvåns fjällstation. Nu med endast en timmas bilfärd mellan oss och en väl förtjänad varmdusch. Hemåt åkte vi, alla, utom jag och tös till. Kvar på parkering står två väskor och jag och älskar regnet. Med kläder som bokstavligen tagit emot mer vätska än vad som är av denna värld var fröken fresh long gone och snart likaså den redan låga blodsockernivån jag skört balanserade på. Misääär!
Självömkan är ibland den närmsta vännen och jag får bjuda på den. För en dryg timma senare har jag blivit omhändertagen av vår rara Taiwanesiska som matat mig med hembakade kakor och skjutsen står redo att ta oss hem. Väl hemma möts jag senare av öppna armar och får tillbaka all den kärlek jag trott mig förgått då jag stått ensam kvar på parkeringen. Tänk så fel man kan ha.
Så nu sitter jag här, tillbaka blickande på en vecka med en grupp människor jag tycker allt mer och mer om.
Med de orden knyter jag ihop veckans säck med upplevelser och blåser iväg dem med en slängkyss rakt ut i cyberspace.
Adjö