3 dagar fjäll

Underbara turen började i shtekarens tecken. Vi glassade iväg i enbart underställ och med solbrillor på, käkade lunch i solen i en timma och bara mådde som lyckliga människor i fjällen mår. En fantastisk grej med att gå på tur med skidor är att man tar sig så pass mycket längre än vad man gjort om man vandrat till fots. Så dag två var vi uppe på kalfjället och leta oss fram utmed bergsväggen mellan stock och sten. Grabbarna i gruppen tar sikte på en bergsvägg och ser en njutningsfull nedfärd framför sig utmed denna. Det jag själv ser är en sluttning som mer ser ut att vara täckt med mer sten än med snö. Men som en Persson så yttrar man sig aldrig om sådan tvivel och litar istället till den stabila skidåkaren man är, stock och sten har väl aldrig hindrat en Person förr. Ett par timmar senare kastar sig grabbarna; no fear, utmed sluttningen och sladdar smidigt förbi de förbi gående stenarna. Med en tröstlös blick ser en av mina kvinnliga gruppmedlemmar back på mig, tar ett djupt andetag och kastar sig fruktlöst ned i backen. Något som till en början såg väldigt stabilt ut slutar i en krasch framför några härliga stenbumling, utan någon större skada skedd ser jag henne ligga framåtstupa i en vild kamp med sin tunga ryggsäck. Så, med ett försök att se morsk djärv ut tar jag mig samma utmaning i akt och siktar in mig på ett, till synes, stenfritt spår strax intill min fallne kompanjon. En kylig vind som pinar ansiktet och med en hastighet som i min hjärna var helt galen med sedd från sidan kanske inte snabbare än när en 7 åring springer 60m. Jag hör för mig själv lektion 1 i tur åkning; mjuka knän, mjuka knän. När farten kullminerar hör jag mig själv i manisk övertygelse upprepa orden högt för mig själv allt medans paniken i mig stiger och jag känner att mina knän är allt annat än mjuka. Jag ser min snötäckta vän, jag ser en sten, jag ser fler stenar och sen är det svart. Jag fortsätter åka medans min ena skida stannat på en sten och jag störtdyker med armar och ben vingar utmed sidorna medan mitt arma ansiktet skrapar upp en vacker ränna på ett par meter innan jag stannar med huvudet långt nere i snön. Ungefär som vår bitiga Anjas pingvin segergest vill de andra minnas, men med en otippat twist. Som två fallna stjärnor ligger vi och krälar mållöst i snön för att få rätt på 20kg ryggan och de två meter långa skidorna.

Det var en matt och tyst Tanya som även denna kvällen satt och stirra frånvarande in i lägerelden. Elden som gjort upp i mitten av ett smärre colluseum byggt av ren vit snö. Nog så skönt var det att krypa ner i dunsäcken denna natt och somna till ljudet av, ingenting. Inte riktigt lika skönt var det att vakna till ljudet av vår nu vindpinade tältduk som vi inte säkrat med några stormlinor eftersom vi i vårt undermedvetna tyckt att det var på tok för överskattat och en onödig ansträngning då det vart vindstilla hela föregående kväll. Och på tal om onödiga säkerhets åtgärder så hade vi stält upp tälten på tvären mot bergssluttningen utan några större träd framför för att säker ligga i lä. Nej, nej, inget sånt tjafs. Så nu låg jag där, klarvaken på morgonkvisten och ångrade vårt minst sagt blåögda val av tältplats och riktning. Med en ömsom blöt, ömsom frostig, tältduk piskandes över hela min försvarslösa kropp så blev det en lång morgon med mången tid till eftertanke och begrundande över detta. Inte heller gick det att ta sig ut eftersom duken, som i vanliga fall har en vacker bågform vid det laget låg i en kraftig konkav 90graders vinkel över mig, så hade hade ansträngningen att ta mig ut och sätta upp stormlinor nog gjort mig än mer kallt och blöt än om jag låg kvar. Jag gjorde det enda rätta, jag kurade ihop mig, la mig tätt intill min granne och tänkte på gröna ängars lyckliga dagar.

Jag hinner falla in i en grund dvala då övriga vaknat till liv, rosiga och glatt ovetandes om att jag legat och slickat tältduk hela morgonen. Förste man att klä på sig, som för övrigt den man vars rygg varit min enda källa till värme den morgonen, upptäcker att våra pjäxor blivit igensnöade. Efter en stunds klagande blir han tyst och jag antar att han funnit en lösning på snöproblemet. Av ren nyfikenhet vänder jag mig för att se var hän han fnissar så förnöjt. Mycket riktigt, killen har löst sitt problem, för där sitter han, i fullfärd med att skrapa snön ur sina pjäxor med inget mindre än Min mat spork, classy. För att inte dra den historien längre än vad som nödvändigt är så fick jag den dagen käka lunch med en touch av hans kryddiga fot. Den mannen, mamma Kerstin, är inget man tar hem och leker med.