Med en mycket peppad turgrupp i täten pulsade en glad klass igår iväg inått Vålådalens vita yviga skog. Efter en timma hade redan första leken kickats igång och vid given signal; "tomtesmyg"! så kastar sig 24 ungdomar rakt ut i skogen för att gömma sig utom synhåll för den främsta i ledet. Kalas! Tyckte alla barnen som blickade tacksamt som den mysblå-molniga himmlen och med en sol som omtänksamt blänkte i alla ögon. En underbar dag bjöds det på igår!
Men tro tusan att en Fof tur inte går förbi helt smärtfritt. När det är dags att slå läger inser jag vad lite slarv med packning och omotiverat spex i skogen kan ha för konsekvenser. I mitt oh så kärleksfullt ihoprullade liggunderlag är det bara ett tomt hål i mitten, vilket skulle vara helt normalt om det nu inte vore så förargligt att jag precis innnan turen tyckt att det var ju ett perfekt ställe att förvara tältstängerna på. (Mycket hjärna i den idén) Med ett blodsocker som hastigt sjunkit till bottnarnas botten och ett blygrått samvete tvingas jag upplysa min tältgrupp om nyheten.
Min ansträngning att löpa tillbaka de senast vandrade kilometerna görs förgäves och utan att hitta några pinnar. Minnet av mig själv som kastar mig hängivet och handlöst tre meter ut från stigen ned rullade på replay och jag mindes så tydligt att jag sedan låg där och med ryggspäck, sprattlandes likt en skalbagge utan att göra några vidare framsteg förens ett par stycken kom och drog upp mig och sedan glatt lallat vidare utan att ens skänka en tanka åt min orutinerade packning.
Tur var att min tältvän inte bannade mig utan tillsammans hängde vi sedan upp vårt tält i bara stormlinorna mellan ett par granar. Efter ett par minuters ompyslande av tältet backar vi så undan för att skåda vårt ihopknåpade hem. Där hängde det nu med ett något ledset tak, vårt kära tält; les miserables.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar