Då var det imorgon dags för den efterlängtade tredagarsturen som från början var planerad att utföras för två veckors sedan. Nu har den värsta kylan släppt och det ser ut att bli ett par kanondagar på fjället för vår del. För att förgylla denna tur hade jag i tanken att tova ihop mina alldeles egna skor, sköna och varma att ta på sig på kvällen efter en heldag i turpjäxor. Bra tanke där, så i fredags satte jag igång, ivrig som jag va satte jag igång att tova ihop ullen utan assistans. Kanske inte det smartaste, men varför skjuta upp saker till morgondagen som du kan göra idag? Klockan ett satte jag glad och full av livsglädje igång med något som fröken sagt skulle ta en ca tre timmar. 6 timmar senare, svulten, utmärglad och med ett tappat ansikte står jag och stirrar på de som skulle vara min bästa vän, det som skulle hålla mina fötter varma och glada om kvällen, fortfarande inte klara. Knappt bitter minns jag min överoptimistiska inställning då jag övertalade min fröken om att jag kunde klara av att tova ihop skorna alldeles själv med det främsta argumentet; "Min mamma tovade när hon gick på folkhögskola". Dum tjej. Vem tror jag att jag är. Knappt bitter fick jag lämna de halv färdiga skorna med den uppfläckta sulan, som inte inte ville tova ihop sig trots 3timmars hårt gnuggande av både mig själv och tillkallad hjälp. Mina händer har sedan dess legat rehab från den grundliga insåpningen som framkallade stadie 10/10 på russin skalan och nästan helt bort skrapade handavtryck.
Dock har jag firat denna helg i kärlekens, skidåkningens och därmed pappa Torstens tecken! Efter tio års avbrott tog jag igår upp mina sedan länge nedlagda skidåkningstalanger. Något för självsäkert susade jag nedför de första backarna medans pappas sista skidåknings tips, innan min snowboard konvertering, gick e revy i mitt huvud. Ihop med skidorna, böj på knäna, ned med staven, hoppa runt den. Väl nere vid liften igen, strålande som en sol, pratar jag om hur bra min pappas inlärnings metod fortfarande sitter. De vana skidåkarna jag har med mig skruvar lite besvärat på sig och talar sedan om för mig att den åkstilen hör 80-talet till. Så tyvärr far min.. det verkar som att vindarn har vänt och lämnat den tuffa 80-tals stilen att gråna i sin ensamhet. Det sägs att carving är det nya, det trendiga, det fräsha. So 2010.
Med den uppdateringen tackar jag för denna kväll, denna vecka och denna dag. Denna dag som inte bara är till för tvåsamheten, utan även, kanske framförallt, för de glada alfa kvinnorna & männen.
Alla hjärtans dag - för dig och för mig, för ung och för gammal. Inte bara för de kära små, utan för de nära likaså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar