Tanya goes solo

Packa upp, packa om, packa ner, packa rätt. Så ljuder sången från fjäll & friluftslinjen. För mycket mer än det har vi inte gjort sedan vi kommit tillbaka från våra praktiker. Men alla är vi glada för de då våren nu börjat knoppa sig även här uppe och då är det bara ute man vill vara. Idag tillbringade vi dagen bl.a. med att klättra i träd tillsammans. Allt för gruppdynamiken, så att säga. Det känns gott att våren är här säger man, och ändå var det senast igår em. som det snöade. Redan för ett par veckor sedan vägarna bjöd på barmark så tyckte jag att det vore på sin plats att ta på sig springshortsen. Och helt okej var väl det, tills man ser hur snön börjar falla, man inser att det nog inte är så varmt som man tror och att ens referenser för vad värme är nog har rubbats en aning under denna istid till vinter som vart.

Förra veckan var det iaf dags för våra soloturer, som vi under hela året gått och tänkt på som något dolt, långt in i framtiden, plötsligt var det dags. Helgen hade bjudit på strålande väder och den hade vi tillbringat med Olle som lärt oss allt om telemark. Så det var men knappt möra ben som jag nu såg framemot en lugn, shtekig soltur i solandets sken. Ja, linnet låg nerpackat överst i topplocket för att jag snabbt skulle kunna svida om för la playan, så att säga. Kan Baffin Babes, då kan Tanya.
Glada och förväntansfulla skiljs vi fem åt som skulle utgå från Storulvånsfjällstation. Jag kommer 100m sedan är det dags att sätta på stighudarna om jag hade tänkt att ta mig fram till Ulvåstjärnsrastskydd innan soldnedgången. Men, ingen fara med de, solen lös ju och livet kändes gott. Ett par timmar senare har jag nått mitt första delmål och solen lös nu mer med sin frånvaro och likaså mitt innan så godmodiga leende. Då vinden tilltagit och molnen börjat bjuda på sin bästa vara så tog jag min karta och kakburk och gick in och satte mig i skyddet för att fundera på mitt nästa drag. Med en tomblick stirrades in i väggen mitt emot mig, och efter att ha läst alla inklottrade meddelanden på den så har jag maniskt slukat halva min kakranson för hela veckan. Då en slagen kämpe, tillhörande min klass, tumlar in över tröskeln och berättar hur hon tvingats tillbaka av vinden såg jag bara en tröst framför mig, en...kaka...till...Inte tusan skulle jag väl behöva ge mig redan. Precis då tycker jag mig höra en mojnande vind. Jajjemän! Blåhammar here I come! Ut och på och iväg med ryggsäcken flyger jag, upp över branten mot Blåhammarfjället och aldrig förr har jag varit så långt nordväst i det området förr. Jag hinner lagom upp till det flacka partiet fram till stationen då vinden, som för en studn kommit avsig, återupptar sin uppgift, och denna gången, sin fulla uppgift. Nu dröjer den heller inte med att bjuda på hela sin misär utan drar med sig hela himlen element och börjar piska is över mig. Med isbitar piskandes i ansiktet, remmar från ryggsäcken snärtandes i ansiktet, snor sorlande i hela ansiktet hade jag ett av mina minst attraherande uttseenden i min ensamma strid i detta elände till fjällväder. Hånad av moderjord att jag dukat för sol och shtek i min havsblå linne. Förtryckt av vinden som ihärdigt pinade från sidan och gjorde varenda steg framåt till en pärs. Så ser jag ljuset i min tunnel; Blåhammarfjällstation. Jag kastar av mig ryggsäcken för att dokumenteringshjärnan talar om hur alla delar av turen ska med. Jag fotar av misären och slänger sedan tillbaka ryggsäcken på ryggen, men då, just då slår hela helgens möra, trötta och slutkörda telemarksmuskler till och ryggsäcken blir mig övermäktig. Jag orkar inte lyfta upp den. Jag i allt x-antalig gradvinkel i den allt annat än mild-måttliga vinden. (Yr!!) Jag måste samla mig i flera minuter för att sedan, ljudligt, från tårna ryta i en extrem kraftansträngning och lyckas snirkla på mig säcken. De sista kilometrarna var bland de längsta någonsin. Men fram kom jag, och uppgiften att bo i tält under hela turen lämnade jag med snön utanför dörren. Ja tog in i självhushållet och kokade upp en hel härlig gryta med toRtelini, åt upp den, helt utan att skämmas. I vilket fall hade jag det nu gott och fick båda dusha och basta och stridslågan steg så snart dessa behov var fyllda. Här visar jag tre olika stadier av misär som jag uppnått under året och jag hann bara uppnå grad 2 innan jag hann åtgärda mig till en hälsosam och motiverad nivå igen.

Misärgrad 1 - Ingen sol i sikte

Misärgrad 2 - ööh

Misärgrad 3 - Misäär!


Dagen därpå gryr snabbt och som kvinna inväntar jag vädret med ett stort tålamod. Vid lunchstid drar jag ut och banar en härlig genväg tvärs över Blåhammarfjället och slår upp tältet bakom en liten snöbetäckt stenhäll precis på baksidan av Getryggen med vy ut över dalgångarna. mmm vackert suckade jag nöjt och vänder mig slappt runt och känner hur håren reser sig i ryggen. Från Norgesgräns tornar återigen mörka moln upp sig och vinden.. ja den va inte sen att ansluta sig. En timma sol, två timmer snö och blåst, det var andra dagens melodi. Men eftersom jag redan gjort upp med vädret under dag två så var det bara att valsa med. Jag skottar upp en 1½m hög snövall runt tältets nordvästra sida. Det blir en god nattssömn och jag vaknar av solens varma strålar som orkat sin väg upp över kammen på Getryggen. Äntligen hade jag ingen morgon pigg och hetsig grupp att ta hänsyn till och kunde nu sitta i lugn och ro i min nattklädnad och tugga på min gröt, i en timma, rakt ur kastrullen, som var halvfylld. Ibland så ler ändå himlen tillbaka på en och då får man passa på att kasta ett leende tillbaka. Men, ack, härligt varar kort. Den mojnade vinden hittar mig igen och den här dagen så har den såklart vänt håll. Min hårt upparbetande snövall var nu altså inte till någon nytta..alls. För trött och nedslagen för att orka ta tag i problemet gjorde jag det enda rätta. Jag kröp tillbaka samma väg jag kom, in i tältet, ner i sovsäcken, i med de mp3 lösa hörlurarna i öronen och sov ett tag till.
Senare den eftermiddagen kan man skåda vackert snirklande plogsvängar ända ifrån sadeln och ner mot Storulvånsfjällstation. Jag vaknada väl aldrig den dagen riktigt för då jag lägger mig handlöst i den härliga blöta snön, ligger där i en sorliga röra och grymtar, för ord har jag inte på ett dygn tagit i min mun. Det tar mig fem minuter att få rätt på mig, tre meter innan parkeringen där min tur skulle nå sitt slut. Med en sista blick bakåt, upp mot fjället nickar jag och tänker; "Okej vädret, det är du som bestämmer..tills vi möts igen".