Tre veckor i Sveriges hårdaste väder och jag har tagit mig ett par steg längre som kvalificerad kvinna! Förra veckan under måndagen och tisdagen var vi ute och leta djurspår i den nyfallna snön och hade lavinkunskap i Trillevallen. Jag tyckte att en bra dag på berget med lyckad spårning och även en skymt av en tvättäkta älg skulle prydas med ett par fräsha telemarkssvängar. Ståtligt harvande nerför en knappt sluttande backe tappar jag ansiktet rakt ner i stavhandtaget. En halvtimma senare har jag ett bultande kindben och en snabbt svällande bula på gång precis under vänsterögat. Onsdagmorgon; en blåtira har börjat urskilja sig i kontrast till mitt bleka, vindbitna skin. Ganska tufft, med tanke på alla bad-ass poäng en blåtira kan kamma hem tänkte jag ganska nöjd. Efter fyra dagar kändes det dock inte lika roligt längre då jag varje gång jag skymtade det som skulle föreställa min spegelbild förväxlade mig en kort sekund med, ringaren i Notre Damés, Quasimodo.I måndags stod dock en något vackrare Tanya redo för avfärd på vår planerade tredagarstur. Temperaturen visade 30 krispiga minusgrader och Jämtlands överlevare tvingades att tänka om. De flesta grupper placerade sina ennattsläger i skolans närområde för att ha värme och komfort nära tillhands. För att inte lockas allt för mycket av denna materiella tillgång och lyx, som för en vanlig Svensson idag kallas vardag, så drog vår grupp iväg ett par kilometer upp i skogen för att lägga lite svett och tårar emellan oss och civilisationen för att inte behöva frestas så lätt. Efter två timmars slit i ospårad terräng, där våra fantastiska grabbar gjorde en fantastisk insats och lät mig och den andra tösen glida lätt och smidigt fram i deras kölvatten, slog vi läger med utsikt över sjön Liten. Med en drömmande blick lät jag mina tankar försvinna bort,bara för en kort sekund bort från den ihållande kylan och nöp tag om metallkedjan på min krage för att få den tätare kring hakan och vipps, så satt den fast. Rädd för att någon skulle hinna se denna miserabla syn där jag oförstående stannat upp med dragkedjan ledset hängandes i min underläpp slet jag hastigt loss ett mysigt lager skin och blodflödet var så ett faktum. Knappt nöjd över att ha blivit så brutalt uppväckt ur mitt dagdrömmeri kunde jag senare gotta mig åt att jag inte var den enda som satte munnen till metall, en av grabbarnas leenden försvann bakom en likblek färg då han stoppade sin metallgaffel full av mat i munnen.
Inför nästa tur är plastbestick prio ett på listan.
Tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar