Norge Norge Norge

Under-underbara Norge! Med bergtoppar som om man egentligen befann sig 200mil ner i alperna och inte i det lilla grannlandet. Aldrig hade jag trott att bergen var så höga och så vackra någonstans så nära hem. Som alperna fast utan all kommers, ledningar och liftsystem. Altså lugnare och mer rogivande.
Så vad gör man i en sådan fantastisk natur, om inte ge sig iväg på äventyr upp på topparna och ner mellan dem i fjordarna? Dag tre gav vi oss iväg för 1/3 toppturer under himlens klarblå tak. Vi hinner inte mer än fem minuter förens turens första avklädnings-paus blir nödvändig, för vissa av oss (jag och min trogna svettvän som följer mig i klimakteriets böljande värmevågor). 30 minuter senare var vi två nerstrippade till enbart linne och shorts respektive underställ i våra hårda plastpjäxor. Läckert värre. Men upp genom skogen vandrade vi med våra skidor på ryggen hela vägen upp till trädgränsen och snön, där vi äntligen kunde ta på oss skidorna och fortsätta vår väg mot toppen. Efter att ha bråkat med en av mina större rädslor, en rädsla större än den för lagsportskillar, nämligen höjder, så nådde ja krypande toppen av Goksyøra på 1337 m.ö.h knappt skakig kikade jag ut över de enorma vidderna som drog den sista lilla andan ur mig som jag egentligen inte hade. Enastående vackert, snötäckta toppar hela vägen bort till horisontens rand och med ett frittfall i fjorden rakt nedanför. Jag kunde däruppe ändå känna en fröjd över att all svett inte vart förgäves, det var värt det.
Efter fyra dagar fulla med aktiviteter så var det dags att ta semester från semester. Klassen skildes åt och drog iväg på olika håll i några dagar. Vår lilla vita Saab, packad som om året vore 1975 och hela familjen Nilsson på fem pers skulle ut på bilsemester, tog oss fram längs Norges ögonsköna vägar. Fiske kom att bli vårt stor kall under vår roadtrip och sista kvällen fann vi oss sittande på en klipphäll på en camping strax söder om Trondheim, fiskandes i den ljumna luften på säkert 10-15grader. Plötsligt så har vi tumlare som rullar upp tre meter från klipphällen. Förutom att jag hysteriskt börjar ropa på han, som för tillfället står med kastspöet i handen, att genast sluta kasta för att akta delfinerna, så var detta den vackraste stunden under hela den veckan.
Sista dagen, 17maj, rullar vi in i Trondheim, matta men ett belåtet uttryck i ansiktet. Mitt i vårt sökande efter parkering så börjar bilen tröttna och strax därpå står vi stilla, mitt i Trondheim, mitt i en rondell, mitt i city. Bilens död räddade den dagens annars frånvarande träningspass, då vi senare den eftermiddagen springer och puttar bilen 500m genom centrum, mot enkelriktat till ljudet av ett antal glada norskars tillrop om svenskar och deras bilar. Det var bara att bocka och jogga vidare. Bilen kom aldrig hem den dagen, men det gjorde vi tack vare vår kära kollektivtrafik.
Så till Norge, landet där borde man semestra oftare. Ja.