Ryktet gick som en löpeld i fredagskväll-lördagmorgon om att Trillevallen öppnat liftarna för provåkning. Ajjemääään!!! Ropade fof i kör och slank smidigt ner i sina fräsha skidkläder, slängde utrusningen över axlarna för att sedan på rosa moln flyga iväg till backen på varsitt rosa moln som vi alltid har parkerat utanför på fönsterbläcket.
Kanske är det detta som är vårat problem kära fofare. Att vi är på tok för naiva och tror på allt som sägs till oss, jag menar, so what att det inte ligger snö på marken här de skulle ju bli säsongens första feteåk..? Vi vill ju bara tro det bästa om alla och att alla här på jorden har ett hjärta av guld (mer eller mindre) någonstans där inuti och därför talar sant och vill väl. Men ack, blåaögon fick sig en rejäl kvist i ögat i lördags. Trots våra vita hjärtan och trots att vi ställt oss hand i hand i en ring och sjungit och dansat snöglada friluftssånger som vi så ofta gör för att hylla moderjord, trots allt detta så blev de ingen åkning i lördags. Några av oss grät, andra fann tröst i en annans famn, men alla kände vi ändå djupt inom oss en sällsam glädje och motivation att trots svek och lögner ändå våga fortsätta tro på människan. För vi är fof & vi har alltid varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar